I dagarna håller man på Åland bokmässa. Ett kulturellt evenemang som jag besökt varje år sedan jag blev författare då jag gav ut romanen om Guds lilla barnaskara. I år tänker jag inte ställa mig vid bokborden som utställare. Idag kan jag konstatera att då min senaste bok om min fader inte väckte någon större uppmärksamhet hos det kulturella sällskapet markerar jag min tillhörighet som författare om att det inte finns någon anledning att hålla spel för galleriet. När man inte anser att vad jag skrivit om hur man tog hand om min fader är detta tydligt något man på Åland helst glömmer och gömmer. En konservativ ådra hos kultureliten om att missförhållanden på Åland med tillhörande bedrövlighet hör tydligt inte till den debatt man vill hänföra sig till. Bäst är att visa den glättiga sidan av samhällets egna nämnda utvalda och där slå sig för bröstet om ofelbarheten.
Något jag undrar över är om man på Åland har glömt att det funnits och existerat ett sjukhus dit man fraktade sk sjuka människor där man förvarade dem då deras sjukdom betydde att de var sjuka i sinnet. I folkmun talades man om vid denna tid att oliktänkande människor var sinnessjuka. På Åland var folktermen den att såg man att någon var annorlunda så var det stället de borde finnas på var dårhuset Grelsby. Vid samma tid skrämde man barn på Åland med att skötte man sig inte kunde man bli skickad till anstalten Stiftelsen Hemmet. Var man annorlunda i sinnet så skulle man akta sig för då kunde man hamna på dårhuset Grelsby.
Själv drabbades jag som barn av faderlöshet då min fader hamnade på det sk dårhuset Grelsby. Tillvaron för mig blev den att samhället löste min barndom med att jag hamnade på barnhemsanstalten Stiftelsen Hemmet ute i Lemland kränkt och nedvärderad av det åländska samhället. Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Däremot vet jag inte särskilt mycket om min fader. Till vissa delar har jag kartlagt hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset lika som jag själv hamnade på barnhemsanstalt.
Frågan jag ställer idag varför man på Åland inte vågar eller vill berätta om hur det var på Grelsby sjukhus. Frågor jag ställer mig är vad man skäms för då man inte vill berätta om verkligheten. Jag har efterlyst att någon borde på Åland känna till om hur det gick till innanför sjukhusets väggar. Vad som finns dokumenterat är en dokumentation jag läst men som mest är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhället utanför sjukhuset kallade dem som fanns där inne. Märkligt hur man döljer fakta. Min bok om Olle borde ställt till med debatt.
Barnhemsskandalen däremot blev ett hyckleri då det gäller min upprättelse för min stulna barndom vidimerat av det politiska Åland. Frågan är om och min fader och hans gelikar kommer att få den upprättelse de bevisligen skall ha men som man på Åland tystar ned så gott det tydligt går kommer att förverkligas. Kulturens fönster är stängd på Åland då det gäller Grelsby sjukhus. När jag frågade etablissemanget om öppenhet ang. sjukhusets journaler ansåg de mig vara nyfiken. Frågan jag ställer till det kulturella Åland är. Tycker ni det samma…?
Kommentarer