0

En rapport från Vanvård till vanvett.

2021-04-07. Publicerat av Krister Lumme.

Planen framför stationen var svart av folk som skulle se på dårarna när första transporten av sjuka anlände. Patienterna reagerade alltefter sitt psyke. Somliga spelade apa för publiken. Andra dolde ansiktet och sin skam djupt nedhukade.

Så beskrevs öppnandet av det numera nedlagda mentalsjukhuset i Strängnäs även kallad Sundby sjukhus som enligt denna tid att se var ett välkommet tillskott i den sk mentalvården. Det fanns ett stort behov av vårdplatser för sinnessjuka vid denna tid. Medicinalstyrelsen hade kommit fram till att vårdplatserna på hospitalen behövde nära nog fördubblas. Statistiska centralbyrån hade genomfört en undersökning 1901-1902 och kom fram till att det fanns 17 300 sinnessjuka i Sverige. Nära 5 000 av dem var i behov av anstaltsvård men saknade plats. Samtidigt rapporterades det om grov vanvård bland de som vårdades utanför hospitalen. Många menade att staten borde ta ansvar för dessa personer. En omfattande utbyggnadsplan togs fram. Mellan 1905-1943 byggdes 14 nya hospital och sinnessjukhus. Ett av dem var Strängnäs hospital.

Inne på Sundby som sjukhuset sedan i folkmun fick heta vanvårdade man de sjuka till vanvett i en rapport från några journalister som lurade sig in bland de mentalsjuka för att i verklig mening få veta vad som förekom innanför mentalsjukhusets väggar.

Journalisterna vägrades tillträde till sjukhuset då de ville komma in till sjukhuset och intervjua dårarna som man även av allmänheten kallades för. Motiveringen var att man skulle störa de som skulle vårdas. Förvånade gav journalisterna inte upp med att komma in till sjukhuset. Därmed började några av dem spela sinnessjuka mentalt störda ute på Strängnäs gator. Efter en tid ansåg myndigheterna att så kunde det inte få fortsätta. Lugn och ro måste medborgarna få. Därmed tog man beslöt om att spärra in journalisterna tillsammans som idiotförklarade individer på Sundby Sjukhus.

Journalisterna kom då in och fick erfara om och hur man på sjukhuset vanvårdade och kränkte de som behövde psykiatrisk vård. När de varit inne i sjukhus en tid ville ut därifrån. Svårt var det att komma in på sjukhuset. Lika svårt var det att bli friskförklarade. Efter att de förklarat att de var journalister släpptes de ut omgående. Därefter skrev de en bok om eländet vilket fick titeln ”Vårdad till vanvett”. Allt efter vad de sett och hört då de själva med egna ögon upplevt hur det gick till inom mentalvården som var en skamlig tid i Sverige lika som på Åland och som man idag talar väldigt tyst om.

När jag skrev min bok om min fader läste jag en hel del för att få insikt i hur det var för honom. Olle var intagen på Åland och levde där på ett sjukhus i över halva sitt liv som intagen. Institutionsvården gjorde honom vanvårdad på så sätt att han aldrig kom därifrån. Han klarade inte av att vara ute bland andra människor. Därmed dog han även på sjukhuset. Någon större uppmärksamhet fick inte min rapport om hur man där vårdade mentalsjuka tillsmans med min fader. Frågan är varför? Även inom kulturen värderade man min rapport med tystnad. Efter att jag skrivit tre böcker om resultatet av egen erfarenhet av att ha blivit vanvårdad som barn gav man mig både diplom och Litteratur pris. Boken om Olle blev mer eller mindre nedtystad. Mer om detta i nästa inlägg blir det här i bloggen…

Att mentalt störade människor behöver vård är nuförtiden rådande på ett annat sätt. Idag vårdas man inte på sjukhus om man inte är en fara för sig själv och andra. Dagens vård ingår i ett medicinskt förfarande där den sjuke ordineras piller och droger för att hålla sitt psyke i balans så individen inte stör det etablerade samhället. Klarläggande om hur verkligheten kan te sig från en patients horisont läste jag till mig i en bok om ”Tokfursten.”

Berättelsen om Tokfursten visar på samma beteende från mentalvården som journalisterna på Sundby delgav medborgaren. Skillnaden var att Tokfursten levde själv som patient inom mentalvården i hela sju år. Boken berättar om hur han sedan hittade ut från sin schizofrena värld. Idag är han professor och allmänt praktiserande som klokheten själv men som mentalvården försökte stjäla honom innan han tog tag i sig själv utan piller och droger som ordinerades på sjukhusen där man experimenterade med sjuka människor i stället för att vårda dem.

0

Om mänsklig sanering på Åland…

Historia är att minnas tillbaka. Så även för mig då jag läser om Åland där jag föddes och sedan av ålänningarna förvisades till en anstalt där jag som barn under hela uppväxten fick veta varje dag att jag inte var välkommen som övriga barn att därmed erhålla kärlek och empati för den situation jag hamnat i då mina föräldrar övergav mig.

Ser man sedan till hur de även hycklande tog avstånd ifrån att ersätta mig för den skuld de fortfarande bär på med barnmisshandel och annat på agendan kan jag se idag hur de även bedrev mot mig en sanering av mig på samma sätt som artikeln här från Ålandstidningen beskriver. Inget förvånar mig då jag läser om hur man behandlade människor i utanförskap vid samma tid som jag växte upp på barnhemsanstalten. Erfarenheten har jag kvar i kroppen och som jag kommer att bära med mig hela livet.

Frågan är varför och hur man tänkte och såg på individer som hamnade utanför samhället som jag gjorde. När jag läser reportaget från Åland på sextiotalet kan jag verifiera detta mer nogsamt i vuxen ålder där jag befinner mig på ett sluttande plan in i evigheten som det så vackert kallas för då man förr eller senare ska lämna livet.

Symptomatiskt kan jag konstatera att Åland vid denna tid var ett inhumant samhälle. Särskilt mot de som inte kunde ta vara på sig själva. En konservativ agenda genomsyras i tidningsartikeln om hur man nedvärderade såg på människor vid denna tid som inte ligger långt borta i tiden. Personerna som man kallar för att vara uteliggare och lösdrivare samtidigt som man vill göra sig av med dem visar på hur empatilösa man var och hur man skulle städa undan dem från samhällets gator. Själv kan jag konstatera att man gjorde samma med mig då man placerade mig som barn i ett arbetsanstalt för barn nedvärderad och kränkt under hela min uppväxt. Även jag som barn skulle städas undan och placeras så att jag inte störde ålänningens sätt att se hur verkligheten var då man även städade undan mig som om jag vore en skit i värdsaltet.

När det gäller artikeln här är det finländare som kom till Åland och praktiserade tiggeri då de inte hade något annat val. Många av dem var veteraner från kriget mot ryssen där de sedan efter kriget blev utfrusna från det finska samhället tillsammans med de krigsskador de erhöll både fysiskt och psykiskt från krigets alla faser. Alkohol blev trösten för dem att uthärda vad de gått igenom. När de kom till Åland skulle deras leverne saneras. Någon vård eller humanism fanns inte att skåda från den konservatism ålänningen tillsammans med fosterlandet Finland man levde i då, och som man även fram till idag bär på. Läser man artikeln här under blir man brydd och ifrågasättande hur man i Finland behandlade dem som for illa i kriget samtidigt som man i andra sammanhang när elitens politiker och högt ansedda individer i Finland skålar i champagne om att man gav ryssen på tafsen.

Läs här :

0

Uppmaning till den finska regeringen.

Ersätt de barn och ungdomar det finska samhället misshandlade och våldtog åren 1937–1983. 

Den finska regeringen har med ansvarig minister bockat och bugat för alla dem samhället under åren 1937–1983 vanvårdade och kränkte som barn i Finland. Söndagen den 20−11−2016 bad regeringen om ursäkt samtidigt som ministern uttryckte sig med ett ”förlåt” till ett hundratal nu vuxna individer som det finska samhället stal barndomen av. Allt med innehåll om misshandel, våldtäkter samt kränkningar av mänskliga rättigheter. Utredningen visade på att det finska samhället systematiskt förnedrande och kränkte barn och ungdomar som samhället skulle vårda. Själv försökte jag förstå i ett fullsatt Finlandiahus tillsmans med de vanvårdade hur ministern och regeringen i Finland valde att än en gång strö salt i såren på oss med att inte se vad de tillfogat sina barn då någon ersättning inte skulle vidimeras ursäkten. Hela tillställningen kändes åter förnedrande och kränkande.

Hela tillställningen i Finlandia huset 2016 i Helsingfors pågick i två timmar. Allt i förlåtelsens tecken på finska. Här visade den finska staten att man inte tagit utredningen till sig på allvar då man valde att utestänga även svenskspråkiga minoriteter som blev lika misshandlade som övriga finländska barn under den finska vanvårdseran. Man visade åter sitt rätta ansikte i att man inte heller brydde sig särskilt om att finska krigsbarn som deporterades till Sverige där de hamnade på svenska barnhem och blev kränkta lika som i Finland.

 Den svenska staten vidimerade sin ursäkt med en påse pengar. Den finska staten nöjde sig med ett hycklande förlåt. Någon ersättning för misshandel och allt man administrerade om brott mot barn och ungdomar anser sig inte sig den finska regeringen idag behöva ta till sig. Beteendet visade noll empati då det idag kan konstateras att någon ersättning för stulna barndomar och brott mot mänskliga rättigheter inte ska utgå. Värdet i att misshandla barn blev en uppvisning i att föreställningen om att ceremoniera våra barndomar mest var ett spel för galleriet som skulle sopas under mattan så fort som möjligt. Idag kan jag även konstateras att den finska regeringen inte heller svarar vara sig på brev eller annat då det gäller frågan om vad man sagt och vad har man beslutat sig för.

I Finland har man uppenbarligen bevisligen begått brott mot mänskliga rättigheter mer än i övriga länder som insett att man måste ersätta dem man även där stal barndomen av. I Finland pågick misshandel av finska barn systematisk och utstuderat under många år med den finska staten som administratör. Barnen man slog och misshandlade anser den finska regeringen idag inte har något värde. Finländarna är med detta förfarande bäst i världen på att hycklande bocka och buga samtidigt som de ber om en ursäkt som visar att den grymhet de utsatte sina barn tänker de inte ersätta. Alla länder ute i världen som utrett samma misshandel av barn som även pågick i Finland har ersatt dem de misshandlade. Så inte i Finland.

Den finska regeringen begär av oss att vi ska godta en ursäkt utan ekonomisk kompensation för den misshandel de praktiserade på oss samtidigt som man även stal våra barndomar. Beslutet bekräftar att den misshandel samhället i Finland systematiskt praktiserade på sina barn där de kränkte och misshandlade dem finns det inget värde för mer att man än en gång väljer att förnedra oss. Det finska samhället visar åter en empatilöshet som inte visats av andra länder som alla bett sina barn om ursäkt där en ekonomisk ersättning har vidimerat skulden. Än en gång väljer man i Finland att kränka oss. Idag är man bäst i klassen på att åter visa empatilöshet mot dem de en gång under barndomen misshandlade och tog värdigheten av både som individ och medborgare. Beslutet av politikerna visar idag att man i Finland inte tänker stå till svars för hur man bevisligen misshandlat sina barn.

Jag godtar inte deras förlåt. Jag godtar inte något som jag anser är ett hyckleri av våra stulna barndomar som visar på att i Finland kan man be om ursäkt då man misshandlar och sedan gå vidare utan att ersätta illdåd man själva administrerat.

Jag kräver med detta brev att man tar sitt ansvar och ersätter dem man stal barndomen av och att man med detta vidimerar ursäkten i att man har gjort fel och att man visar detta på ett sätt som fullgör trovärdigheten i att man menar vad man sagt och säger.

Krister Lumme                                                                                

Stenvägen 85 C

64731 Mariefred

Mobil tfn 072 211 67 73

Mail: krister.lumme@telia.com

Webb www.lumme.info

0

Barndomens ärr går aldrig bort!

När man är pensionär har man tiden för sig. Inventerar i skrivelser och bibliotek om mig själv och den tid som varit.  Då mitt författarskap började i sen ålder blev det en hel del skriverier om min debut och det engagemang jag hittade in i för att berätta om ovärdigheten om hur samhället tog hand om sina barn inte allt för länge sedan. Här en artikel från Allers tidning 2006.

0

Barndomens ärr går aldrig bort…

2021-03-14. Publicerat av Krister Lumme.

När man är pensionär har man tiden för sig. Inventerar i skrivelser och bibliotek om mig själv och den tid som varit.  Då mitt författarskap började i sen ålder blev det en hel del skriverier om min debut och det engagemang jag hittade in i för att berätta om ovärdigheten om hur samhället tog hand om sina barn inte allt för länge sedan. Här en artikel från Allers tidning 2006.

Mer om mina böcker i menyn ”Mina böcker.”
0

Barnhemmen tillsammans med psykvården var samhällets tortyrkammare.

Jag blir alltid upprörd då missförhållanden av barn kommer fram i ljuset. Allt hänger ihop med att jag själv var en av dem man gav sig på som barn. Detta hände sig på Åland där jag bad dem om ersättning för vad de åsamkat mig och många därtill men som man i Finland ansåg inte var något man ansåg sig behöva göra. Vad jag sagt och säger en gång till är att vad de gjorde i Finland var att de pissade på oss en gång till efter att de utrett samhällets misshandel av sina barn samtidigt som de med detta gömmer sin historia medan de hyllar sig själva. Allt finns i en utredning som visar på hur man misshandlade sina barn men som man väljer att sopa under mattan.

Idag läser jag i Aftonbladet en ledare som tar upp missförhållande som fanns inom institutionsvården för psykiskt handikappade barn och ungdomar för inte allt för länge sedan här i Sverige. Själv kan jag konstatera att vad jag läser inte enbart handlade om psykiskt sjuka barn och ungdomar. Allt och mer därtill fanns lika tydligt även inom de barnhem som mera var fängelser för barn än att de var ett ställe där de skulle få kärlek och värme då deras föräldrar övergivet dem. De flesta blev så till den grad kränkta på de sk barnhemmen och nedvärderade att de fick psykiska problem som följde med dem i vuxenvärlden där även sedan avled i tidig ålder av vad de råkade ut på inom de hem som jag kallar för barnhemsanstalter vilket jag själv även blev och är en del av.

I Finland där jag fanns som barnhemsunge skrev jag en bok om eländet. Idag om jag skulle skiva om samma historia skulle jag berätta än mer om vad som verkligt var där jag växte upp. Den psykiska delen av min uppväxt drogs jag med långt upp i medelåldern. Min egen mognad kom till mig sent i livet. Allt utav att jag själv insåg att jag var på fel väg innan jag började engagera mig för rättvisa vilket mycket är mitt patos idag och som jag kommer att ha till den dag jag lämnar jordelivet och som blev min räddning om att inte mitt liv for rätt in i ett helvete som många av oss hamnade in i.

Allt nog. Vad som hände oss och de barn som är offren här vill jag tydligt manifestera om. Vad man i Aftonbladet skriver om är de som var mest gravt psykiskt handikappade. Ingen skillnad finns där mot vuxenvärlden sätt att även hantera vuxna man placerade på mentalsjukhus. I min bok om min egen fader Olle skriver jag och berättar om vad som hände honom inom mentalvårdens väggar. Straff och experiment var dagliga doser för honom tillsammans med medicinering som tog livet av honom i allt för tidig ålder. Jämförelsevis var det inte bättre för barn som var sk sinnesslöa vilket även min fader var enligt de journaler som berättade om varför han blev satt på mentalsjukhus. Många barn hade det säkerligen ett ännu mer ett rent helvete än vad jag och min fader blev erbjuden av samhället.

När man då ser i ljuset av vad som skrivs hur man i Finland gömmer sig och manipulerar sin historia med att glömma och gömma. Däremot är det viktigt att hedra sig själva när det gäller kriget mot ryssen. Att man fick krypa till korset erkänna sig besegrade gömmer man och glömmer man lika som man ger om barnen man misshandlade och slog. Känslosamt och lidelsefullt skålar man i champagne då årsdagen inträtt. Då skall det firas. Man borde gräva ned de lik man släpar på. I öppen dager stinker alltid liken då ruttenheten tar över helt och hållet. En begravning borde vara på sin plats med heder och ära till dem som äras bör. Gör upp med din historia Finland och ge ersättning till dem man övergett så trovärdighet och humanism visas mot våldet samhället i Finland har gömt och fortsätter att gömma.

Läs här vad Aftonbladet skriver på ledarplats:

Anders Lindberg

Vipeholm är Sveriges skelett i garderoben

Att minnas övergreppen är att försvara människovärdet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden

FOTO: BILDKÄLLA: SYDSVENSKA MEDICINHISTORISKA SÄLLSKAPETVipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden.

”Var resan stormig huru skön är hamnen”

Så lyder inskriptionen på en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Här vilar 560 män, kvinnor och barn som dog inne på Sveriges största anstalt för så kallade ”sinnesslöa”. Hit kom de som inga anhöriga ville jordfästa i familjegravar eller på kyrkogårdar någon annanstans i riket.

Mellan 1935 och 1982 fungerade Vipeholm som slutstation för svenskar som i dåtidens läkarprosa kallades saker som ”idioter”, “osnygga” och ”obildbara”. Som de svåraste fallen, de som överläkaren och sjukhuschefen Hugo Fröderberg kallade ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter”.

I dag hålls ett digitalt seminarium i Sveriges riksdag om att de och andra offer för den svenska institutionsvården bör få en ursäkt från staten. Arrangörer är funktionshinderrörelsen och Liberalerna.

“Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten var ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runt om i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar.”, skriver Åsa Strahlemo, ordförande DHR i Alltinget. DHR är en av de stora organisationerna för personer med funktionsnedsättning i Sverige och en av arrangörerna till dagens seminarium.

Det brukar sägas att ”vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser”.

Men jag undrar, jag.

Med vilka ”goda föresatser” byggdes egentligen Vipeholm på 1930-talet? Med vilken ”god vilja” genomfördes de så kallade kariesexperimenten på de intagna när man lät deras tänder förstöras av klibbig kola så att man kunde studera tandröta och karies på nära håll?

De mänskliga försöksdjuren var lika försvarslösa som råttor i ett laboratorium.

Men även om kariesexperimenten är de mest kända övergreppen så stannar frågorna inte där. Från Vipeholm skickades, utan att de anhöriga fick veta något, 152 hjärnor till hjärnlaboratoriet i Uppsala för vidare forskning. Det berättade Sveriges radio i höstas i dokumentären Vipeholmsanstalten av Randi Mossige-Norheim. En av hjärnorna tillhörde hennes farbror, Inge Torkel.

Hur kunde det ske och vem bar det högsta ansvaret? Vi pratar inte om 1200-talet där historiska källor saknas utan modern tid, med journaler, arkiv och delvis fortfarande människor som minns och kan berätta.

Den kanske mest obehagliga frågan gäller överdödligheten under andra världskriget. Mellan 1941 och 1943 tredubblades plötsligt dödligheten bland de manliga patienterna. Detta skedde samtidigt som nazisterna med ”aktiv dödshjälp” lät funktionshindrade i Tyskland dö och även om forskare inte har hittat belägg för något liknande i Sverige så återstår frågorna.

Varför dog de? Vad hände egentligen?

I kvarlämnade dokument funderar Hugo Fröderberg själv kring ämnet.
”Vanvettigt att förlänga deras liv så att dom blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad ” skriver han.

Eutanasi är ett annat ord för dödshjälp.

Det är lätt att se hur politiken under 1900-talet utvecklades i samklang med folkhemsbygget och dess paternalistiska syn på människor. De som var annorlunda skulle antingen anpassas eller skiljas ut från det övriga samhället.

Självklart måste vi förstå dåtidens politiker, tjänstemän och läkare utifrån sin tid. Men de hade även ett personligt ansvar, precis som beslutsfattare har idag.

Och de som drabbades och deras anhöriga förtjänar både en ursäkt och att få veta sanningen om vad som hände.

Vi har sett motsvarande uppgörelser med historien på andra områden. 2014 tog regeringen fram en vitbok över behandlingen av romer i Sverige: ”Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”.

Det rimliga vore att socialminister Lena Hallengren tar initiativ till en vitbok även här. För den svenska institutionsvården är ett sorgligt kapitel i vår historia, ett skelett i folkhemmets garderob.

Att minnas historien är att försvara människovärdet, även i vår tid.

0

I Finland pissade man på oss två gånger…

Finland. Den hycklande staten !

I dagarna har media meddelat att man i Danmark visat både humanism och förståelse för de som blev utsatta med både misshandel och kränkningar som barn lika som jag själv blev det på ett åländskt barnhem. Allt detta i motsats hur man i solskenet hycklade och kränkande visade mot oss i Finland där man idkade systematisk misshandel mot oss barnhemsbarn utan åtgärd utan empati.

Jag var en av dem som drev frågan om barnhems misshandel och kränkningar mot de barn som samhället skulle vårda både i Sverige och på Åland. Jag skrev brev till den finska regeringen om att en utredning måste göras lika som man gjort i både Sverige och på Åland. I Brev skrev jag till den dåvarande finske presidenten. Min enträgna begäran resulterade i att man gav med sig och utredde frågan som visade sig vara något som nämnda länder använde sig frekvent av då det gällde att misshandla barn där man i Finland var värst utav dem alla. Jag var närvarande i Helsingfors och hörde på hur man lika som på Åland hycklade bad om för vad man systematiskt hade sysslat med. Vad man där nedlät sig till var att man pissade på oss inte enbart en gång. Man tillät sig till och med att göra detta två gånger.

Varför då, två gånger? Svaret är att men bad om ursäkt med en tom påse som visade sig i all sin tomma prakt då man inte fyller ursäkten med något. Då valde man att pissa på oss första gången. När utredningen var klar och det bevisades att de som ställde upp och berättade om sitt öde samtidigt som de strödde salt i eget sår för att berätta, bad man hycklade om ursäkt samtidigt som man pissade på oss en andra gång. Allt visade sig i att man inte anser sig behöva göra rätt för sig. Tre år har nu förflutit dagen då man bad om ursäkt och valde att kränka oss en gång till och som jag ser som om att man med nogsamt mod pissade på oss en andar gång då man ansåg att vi inte var värdiga mer idag än igår. Samtidigt kallar man sig i Finland sig för att vara en rättsstat som inte anser sig behöva göra upp med sitt förflutna.

 Själv sitter jag som nämndeman här i svensk tingsrätt och dömer ut böter för örfilar vilket visar på orättfärdigheten i att misshandla någon vilket en örfil anses vara. I Finland anser man däremot att systematisk misshandel inte ska ersättas överhuvudtaget. Man gömmer sig bakom frasen att allt är preskriberat och glömt. Av de som både kan och vet och då i synnerhet finska medborgare har vi blivit kallade för giriga. Vad vi är ute efter är pengar och inget annat. Om de själva skulle bli misshandlade undrar jag vad de skulle göra. Nöjda och belåtna skulle de säkerligen inte bli då det handlar om dem själva. Då ska hämnden bli ljuv därför att det egna jaget står alltid främst först.

300 000 danska kronor, motsvarande 400 000 i svenska kronor, i skadestånd får 17 män vardera som under barndomen bodde på uppfostringsanstalten Godhavn på Nordsjälland i Danmark. Skadestånden betalas ut för att kompensera för de övergrepp som begicks på anstalten under 1960-talet. Enligt en tidigare statlig rapport utsattes barnen för systematisk misshandel, sexuella övergrepp och medicinska experiment.

De 17 stämde staten 2020, efter att premiärminister Mette Frederiksen (S) 2019 offentligt bad om ursäkt för behandlingen som barnen på Godhavn utsattes för.

– Vi är riktigt glada å dessa människors vägnar. Vi är nöjda med att regeringen har tagit på sig ett ansvar, säger Rasmus Kjeldahl på den danska organisationen Barns Villkor som varit med och drivit fallet.

L
0

Statens hån eskalerar i hur man åter vanvårdar barn!

I mars år 2004 blev jag kallad till Göteborg för ett möte. Han som ringde var en man vid namn Kent Sänd. Mera känd var hans broder trubaduren Bengt Sänd. Båda två var som jag uppväxta på barnhem. Kent Sänd var mest drivande i att vi måste se till att vad som hände oss och fler därtill kom till allmän kännedom. Allt om hur vi blev misshandlade på de s.k. barnhemmen borde vi se till att kom till ytan. Allt skulle vi berätta om hur Samhället valde av att internera oss i stora kollektiva bostadskomplex . Barnhemmen som de kallades för var ett förnedrande ställe att växa upp på där man innanför väggarna praktiserade pennalism misshandel och våld tillsammans med att samhället valde att ta av vår värdighet av oss som barn samtidigt som de stal barndomen av oss. Allt återupprepas idag som idag kallas för HVB hem. (Hem för vård av barn)

Läs här om hur det står till idag på HVB hemmen…

I Göteborg samlades vi för att se till att den vanvård vi utsattes för kom till allmänheten kännedom. Allt resulterade i att regeringen gjorde en utredning som resulterade i en upprättelse för alla dem som samhället vanvårdade under många år. Därmed sade man även då allt kom upp i ljuset att detta inte skulle få hända en gång till. Att allt upprepas näst intill på samma sätt visar på vad man hade sagt var en lögn samtidigt som ett hyckleri om humanitet visat sig vara något man pratar om men som man inte gör något åt. Ansvariga kommer undan samtidigt som de tar betalt för att upprätthålla en vård som är ett sken för gallerierna. HVB-hem har kritiserats för upprepade missförhållanden i åratal. Ändå är det få hem som stängts. Trots att det framkommit att man har tillgripit övergrepp, våld och otrygghet så får de fortsätta att ta emot barn och ungdomar. Under förra året stängdes få hem som kritiserats på grund av missförhållanden. Ungdomar, föräldrar och personal har slagit larm till myndigheterna. 

Det är ett stycke mörk historia som presenteras, sade man vid upprättelseceremonin i Stockholm stadshus med både talman och drottning närvarande. Vad som hänt ger oss en klar bild av hur omfattande vanvården har varit i den sociala barn och ungdomsvården under 1900-talet fortsatte man retoriskt samtidigt som man menade att vad som hänt aldrig skulle få hända igen. Detta tack vare att många har samlat mod och orkat berätta sina historier.

 Tack för de säger jag. Vad som sedan visade sig var en lögn. Över hälften av de misshandlade ansågs inte vara tillräckligt misshandlade enligt den ersättningslängd som skulle förvalta upprättelsen för alla. Därmed blev de utan ersättningen som blev symbolen om den tomma påsen. Samtidigt ordade man om med drottningen gillande att man skulle bedriva omfattande insatser för att stärka tillsynen inom den sociala barn- och ungdomsvården och för att stärka barns rättigheter. Vad som visas idag är ett hån som visas med förlagan av vad som visades vid den sk vanvårdsceremonin i Stadshuset.

Fortsättningsvis visar man åter samma beteende. Allt trotts att man även gjort barnkonventionen som lag i Sverige. Detta tillsammans med lagar som skulle skydda barn ifrån att än en gång bli vanvårdade som jag själv en gång blev under hela min barndom.

Idag känner jag mig stolt över att varit med och kämpat för insatser som tillkommit efter att jag engagerade mig för att stärka barns rättigheter i samhället. Stoltheten ligger i att vi lyckades få regeringen att lyssna. Att lyssnandet idag kan ses som ett hån är både kränkande och nedsättande samtidigt som det även är skamlig.

Detta fick vi regeringen att genomföra. Att man inte håller sig till vad man sagt är symtomatiskt i Sverige idag. Återkommer i ett annat inlägg om detta. Idag ställs aldrig någon ansvarig till ansvar. Frågan är varför?

Regeringens insatser för att stärka barns rättigheter

Lagändringar 1 april 2008 i Socialtjänstlagen (SoL) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

– barn och unga har rätt till information och rätt att få sin inställning dokumenterad
– för barn och unga i familjehem/institution ska en genomförandeplan upprättas
– tydligare ansvar för socialnämnden att tillgodose behov av stöd och hjälp efter en placering
– tillsynsmyndigheten kan stänga ett HVB (hem för vård och boende) vid allvarliga missförhållanden

– barnrättsperspektiv som bl.a. innebär att barn och deras föräldrar ska få information om barns rättigheter i samband med placeringen
– barn och unga ska kunna kontakta tillsynsmyndigheten om placeringen via särskilt telefonnummer.
– HVB ska ha tillsyn minst 2 ggr/år – ett besök ska vara oanmält.
– vid tillsyn av HVB har tillsynspersonal rätt att tala med barn utan att i förväg informera föräldrar. Barn har rätt att säga nej till samtal.

Proposition om Lex Sarah

En proposition med anledning av förslagen i Ds 2009:33 Förändringar i Lex Sarah-bestämmelsen m.m. lämnas i vår. Förslagen i Ds innebär i korthet att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller inom Statens institutionsstyrelses institutioner ska vaka över att de insatser som genomförs är av god kvalitet och genast rapportera missförhållanden.

Förslagen i den remissbehandlade Barnskyddsutredningen bereds vidare i Regeringskansliet

Bland förslagen:
– utbildning och stöd till familjehem och jourhem
– avtal mellan socialnämnden och familjehem
– varje placerat barn får en egen socialsekreterare – självständig i förhållande till familjehemmet eller institutionen – med ansvar att följa vården och besöka barnet minst fyra ggr per år
– lagstadgad skyldighet att tala enskilt med barnet om barnet vill

Andra exempel på åtgärder

– från den 1 juli 2007 lag om obligatorisk registerkontroll av personal vid HVB för barn
– uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla kriterier för
bedömning av familjehem – klart 31 december 2010
– uppdrag till Socialstyrelsen att intensifiera arbetet med att utveckla öppna jämförelser och utveckla statistiken om insatser för barn – pågående
– överenskommelse mellan regeringen och SKL om att utveckla
en plattform för evidensbaserad praktik i socialtjänsten – klart i maj 2010.

Detta här och en en hel del till har man sagt man ska hålla sig till. Allt som visas idag är ett hån mot den sociala barn och ungdomsvården som man sade inte skulle få hända en gång till. Sammanfattnings vis är det hela en lögn och förbannad dikt…

0

Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen?

Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen är frågan jag ställer mig idag? De flesta har nekats ersättning för lidandet de utsatts för i den sociala barnavården under barndomen. Allt tillsammans med beslut som inte kan överklagas. Därmed dog frågan.

Vad som däremot är av intresse är att man i Göteborg driver frågan om ersättning med början om att man kommer att stämma kommuner över hela landet för att göra ett värdigt avslut. Därmed ställs frågan åter om det är rätt av samhället att göra avslut med att gömma och glömma brott de ska ställas till ansvar för. Ett avslut som på många sätt kommer att betraktas som en historisk process på om samhället kan göra brott mot mänskliga rättigheter och därmed komma undan om ersättning med tillhörande fullt ansvar.

År 2005 sändes en Tv-dokumentär av Thomas Kanger som behandlade miljön på ett barnhem i Alingsåstrakten. Vad som tillhör det hela var att jag som nybliven författare om min egen barndom deltog i grundandet av föreningen Samhällets Styvbarn som två år innan frågan kom upp till allmänt beskådande drev vanvården av barn som resulterade i dokumentären. Allt satte eld på en påbörjad rörelse som tog fram berättelser från samhällets omhändertaganden av barn ända från 1920-talet. Människor hade något att berätta som aldrig någon hade talats högt om tidigare. Regeringen startade en utredning för att utröna omfattningen. Den ledde så småningom till insikten att problemen var mycket större och omfattade många fler än man anat. En förlåtelse ceremoni ledd av riksdagens dåvarande talman Per Westerberg kom till stånd i Stockholms Stadshus 21 november 2011. Festsalen var fullsatt och många fick stå. Behovet att få berätta och positivt bemötas av samhället var kopiöst och som idag måste betraktas som ett stort hyckleri av både drottning och talman där de stod och hävdade att vad som hänt aldrig skulle få hända igen.

En statlig ersättningsnämnd tillsattes 2013. De som vanvårdats kunde ansöka om 250 000 kronor. Av drygt 5 000 sökande fick 54 procent avslag. Detta trots att tillräckliga medel fanns avsatta för ändamålet.

En del fick ersättningen och har kunnat beskriva vad upprättelsen innebar för dem. Över hälften av dem fick leva vidare med samhällets agerande i att de inte lidit tillräckligt mycket för att vara värda någon ersättning. De hade berättat om upplevelser man hade gemensamt med tiotusentals människor i vårt land. Själv gjorde jag det samma på Åland och i Finland. Motsatsen var s ett slag i ansiktet. Där lade man omgående locket på samtidigt som man pissade och såg ned på oss än en gång med hyckleriets mantra ”Förlåt.” I den politiska världen på Åland och i Finland kom man överens om att vanvården man utsatte sina barn där var slutbehandlad då det inte enligt dem heller fanns någon framförhållning från regeringens sida för att möta behoven mot dem det finska samhället vanvårdat och kränkt samtiidgt som de verkade för brott mott mänskliga rättigheter. Detta mot egna barn som de ansåg skulle räcka med att be om förlåtelse för sina brott.

Hur kan man behandla människor så? De som fått hela sina liv påverkade av dåliga förhållanden i samband med omhändertagande skulle i fortsättningen ignoreras och deras berättelser gömmas undan.

Därtill tillkom en negativ erfarenhet av hur man även behandlades i ersättningsnämnden. Deras liv utvärderades på en halvtimma av ledamöter med höga poster i samhället. En del av dem hade lång erfarenhet av domstolar och brottmål. Det blev raskt ja eller nej. Oftast nej. Slutklämmen i det skriftliga beslutet om avslag stod med fetstil ”får ej överklagas”. Det fanns ingen återkopplingsmöjlighet. Inte ens att få beslutet förklarat.

Frågan måste ställas. Hade nämndledamöterna förmåga, kunskap och intention att avläsa skadan barnet lidit? Var det bara pengar deras liv det handlade om? Kunskaperna och insikterna om vad de som vanvårdats stått ut med borde betraktas som en tillgång och tas till vara. Allt blåstes bort. Därmed var hyckleriet fullbordat.

En svensk tiger. Tigandets kraft är mäktig. Åter lever hoppet om att verklig upprättelse uppnås efter den tid som gått. Monica Crusner är advokaten som tar strid för barnen som samhället svek. Hon vill ge de glömda barnen upprättelse. Hon har fingret på startknappen redo för omfattande skadeståndsprocesser. Det betyder att åtskilliga kommuner över hela landet kan bli skyldiga att betala mångmiljonbelopp för att ha brustit i ansvar när barn placerats i fosterhem eller på barnhem. Som barn har de här personerna haft så vidriga upplevelser att man kan tro att de hämtats från skräckfilmer, säger hon.

Med Göteborg som bas driver Monica Crusner, 55, en advokatbyrå med kontor på flera orter. Under åren har hon ägnat sig åt affärsjuridik. I somras ändrades inriktningen rejält. Hon fick förfrågan om att företräda personer som yrkade på skadestånd av kommuner som de ansåg hade brustit i hanteringen vid omhändertaganden och tillsyn av dem när de var barn. Det var som att öppna en kran. Fler och fler hörde av sig. I dag har vi över 200 klienter och antalet växer hela tiden. Tio av byråns jurister jobbar på heltid med de olika fallen. Några är pågående processer i Europadomstolen. De senare fallen härrör från beslut av den statliga och hårt kritiserade Ersättningsnämnden som tillsattes av regeringen för att besluta om ekonomisk ersättning till personer som under barndomen vanvårdats när samhället omhändertog dem. Nämnden avslutade sitt arbete sommaren 2016. Kritiken mot nämnden var massiv och handlade bland annat om godtycklighet i bedömningar och vid beslut. Över hälften av de sökande fick avslag på märkliga grunder där det mest kränkande uttalandet var citat: ”De blev inte tillräckligt slagna…”

Många av dem har fått men för livet.

Nu är siktet inställt mot ett flertal svenska kommuner som i de aktuella fallen hade ansvar för placeringar och tillsyn från runt 1950-talet och framåt. Göteborgs stad har hittills fått cirka 20 krav. Varje person kräver minst 250 000 kronor vilket är beloppet som betalades ut av Ersättningsnämnden men som över hälften av de som sökte fick avslag på . I en del fall är beloppen högre. Det beror på hur grava kränkningarna, vanvården eller övergreppen har varit. Om hur länge bristen pågått och hur den påverkat personerna över tid. Många av dem har fått men för livet och som ersättningsnämndens ledamöter hade gjort avslag på med motiveringen att de inte blev slagna tillräckligt mycket.

Vad som hände var en utbredd ondska som är svår att ta in.

Vad det handlar handlar om är vilken tillsyn ansvarig kommun har haft och vilka möjligheter den haft för att sätta stopp för misären men inte gjort det. I en del fall handlar det om bristfälliga utredningar. I andra fall om helt felaktiga beslut vilket erasättningsnämndens ledamöter helt har nonchalerat. Avslutningsvis är jag glad över att äntligen har något hänt efter allt hyckleri och kränkningar som både ersättningsnämnd och politiker har åskamkant dem som ännu lever med skammen om hur deras barndom blev tillsammans med samhällets goda minne som man tycks ha glömt och gömt.

När det gäller Åland och Finland kommer fortsättningen att bli intressant om vad som händer då det gäller att få rätsida på om kommunerna här i Sverige kan låta sig få vidhålla att brott mot mänskliga rättigheter tillåts preskriberas. Då kommer undertecknad att påminna dem i Finland om att deras hyckleri som var värre än i Sverige. I Finland pissade man på oss två gånger. Frågan bör ställas om man även tänker göra det en tredje gång eller om att även deras hyckleri än en gång kan ställas mot väggen.

0

Alla ansvariga måste sparkas!

Det är rent skamligt kränkande hur man fortfarande idag hanterar barn och deras bästa. Allt är en skröna av ord som basuneras av politiken samtidigt som de säger sig ta ansvar och skydda barn som far illa. Vanvård av barn fortgår i Sverige lika som det gjorde igår trots att man utrett vanvården av barn i samhället från gången tid då man vanvårdade och misshandlade barn man tog hand om lika som man tydligt även gör idag. Vanvård av barn praktiseras lika som man gjorde i både Finland och Norge som även de utrett frågan om hur man vårdade barn från fyrtiotalet ända fram till åttitalet. Man lät barnen bli slagna och misshandlade dem samtidigt som man förnedrade dem för att deras föräldrar inte tog hand om dem eller lämnade dem då de inte kunde eller vad värre var att de inte ville ha något med barnen att göra.

Systematiskt fortsätter samma trångsynthet i att inte se till barnets bästa. Ofta är det frågan om vad det hela kostar att ta hand om ett barn. Socialtjänster idag ser till sin budget främst där prioriterar ekonomi framför för barnets väl och ve. Det finnas idag otaliga exempel på hur man sparar samtidigt som politiker tillsätter lagar hit och dit för att skydda barnen men som man i socialtjänster spelar kvitt eller dubbelsalt med i den budget man har för att sätta barnen främst men som man väljer att inte bry sig som i fallet Norrköpings där det gick så långt att ett barn blev ihjälslagen av föräldrarna. Samhället av idag ger sig mera i vinn om att spara i stället för att ta hand om barn som de enligt konventioner och lagar har skrivit under på så alla barn kan få samma förutsättningar som övriga barn där familjerna är tryggheten då de växer upp.

Det är rent utav slarvigt kränkande och allt därtill när man från politiskt håll basunerar ut att barnrättspolitiken är att barn ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet. Detta genom att ratificera barnkonventionen som även idag är en lag som ska främja och skydda barnets rättigheter och intressen i samhället. Ser man hur allt är där kommunerna spara allt vad de kan på välfärden i samhället är deras mantra och uttalanden om barn ett hån mot de som idag befinner sig i utanförskap. Politiken av idag i Sverige är ett hycklande då det gäller att ta hand om barn som far illa när man synar om hur det i verkligheten går till.

Jag vet själv hur det är att bli kränkt och misshandlad som barn. Jag var en av dem som stod främst framför kravet att man måste utreda den vanvård av barn som samhället hade administrerat men som de i första vändan slog händerna ifrån sig med svaret att i Sverige slår man inte sina barn. När utredningen presenterades och det visade att de slog och kränkte sina barn systematiskt visas detta åter igen. Tydligt har inget hänt trots att både Kungligheter och Talman uttalat om att vad som hände oss som barn som och som nu snart går i graven, inte skulle få hända igen. Högtidlig skamlig stod man och hycklade med ord som idag är ett hån mot oss som överlevde misshandel och kränkningar som barn, samtidigt som man inte heller gav ersättning till alla dem man bevisligen hade misshandlat. Tydligt visade agerande på att egentligen var det inte så farligt därför att de som blev utan ersättning inte hade blivit slagna tillräckligt för att erhålla plåster på såren.

 Man frågar sig varför detta händer ständigt åter idag, dag för dag. Skammen som mest visas är att ingen heller ställs till ansvar. Generaldirektörer med löner där ansvaret är inbyggt i lönen kommer alltid undan. Som i fallet i Norrköping går man högt och tydligt ut i media med att nu ska kommunen betala ett vite till staten på en hel miljon. Vem är det som får betala för vad som hänt barnet? Det får samhället dvs vi skattebetalare betala ur en kommunal kassa som det sparas på inom socialtjänsten. Därmed blir det hela ett hyckleri hela vägen om hur man gömmer sig bakom varandra för att synlig göra något som man helst tänker glömma så fort som möjligt.

Generaldirektörer och socialdirektörer som är tillsatta för att se till att man gör vad samhället sagt att dom ska göra kommer alltid undan. Med detta att ge kommunen ett bötestraff som indirekt tas av skattebetalana är ett hyckleri som ständigt återkommer då ingen blir ställs inför ansvar för vad som har hänt.

Problemet idag i Sverige är att de som ytterst är tillsatta att se till att barn inte far illa alltid kommer undan. I andra länder får politiker avgå, då som är ytterst ansvariga. Följden där är att generaldirektörer och andra ansvariga avpolletteras från uppdraget samtidigt som deras karriär som politiker och direktörer är över. I Sverige sparkas dom i stället uppåt och får i de flesta fall stanna kvar. Blir det för obekvämt för politiken får de ett annat jobb så de kan fortsätta visa fortsatt inkompetens.

Läser man Aftonbladets ledar kommentar här visar detta på en sanning som visar en legal korruption där tjänstemän och politiker kliar varandra på ryggen. Med rätta kräver tidningen att socialnämnden med ansvariga politiker avgår från uppdraget. Troligen kommer inte detta att hända. Vad jag vet så har det aldrig hänt. Detta ska i så fall hända om det händer, utan fallskärmar som är tradition i ett land som visar på att förfarande är något helt annat. Att skydda sig själva är vad som gäller i första hand. Barnen de är tillsatta att skydda är något som kommer i andra hand där de ser till att de får välfärd och lycka för dem själva medan barnen misshandlas och dödas framför deras ögon. Skäms!