0

Tankar om fadern…

Nu är det snart ett år sedan jag gav ut min roman om min fader Olle som hamnade inom psykvården som ung. Han levde över halva sitt liv på det sk dårhuset Grelsby sjukhus på Åland samtidigt som jag själv hamnade in i ett barnhemshelvete. Olof var hans dopnamn. Själv kallade han sig för Olle. Därmed valde jag att sätta titeln på romanen till Olle.

Olles väg i livet blev en resa som för honom var rent ut sagt bedrövlig där människovärdet han borde fått erhålla blev både intetsägande och även kränkande från psykvården där han under över halva sitt liv vårades för den schizofreni han led utav. Själv hälsade jag på honom då jag återvände till Åland vilket jag inte gjorde under många år efter att jag kom som båtflykting till Sverige. Besöken blev alldeles för få samtidigt som jag själv letade efter tillvaron i livet. Jag fick inte uppleva min fader som barn. Mycket analyserar jag mig själv om hur mitt förhållande med honom var. Idag vårdar jag minnet av honom bättre än vad jag gjorde då han levde.

I romanen om honom kan man läsa om hur jag tänker då det gäller minnet efter honom. När jag fick vetskap om att han hade avlidit och hur jag då hanterade hans död är inget jag är stolt över då jag lät honom vara på sjukhuset utan att besöka honom som jag borde ha gjort. I mångt och mycket var jag en vilsen själ under denna tid. Inte lika vilsen som Olle. Tiden då han levde där for jag runt i världen som sjöman och letade efter mig själv samtidigt som jag glömde bort honom där han fanns på sjukhuset.

I jorden kom Olle på ett värdigt men fattigt sätt. De som var närvarande kunde räknas på handens tio fingrar. Själv åkte jag tillbaka till Sverige med tanken i huvudet om att jag måste ordna en gravsten så att han inte skulle försvinna helt eller behöva fortsätta vara den anonyma individ han var då han levde. Beslutsamt frågande jag mina bröder om de ville vara med och betala till en gravsten. Då deras relation till fadern var av noll dignitet avböjde de att sponsra till minnet över honom. Själv hade jag vid denna tid en ekonomi som inte tillät några större utsvävningar. Vad jag kunde konstatera var att en minnessten kostade mer än vad min budget tillät. Ändå skrapade jag ihop vad som behövdes samtidigt som jag konstaterade att något billigare kunde det bli om jag köpte stenen i Sverige. Därmed kontaktade jag en begravningsfirma i Strängnäs som gav mig ett bra pris på en liggande sten som jag sedan fick se till att jag transporterade till Åland. Därmed finns en sten från Strängnäs på Mariehamns gravgård lika anonym som Olle själv var då han fanns i livet.

När jag hämtade stenen i Strängnäs slog mig tanken om man kunde frakta sten till ett annat land utan att då betala tull. Därmed ringde jag tullverket och berättade om stenen jag skulle ta till Åland. En tjänsteman gav mig svaret att han aldrig hade fått en fråga om att frakta gravstenar till ett annat land. Jag själv frågade mig om jag skulle betala tull skulle detta förmodligen vägas i hur mycket stenen vägde. Då jag såg på min bil där stenen låg i bagaget kunde jag konstatera att bilen såg ut som en ubåt med nosen i vädret vilket visade på att jag hade en tung last. På Åland skulle jag därmed säkerligen bli inkallad av tullen då jag körde av färjan. När jag inte fick ett svar från tullmyndigheterna vad som gällde i frågan i Sverige ringde jag till Åland. Samma svar fick jag även därifrån om att de visste inte heller hur regelverket var. Efter ett antal samtal rekommenderade de mig till slut att ta med mig stenen och dra iväg till Åland vilket jag gjorde utan att bli stoppad av tullen. Glad i hågen placerade jag stenen vid faderns grav där den ännu finns kvar sedan 1975.

Under tid som gått har jag ändå haft vissa tvivelaktigheter avseende faderns grav. Alltid då jag åker till Åland gör jag ett besök till kyrkogården. Ibland kunde det ta ett halvår eller ett helt år till ett besök. På nittiotalet kom jag dit en sommar och såg en större grop i marken. Undrade ställde jag mig frågande om man hade grävt ned någon annan individ i samma grav som fadern. Mystiken blev stor hos mig då jag såg hur gräset var mer grönt där sänkningen i marken var. Min tilltro till det åländska samhället om och hur jag blev behandlad som barn var inte större än att jag inte kände mig förvånad över om de hade grävde ned någon annan på gravplatsen då tjugo år hade flutit iväg sedan fadern hamnade i jorden. Under samma tid hade jag även fått uppmaningen om att betala en avgift för att graven skulle få vara kvar. Misstänksamheten tog över så jag ringde och frågade om den grop som tydligt avtecknade sig i backen , frågade om man grävt ned någon mer på platsen. Mitt tvivel blev till stillat då man berättade för mig att efter många år så hade kistan säckat igen så att jorden därmed sjunker som den gjort. Frågan jag ändå ställde mig varför man inte ville fylla ut det hela. Efter en längre diskussion lovade man göra det samtidigt som jag lovade att betala avgift för graven så faderns anonyma minne ännu en tid skulle finnas kvar. Tankens kranka blekhet blev ändå den att då fadern levde ville man säkerligen bli av med honom lika som man idag ville utplåna minnet av honom i graven.

Upprättelsens tid är ständigt inne för Olle innan jag själv ligger i graven. Ofta kommer tidens bekännelse till den tid man själv relation skall sänkas i graven. Då framträder allt vad man inte såg då personen levde. Därmed öser blommor man inte gav i livet samtidigt som betygar sig själv varför man kom för sent till stationen.

Min relation till min fader var en tvingad frånvaro av samhället då jag placerades på barnhemsanstalt. Mitt skrivande om honom  är en upprättelse om hans heder över vad som blev hans öde samtidigt som det åländska samhället kommer att bli påminda om att vad de utsatte mig för som barn blev en djup stämpel i min faders panna. Skänker en tanke till honom vid den juletid som nu stundar samtidigt som jag undrar om vart alla har tagit vägen dit man själv en gång ska hamna…

0

Mina böcker kommer att ges ut i nyupplaga. Nu som e: böcker…



Du som inte har läst mina böcker kommer att kunna göra det digitalt om några dagar.

Först ut som e bok kommer Guds lilla barnaskara. Därefter kommer sjöromanen Tvivlaren och Mognad som handlar mycket om mitt liv som sjöman .

Böckerna kommer att få köpas här på min hemsida lika som man kommer att få köpa dem på Adlibris och Bokus samt fler bokhandlare på nätet….

 Köp mina böcker HÄR

Välkomna!

0

Öppet brev till Kulturnämnden i Nyköpings kommun…

Till Nyköpings kommun

Kulturnämnden

Med anledning av att jag är en författare som skrivit fyra romaner om mitt liv som började i tidig ålder på Åland där jag vanvårdades som barn skriver jag till alla de kommuner som idag anser att mina böcker inte uppnår den klass så de platsar inne på bibliotekets hyllor. Under femton års tid med författarskap av fyra böcker har Nyköpings kommun refuserat och ansett att mina skrifter inte har tillträde till kommunens sk Folkbibliotek. Man har även avisat mig för att inte få framföra på biblioteket ett offentligt anförande angående mitt författarskap.

Min historia som författare är den att jag  året 2004 tillsammans med en man vid namn Kent Sänd började driva frågan om vanvård av barn på barnhem och i fosterhem. Detta i ljuset av om och hur man administrerade vanvården av barn som kommunerna drev från fyrtiotalet ända fram till sjuttiotalet i Sverige. I samband med detta började jag även skriva av mig den vanvård och misshandel jag själv blev utsatt för på Åland där man lika som i Sverige stal barndomen av mig.

Efter enträget arbete lyckades vi få upp Vanvården till regeringens bord som därmed beslöt sig för att göra en utredning. Allt mynnade ut i att man stiftade en lag som skulle ersätta dem som blev misshandlade. Att lagen var ihålig är en sak som även idag är ute i media och som kommer att utmynna i att de som inte fick ersättning för sitt lidande av staten kommer att åtala kommunerna för den vanvård de bedrev av de barn de skulle vårda. Här kommer säkerligen även Nyköpings kommun bli en av de kommuner som åter kommer ut i rampljuset om och hur även de vanvårdade sina barn. Samtidigt som detta sker kan man  ana sättet hur man tystar oss om vad vi har att berätta. Något annat kan inte ses då många bibliotek lika som man i Nyköping behandlar mig som författare där jag berättar om hur samhället slog de barn de skulle vårda och som man tydligt försöker gömma och tysta med att inte låta exempelvis låta mina böcker finnas med i kommunens hyllor på biblioteken.

Med detta fokus kommer jag att delge kulturdepartementet om hur man ute i de så kallade Folkbiblioteken refuserar och kränker de författare man anser inte ska finnas tillgängliga samtidigt som man bryter mot bibliotekslagens intentioner. Mera rätt vill jag även påstå att Nyköpings kulturella elit tillsammans med kulturpolitiken följer bibliotekslagen lika som fan läser bibeln.

Idag känner jag min både kränkt nedvärderad samt allmänt missmodig och förbannad över hur Nyköpings kommun med fler kommuner behandla oss och då särskilt lokala författare som något katten släpat in och som därmed ska kastat ut. Att inte ta in våra böcker till biblioteken visar på hur man enväldigt censurerar och kränker dem som skriver. Att inte anse att jag som författare där jag i mina böcker berättar om hur kommunerna bröt mot internationella lagar och konventioner då de som vårdnadshavare misshandlade och slog sina barn, visar på hur även Nyköpings kommun bryter och nonchalerar den bibliotekslag vi har i landet och som kommunerna ska hålla sig till.

I bibliotekslagen säger man följande:

Ändamål

2 §   Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.

Bibliotekslagen anser jag att Nyköpings kommun konsekvent bryter mot då de anser att jag inte är rumsren på deras hyllor. Mina böcker förmedlar ett budskap om hur vi som barn blev misshandlade och kränkta av samhället och hur vi sedan fick bära en ryggsäck med oss ut i livet av vanvården kommunerna administrerade då detta begav sig. Jag har erhållit storslagna recensioner för mitt skrivande men som den kulturella eliten i Nyköping tydligt tolkar på annat sätt. Tydligt anses det att mitt författarskap inte ska finnas tillgängliga för allmänheten. Mina samtliga böcker finns även som talböcker till dem som inte kan ta till sig text på samma  sätt som övriga medborgare kan läsa till sig. Även här har man nonchalerat denna grupp av läsare som har svårighet med att läsa. Att inte heller här ta in dessa talböcker till biblioteken och berätta, om att de finns visar på en tydlig nonchalans att hålla sig till vad bibliotekslagen föreskriver. Alla mina böcker finns som talböcker där blind skriftförlag talat in min historia. Mer om mitt skrivande finns på min hemsida www.lumme.info

Jag kommer nu även att pröva hos diskrimineringsombudsmannen era beslut tillsammans med fler bibliotek lika som jag även kommer att tillskriva JO för att pröva om ni håller er till den bibliotekslag riksdagen har antagit då ni tydligt anser er vara en av flera kommuner som idag äger kunskapen om vilka och vem som ska finnas tillgängliga i era bibliotek.

Avslutningsvis. Ni borde skämmas om och hur ni i gången tid behandlade era barn på de barnhem som även fanns i Nyköping. Ni borde även skämmas om hur ni väljer att refusera och censurera mig som berättar om hur vanvården av barn drabbar ett barn som vanvårdats av samhället.

Krister Lumme

Mariefred  2020 02 27

0

Biblioteken i Sverige är rena hönsgården…

Under senare tid har Jag börjat ifrågasätta svensk kultur främst då det gäller författarskapet där jag finns tillsammans med övrig kultur ute i landet på både bibliotek och i media.

Debut som författare gjorde jag för femton år sedan. En stor dag var det då jag höll min första bok i handen om Guds Lilla Barnaskara. Hur många böcker jag skulle sälja och vem eller vilka som kunde tänka sig läsa mitt verk hade jag inte en tanke på. Att jag sedan fick recensioner som nästan tog andan av mig gjorde mig glad och nöjd. Min förläggare Ben Johans på Åland kände väl även han att allt han lade ut för att få ut boken utmynnade i att allt gick jämt ut för arbetet som både han lagt ut och jag med i tid att skriva ned vad jag själv hade sagt att jag skulle göra under femtio års tid.

Då jag sedan insåg och förstod att jag hade skrivandets gåva fortsatte jag skriva. En bok om tvivlets tid som ung sjöman kom ut på bokdiskarna. Även där fick jag bra recensioner så jag fortsatte att skriva den självbiografi jag hade börjat leverera med att därmed ge ut en tredje bok på eget förlag.

Då jag gav ut boken om min egen mognad där jag skulle ta hand om mig och mina barn blev allt en nyttig erfarenhet då jag blev en egen förläggare med de kostnader som fanns inbakade i att ge ut en bok. Erfarenhetsmässigt fick jag även erfara vad min förra förläggare Ben Johans hade arbetat med för att ge ut mina första böcker.

Under några år lade jag sedan ned skrivandet samtidigt som jag lade mycket arbete på att engagera mig för att i verkligheten sätta mig in i politikens bakgårdar och scener. Under denna tid började så smått att skriva på min fjärde bok. Arbetsnamnet blev Agitatorn. När jag efter ett tag inne i skrivandet insåg att mina böcker jag givit ut egentligen inte hade fått den början det borde vara då det gäller den självbiografi jag skriver om började jag fundera på mina föräldrars liv där de gick bort i unga år. Främst insåg jag att jag måste skriva om min fader som hamnade på mentalsjukhus vilket var upprinnelsen till att jag blev en av dem i Guds lilla barnaskaror. Min fader hamnade på mentalsjukhuset och jag hamnade därmed på barnhem. Därmed började jag skriva om Olle. Då jag tänkte på hur jag skulle ge ut boken om honom sade jag mig själv att jag skulle göra det genom en förläggare i min närhet där jag bor.

Så blev det och idag är boken ute. Nu främst hos näthandlarna därför att vad jag idag kan konstatera är att bokhandlarna idag mest fungerar med att ge ut kändisförfattare som de kan tjäna pengar på. Därmed har deras bedömning som alt annat inom kulturen idag är blivit en spekulation om att tjäna pengar eller som biblioteken gör med att spara på dem. Själv blev min investering den att jag fick lägga ut över sjuttio tusen kronor för att få ut boken utan spekulationer om vinst eller förlust från en förläggare. Jag betalade för vad boken skulle kosta med både lektorer och korrekturläsare som jag betalde ur egen ficka. Därmed kom boken ut samtidigt som jag själv fick funderingen att berättelsen om Olle skulle sälja så mycket att jag fick igen pengarna jag satsade med att trycka upp femhundra böcker.

Med detta i tanken började jag även undersöka om bibliotek köpte in mina böcker. Att jag sett mina böcker på Biblioteken både på Åland och hemma i Strängnäs där jag bor kändes som alltid att säkerligen finns jag även ute på andra bibliotek. Döm om min förvåning då jag kunde konstatera att i Sörmland fanns jag inne på hyllorna i tre av biblioteken. Övriga bibliotek ansåg att mina böcker inte var tillfyllest för dem. Därmed refuserad de och kränkte mig som författare på ett sätt som jag inte trodde de sk folkbibliotek här i landet lade sig i vinn om. Skamligt är det hur man refuserar lokala författare på ett sätt som förskräcker om som jag inte trodde vara möjlig. Snacka om hönsgård inom kulturen. Den som kacklar mest och sprättar mest får uppmärksamhet av kultureliten där de sitter och beder ut sig inne på biblioteken medan de väljer och vrakar om vilka författare som ska få erhålla plats på deras bibliotek.

Stannar här. Skriver mer om vilka bibliotek som refuserat mig i nästa inlägg där jag även kommer att ifrågasätta kommunerna som vanvårdade och misshandlade sina barn. Jag var en av dem. Tydligt så ska jag nu även i vuxen ålder tystas med vad jag skriver om. Är det därför jag inte platsar på de sk folkbiblioteken kan jag undra?

0

Den lokale författaren hamnar alltid på undantag…

När det gäller att vara författare så går man inte hem i stugorna där man bor. Ofta har jag skrivit om att man inte blir profet i sitt eget land. Så är det tydligt då det gäller lokala författare. Besviken har jag varit förut då det gäller att kommunerna själva mer borde marknadsföra egna författare i stället för att bjuda in till kändispartyn så att ljuset sätts på de s.k. kulturella ansiktet där budbärarna är politiker och tjänstemän.

Själv blev jag ordentligt glad då jag av en händelse Googlade på mina böcker för att se vad som hänt med författarskapet efter min debut som författare året 2004. Min berättelse om Guds Lilla Barnaskara som jag gav ut på Åland med en lokal förläggare blev en stor händelse för att den berättade en historia om ett barnhem man visste hade varit ett ställe för missanpassade individer därför att då deras föräldrar lämnade dem så samhället skulle ta hand om dem var det inte likvärdiga andra barn.

Här i Sverige uppmärksammandes inte mitt skrivande som i Finland. Romanen om Guds Lilla Barnaskara blev där nominerad till ett av Finlands största kulturpris. Att bli nominerad visar på att författarskapet betygades så att jag hamnade in bland författarskapets mest erkända författare. En recensent i Finland menade att mitt skrivande motivmässigt kunde jämföras med nobelpristagaren Harry Martinssons Där nässlorna blomma. Bättre än så kan det nog inte bli.

Själv försökte jag i Sverige att berätta för kulturskribenter och litteratur recensenter att här fanns det något man kanske borde skriva om. Jag skrev bl.a. annat till den nu uppmärksammade recensenten på Sveriges television som idag anmärker på att hon inte mer duger till Henne sände jag en bok med signum och allt.  Hon bemöda sig inte ens att svara. Boken behöll hon. Vart den tog vägen kan jag undra. Priset då var 350 kr. Idag kan jag betrakta pengarna som förlorade samtidigt som då jag ser kvinna på Tv ser jag en recensent som recenserar böcker utifrån kändisskapets författar lag medan hon högaktningsfullt inte ens bemödar sig för att tacka för att hon erhöll en bok.

Alltså. Idag är jag ett varv till besviken när jag även kan konsterna att mitt lokala engagemang som författare tillhör jag skaran om att när man gör en tillställning av kulturutbudet letar man efter kända ansikten samtidigt som de lokala författarna inte nämns om att de finns. Idag kunde jag konstatera att man inte heller på biblioteket bemödar sig att ta reda på hur det förhåller sig med dagens ljudböcker där alla  mina böcker finns med i ljudboksfloran. I mitt lokala bibliotek har man inte brytt sig om att ljudböckerna finns. Inte märkligt att man blir förbannad då man ser hur illa vi lokala författare blir behandlade.

Minns hur jag själv vid en kulturell litteratur fest fick jag vara med på ett hörn. Där fick jag sitta i skymundan för den sk författar eliten som säljer pall vis med böcker. Priset som var satt i engagemanget var att de som sålde mest skulle synas mest.  Därmed hade  man hittat den rätte författaren. Något annat kunde jag inte se. Själv deltar jag inte mer i jippon som utgår för kändisskapets marknadsföring där de mindre uppmärksammade får stå i ett hörn och finnas till så de inte syns mer än att de stör föreställningen.

Här finns mina böcker på Strängnäs lokala bibliotek