0

I ljuset av lögnen om upprättelsen…

Under många år var jag en av dem som drog upp den sk vanvården av barn till offentlighetens ljus. Allt detta tillsammans med Kent Sänd broder till trubaduren Bengt Sänd som även de fick erfara samhällets svek mot oss som barn. Kent och jag var de mest pådrivande att samhället skulle ta tag i de missförhållanden som vi pekade på hade begåtts där de fortfarande fanns och att samhället måste ta sitt ansvar om barn som far illa där samhället själva är vårdaren.

När jag idag kan läsa i media om att inget egentligen har hänt känner jag mig nedslående och kränkt. Idag kan jag åter se samma fenomen uppstå i att läsa om hur en ny vanvård av barn återkommer. Åter står politiker tillsammans med ansvariga och upprepar samma lögn man predikade om då man sade att vad som hände under vanvården inte skulle få upprepas.

Vi som växte upp i samhällets vård för femtio år sedan känner förtvivlan och vanmakt. Jag själv är rasande inför vad jag åter får ta del av om och hur barn blir utsatta för godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Jag har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap. De har ställts utanför utbildning och arbetsmarknad där de sedan fått ärva sociala och medicinska handikapp tillsammans med drogberoende och kriminalitet. Idag kan man återse hur barn som placerats i fosterhem och i HVB hem utan insyn kan förnedra barn de har samhällets uppdrag i att vårda. Allt framstår åter i ett liv med psykologisk social och ekonomisk misär som en konsekvens av utanförskapets trauma.  Många av oss som blev vanvårdade av samhället har trotts eländet visat en imponerande förmåga till överlevnad. Trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv har ändå haft kraften att uppfostra egna barn som på egen hand upprättat relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”

I Finland sopade man vanvården av barn under mattan…

Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Ansvaret för bristande tillsyn är samhällets. Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver ta med vad som tillhör vår egen historia. Gemensamt måste vi skaffa oss kunskap och erkänna det som hänt. Vi måste lära oss reflektera och resonera kring de värderingar som resulterar i de övergrepp som sker. Egna och gemensamma tillkortakommanden måste vi se i vitögat. Vad som behövs är en gemensam kunskapsbyggnad kring de missgärningar som framkommit i den så kallade Vanvårdsutredningen. Jag anser att det behövs granskningsinstanser tillsammans med politisk och mänskligt ansvar för att förebygga dagens vård så att en attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället. Inte som det är idag där man lägger ord på trave vilket visar på att mänskan lär sig aldrig samtidigt som man ser sig själv främst framför andra.

Upprättelse

Vinddrivna och kantstötta, stod vi vant i olika köer, på stadshusgården. Vi hade finkläder på. För en del var det byxdress från Hennes och för andra rena joggingbyxor och randig tröja som nästan täcker ölmagen. En del allvarligt tysta och andra med glada återseenden. Folk har kommit från när och fjärran för att få upprättelse. Staten ska be om förlåtelse för sitt ansvarssvek gentemot en rad arbetarungar som placerades i vanvård utan tillsyn mellan 1920 och 1980. Samhällets styvbarn. De bortglömda. De som ingen orkade med eller ville ha. De som samhället fick ansvar för, men aldrig tog. De som aldrig var barn och därför blev konstiga vuxna.

– Jag var i Värmland, var var du?

– Järvsö och Nacka.

– Jaha.

– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!

Vad finns det mer att säga? Trashanken tyr sig inte till andra trashankar. De söker stöd. De kan stödja, men på egna villkor. Men man kan inte stödja, naken.

– Jag tänker sätta punkt för mitt sökande efter dokument, med denna ceremoni, säger min bänkgranne.

– Känner du dig upprättad, frågar jag.

– Ha, ha, ha, blev svaret.

Talman Per Westerberg, framförde statens vädjan om förlåtelse och ett erkännande av statens fullkomliga misslyckande. Det kändes äkta och värdigt. Vi slapp jolmerier och predikan. Det tackades för att vi var 866 stycken som ställde upp och berättade minnen från försummelsen. I många fall, berättat för första gången. Berättelser om hur ingen frågade. Hur ingen brydde sig.

Det tackades och tackades. Arbetarungar som har blivit halta och lytta gamlingar, är vana vid att stå till förfogande. Att vara användbara. Nu är vi åter användbara. Tack. Tack.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick upp till talarstolen. Det hördes inte ett ljud från de 1300 som satt i salen. En ilsken tystnad. Maria Larsson predikade och gav Pastor Jansson, ett ansikte. Eller som en uppsatt socialdemokrat hävdade, att hon har gett snömos, ett ansikte. Hennes tal påminde mig om de hycklande som ofta kallar sig kristna. Om hur kyrkan förtrycker, hycklar och förnedrar sina egna kristna.

Det var till ett sådant hem, jag skickades i förra seklet. Hycklande kristet. Brottsligt. Maria Larsson påminde mig om vad som gör att falskheten och hyckleriet står högre i kurs än krass verklighetsbeskrivning. Inget om Maria Larsson, bara om vad hon representerade.

Hon fick inga applåder, men tackade ändå. Tack. Tack. Tack för ert mod att berätta, sa hon. När hon hade slutat, var vi samhällspyramidens bottenskick, artiga och världsliga, vi applåderade matt.

Bakom mig sufflerar en ärrad röst:

– Va faan, komma nu och tacka. Dom kunde ju ha frågat tidigare så hade dom vetat!

– Fick du någon professionell hjälp? frågade jag min jämnårige bänkkompis.

– Behandlingshem. Jag är vit sedan 10 månader.

Han tog ingen Champagne. Han gick hem.

Höglund från KD, hade gått. Maria Larsson, hade gått. Per Westerberg med. Juholt ställde upp på bild med två supportersdamer. Mark Levengood hade modererat tillställningen, av någon anledning.

På socialdepartementet ansåg man uppenbarligen att överklassmannen skulle kunna möta oss på någon gemensam sträng. Han förklarade sin kontakt med arbetarklassen, i form av ett varmt och tjockt hembiträde.

Det var oss han hade som material för sin smålustighet. Det gick inte hem. Men sådant förstår man uppenbarligen inte på socialdepartementet. Hade de haft Jerry Williams som moderator, hade vi kunnat uppskatta det. Maria Larsson, vet nog inte vem Jerry Williams är.

Mark Levengood är tantgodis. Alla kvinnor flockades kring honom för ett foto och autograf. Jag kunde inte låta bli att säga till honom, när jag gick förbi:

– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!

Han skrattade. Ett skämt i hans smak. Man kunde säkert vara så dråplig i den finska överklassmiljön, med ett glas i biblioteket. Maskrosbarnet gick till mötes, upprättade överklassfadäsen. Varsågod.

Men det fanns en större grupp, mest män som fylkades kring en artig och korrekt person. Det var Jimmy Åkesson som var ett eftertraktat fotografiobjekt. Sedd som Riksdagens symbol för de bortglömda och ratade. De som inte syns idag. Tänk att alla de andra politikerna missade detta. Igen.

Jag gick upp för den världsberömda trappan till Gyllene salen för att se ett smakprov på en kommande utställning på Stadsmuseet som öppnar 15 januari, om barnhemshistorien i Sverige. Intressant. Se den och se en bit av vår människosynshistoria.

– Är du mätt nu, mamma, hör jag intill mig. Vi äter snittar.

– Man blir inte mätt, dom är ju så små, svarar mamman och stoppar i sig ytterligare ett snitt.

Någon sa att dom skulle äta hamburgare efter tillställningen, så att dom blev mätta. Det gäller att bli mätt, innan man kan leka med maten. En snitt ger ingen mättnad, det är lek.

Poängen med denna ceremoni tänker jag är att den inte ska behöva upprepas några år senare. Att man tar lärdom av den insamlade kunskapen som finns. Att man ser de systemfel som finns. Ser den rådande människosyn som leder fram till förlåtelseakter.

En slutsats som Maria Larsson hade dragit var att ett placerat barn skulle få en kontaktperson. Ja, hjärtans. Det hade vi på 50-talet också men man tog aldrig kontakt, därför att man hade 200 ungar att kontakta över halva riket, man saknade befogenheter och resurser. Man talade över barns huvud. Man gör så än.

Utanför stadshuset stod en grupp från Somalia och andra afrikanska länder med plakat om att de hade blivit berövade sina barn. Soc hade placerat dem i fosterhem.

– Dom har gjort samma som med er! Väser ilsket en dam som vill ha vårt stöd. Jag frågar varför de är bortförda och en somaliska svarar att hon bara slog sitt barn. Men bara ett, men ändå tog de alla fyra.

– Man får inte slå barn, sa jag.

– Men det var ju så lite, säger hon. Hade någon upplyst henne? Gick hon i skolan?

– Vem är hon, frågar den ilskne, misstänksamt en annan kvinna, som var med mig på ceremonin.

Jag var fiende nu. Någon ville åter utnyttja oss och jag lät henne inte.

– Svenskar har så långt till sina känslor, säger den tilltalade kvinnan. Jag är halvspanska, jag vet! Samtidigt så ryckte hon ur min hand, kanske känslofullt, papperet med gruppens krav, som jag läste. Jag gick.

Jag tänkte hellre barn i ett kärleksfullt fosterhem än hos föräldrar som slåss. Det finns hem som fungerar. Jag måste tro på det. Men alldeles för många som inte fungerar. Något jag vet.

Somaliska eller svenska föräldrar måste ta sitt ansvar. Göra allt de kan. När de inte kan mer, ska de få stöd från samhället. Inte som det har varit och fortfarande är, i för många fall, ett straff.

Präktighetssamhället straffar. Trashanken ska fostras. Ska det tjuvas, ska det göras snyggt med finess och resurser, inte grovt och vulgärt. Finessen görs till norm och det vulgära avslöjar ju allt och måste straffas.

Att stå nere och spotta upp mot makten, är inte detsamma som att stå högt i pyramiden och loska ner.

Jag tackar för att någon såg oss, till slut. Jag tackar andra länder som gick först och ställde vårt land i skamvrån. Synd att Stockholms stad har dragit ner på kulturbudgeten så drastiskt, annars kanske någon på socialdepartementet hade haft en chans att skaffa en måttlig bildning om hur vårt samhälle ser ut och vår historia. Då hade vi sluppit känna oss som trashankar och något man talar till, ovanifrån. Återigen.

Per Westbergs ord berörde. Jag grät. Min bänkkompis sa att han nästan fick våta ögon. Det blir inte mer tårar än så här.

Må denna ceremoni vara avstampen för seriöst och djuplodat arbete för verkliga förändringar. När sorgen lägger sig lager på lager blir den till slut hård granit. Av granit görs släggor och med släggor tar man strid.

Upprättad…?

dock ej avrättad!

Tack

Rebecca Hybbinette

0

Barnhandel mer raffinerad idag än igår…

Det är rent bedrövligt att det åter uppdagas om och hur man tar hand om barn som är i behov av stöd från vuxenvärlden då föräldraskapet sviker. Själv växte jag upp som barn på ett så kallat barnhem under mina viktigaste år som utvecklande invid i barnaåren. Mitt straff blev att när jag inte ägde föräldraskapets trygghet erbjöd samhället ett ställe som utvecklades till en anstalt där jag blev förnedra och kränkt under hela min uppväxt.

Erfarenheten och kunskapen om hur det är att växa upp i ett barnhelvete gjorde att jag engagerade mig för att på bevisa orättvisan och därmed även få till stånd förändring samtidigt som jag även engagerade mig i att på bevisa samhällets svek där de satte i system att gömma undan barn som ingen ville ha eller ha att göra med. Med beslutsamhet och mycket arbete fick vi upp den ska vanvården till regeringen som tillsatte en utredning. Allt resulterade i en upprättelse som även den blev en skam likvärdigt vad som händer idag då man ser hur barn återigen blir kränkta och nedvärderade på de sk HVB hemmen som idag är en modernare variant av samma vård som jag själv en gång blev utsatt för.

Media har på senaste tid granskat och rapporterat om hur flera HVB-hem runtom i landet visat på brister i den sk vård de ska bedriva enligt Socialstyrelsens riktlinjer och mallar. Trots att staten genom Vanvårdsutredningen kartlagt historiska missförhållanden och myndigheters regelbundna tillsyn så är det fortfarande möjligt att bedriva undermålig vård av samhällets mest utsatta barn och ungdomar. Flertalet HVB hem har som uttryckligt syfte att bidra med behandling till barn och ungdomar. Vården ges i stor utsträckning med en svåröverblickbar marknad där omkring 80 procent av hemmen ägs av privata bolag. Vårdens effekter och innehåll kan summeras i att på denna marknad är höga vinster som tydligt är drivkraften där vården kommer på undantag som sedan kommunerna runt om i landet får betala.

Inspektionen för vård och omsorg har ofta och mycket kritiserat boendet på HVB hemmen. Bland annat har man inte vidtagit de åtgärder som krävs för att säkra kvaliteten i verksamheten och för att ha använt otillåtna tvångsåtgärder som fasthållning och nedläggningar av barnen. Allt känner jag igen där jag kan känna min barndom hur den åter uppenbarar sig då jag läser i media om vad som händer åter igen i ett samhälle där utanförskapet permanentas. Inte enbart på HVB hemmen. Ser man till hur vården av de gamla är det en upphandling om priset i att göra vinster i vården som ges företräde och som är en av orsakerna till att den vård som bedrivs mäts i kvalité om att vinsterna först. Sedan får vad man kallar för vård komma i andra hand.

Jag växte upp barnhem. Jag vet och har i märg ryggen vad jag själv har upplevt om hur samhället tillät att man kan tjäna pengar på mig barn. Mera rätt är den vård som bedrivs idag en handel av barn som förskräcker.

0

Trägen vinner…

Trägen vinner. Detta kan jag säga då jag ofta och mycket kritiserat Grelsby sjukhus på Åland för att man inte debatterat om och hur man vårdade mentalsjuka individer på ön. Särskilt det kulturella Åland har jag kritiserat. Jag anser att de gömmer en historia kulturen borde vidimera och granska mer än vad man visat då det gäller min roman om Olle.

Även det politiska Åland tiger då det gäller den skamliga vård man administrerade lika som man gjorde i länder utanför Finlands gränser. I många länder har man visat på ovärdigheten mentalvården visade upp inte så länge sedan. Kanske kommer det en debatt om eländet. Ålands radio har har sänt en serie av tre om sjukhuset. Säkerligen har min roman om Olle öppnat en debatt som kanske kommer upp i dagen. Förhoppningsvis belyser den verkligheten som den var utan att försköna vården som man gjort i en avhandling vilken jag även läst. I promemorian om Grelsby hyllar de dem som var anställda där medan de som var patienter fick ta tiden som den var.

Efter att jag skrev min roman om min fader Olle som levde inom sjukhusets väggar över halva sitt liv och som gjorde att han även dog på sjukhuset i tidig ålder har jag hoppats på att han i sina anonyma tid som medborgare på Åland kanske även han kan nå postumt en upprättelse av det åländska samhället. Livet han erhöll på Åland gör att jag är väldigt kritisk av den vård man rent allmänt praktiserade vid denna tid på psykiskt sjuka individer. Att glömma och gömma sin historia är ynkligt bedrövligt. Den generation som nu har vetskapen om vad som hände borde göra avbön utan försköningar om hur man tog hand om mentalt sjuka människor till den generation som kommer efter dem.

Min fasta vetskap om och hur det var har jag erhållit ifrån svenska mentalsjukhus vid samma tid. Att det skulle vara någon skillnad i vården på Åland gentemot hur det var på svenska sjukhus anser jag är att försköna och förvanska verkligheten. Säkerligen var det på Grelsby sjukhus ännu sämre än i Sverige. Ser man till i tid ligger utvecklingen c:a tio år efter i utvecklingen av samhället då det gäller både vård av barn och mentalvård på Åland. Erfarenheten och skillnader har jag erfarenhet av där jag fanns på ett barnhem på Åland som mer var en anstalt där de vårdade mig som barn samtidigt som min far var intagen på Grelsby som sjukhuset allmänt kallades för. Jämförelsevis var det mer humant i Sverige än på Åland. Att åländsk mentalvård skulle ligga längre fram i humanism och vårdetik har jag svårt att tro. Grelsby sjukhus var ett ställe där man idkade förvaring av människor som ute i det åländska samhället kallades för dårar vilket visar på ett samhälle som mer visade på skillnader om vi och dom.

Själv minns jag hur jag som barn fick erfara vilka föräldrar jag hade. Min far var tokig. Min moder var en hora. Detta fick jag till livs som barn. Hur min fader hade det och vad han fick uppleva inom sjukhusets väggar på Grelsby kan han inte berätta om. Att humanismen skulle vara mer utbredd inom mentalvården på Åland vill jag kalla för en skröna. Mera rätt är det en dold lögn som ligger begraven inom sjukhusets väggar ute i Grelsby.

Bild från Ålands Radio.

Första avsnittet om sjukhusets historia kommer här. Frågan jag ställer mig är om någon som var på sjukhuset kommer att fångas upp och berätta? Som den Tvivlare jag är lär det säkert bli som med min barndom. Den var förfärlig var det någon som sa. Någon upprättelse av ålänningarna erhöll jag inte. Min fader lär nog även han bli blåst postumt på konfekten där han ligger i jorden på Mariehamns begravningsplats.

Första delen HÄR

Andra delen HÄR

Tredje delen HÄR

0

Tankar om gången tid på Åland…

Något jag undrar över idag är om man på Åland har glömt att det funnits och existerat ett sjukhus dit man fraktade så kallade sjuka människor där man förvarade dem då deras sjukdom betydde att de var sjuka i sinnet. I folkmun talade man vid denna tid om att oliktänkande människor var sinnesslöa. Där förvarade man individer man hade nedvärderande åsikter om. I folkmun skulle man transporteras till dårhuset om man hade en avvikande mening. Skamligt var det att hamna på Grelsby. Samma åsikt gällde barn som samhället skulle vårda. På Åland skrämde man dem med att var man inte snäll kunde man bli skickad till anstalten Stiftelsen Hemmet. Tydligt var jag inte snäll. Därmed blev jag en av dem inom Gud Lilla Barnaskara som skulle fostras till ett snällt barn med rem och piska av utförare för ändamålet samtidigt som man placerade min fader Olle på det så kallade dårhuset.

Frågan jag ställer idag är varför man på Åland inte vågar eller vill berätta om hur det var på Grelsby sjukhus och vad man hade för syn på människor som hamnade i samhällets vård. Varför kan man inte se de felaktigheter som fanns samtidigt som man hyllar redare och potentialer som de mest felfria man har att visa upp. När jag skrev berättelsen om Olle frågade jag ålänningarna om de hade något att berätta. Tystnaden var total. Är det så att man skäms då man inte vill berätta? Är det även därför romanen om Olle inte erhöll av det kulturella rådet på Åland någon uppskattning? Frågan jag ställer mig är varför man ansett mina tidigare romaner och mitt skrivande som en kulturinsats. Romanen om Olle blev inte ens nämnd på Litteratterturdagarna man håller på Åland varje år. Fattigdomen om att erkänna historiska misstag genomsyrar även det kulturella Åland. En ny generation kultur rådiga har intagit utnämningsbordet där de pekar med hela handen om vad som ska hyllats av det kulturella rådet. Stipendier erhöll jag för mina tre tidigare romaner. Olle blev refuserad av det kulturella Åland på ett sätt som ställer frågor hos mig om hur kulturbärarna på ön väljer vad man anses ska betyga historien medan man anser att vad som inte håller måttet är historien om mentalvård som visar en skamlig tid på Åland lika som barnhemsvården var.

Fördomar och respektlöshet för annorlunda individer frodades för sjuttio år sedan i min barndom på Åland. Faktum fick både jag och min fader erfara då vi inte räknades in i den goda befolkningskaran. Var man annorlunda avvikande som vuxen eller barn skulle man akta sig. Då kunde man hamna på Grelsby eller så satte man barn på anstalt. Min fader var annorlunda. Schizofren som han var hamnade han inne i ett tystnadstecken på förvaring av samhället till sin död. Symtomatiskt lägrar sig tystnadskulturen hos dem som arbetade inom mentalvården. Aldrig såg de något negativt i sammanhanget om hur man tog hand om de intagna lika lite som ansvariga politiker eller läkare visade mot samhällskostnader hos människor som behövde vård men som i stället sattes i förvar.

 Själv drabbades jag som barn på många sätt av då tidens avprogrammerande inhumana sätt att tänka. Min tillvaro blev att samhället löste min faderlöshet med att jag hamnade på barnhemsanstalt kränkt och nedvärderad av det åländska samhället samtidigt som min fader var intagen på dårhuset. Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Jag hade ingen aning om vem min fader var mer än de minnen jag fick med mig till barnhemsanstalten från mina fyra första år i livet. I romanen om Olle försöker jag kartlägga hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset om orsak och verkan. Den enda värdighet man på Åland gav honom var att han blev begravd på en allmän begravningsplats. I Sverige fick de som dog på mentalsjukhusen begravas på en kyrkogård som fanns i anslutning till sjukhuset utan större ceremonier bara man blev av med dem.

Barnhemsskandalen var ett hyckleri om vård av barn där man piskade barn till lydnad. Grelsby sjukhus är en historisk påminnelse om att institutionsvården både då det gäller barn och dårar var en humanistisk katastrof man inte vill ge en fullständig ursäkt för. Någon borde känna till om hur det gick till innanför sjukhusets väggar. Vad som finns dokumenterat är en dokumentation om sjukhuset. Innehållet är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhällets kloka individer placerat dem inne i. Mina böcker och romanförfattande är ett innehåll om planerade misstag. Romanen om Olle är min berättelse om honom som samhället säger sig ha vårdat. Ödets lotter faller olika sägs det. Mera rätt faller äpplet inte långt från trädet.

Så här skriver en recensent om Olle som det kulturella Åland tillsammans med politiken inte anser vara representativt för Åland.

Någon debatt eller att be dem man förorsakade lidande då det gäller förvaringen på Åland enda dårhus går inte att finna. Tystnaden är total. Politiken borde ha visat empati för alls lika värde man talar om idag men som glöms bort då verkligheten kryper in både historiskt och i nutid..

0

En rapport från Vanvård till vanvett.

2021-04-07. Publicerat av Krister Lumme.

Planen framför stationen var svart av folk som skulle se på dårarna när första transporten av sjuka anlände. Patienterna reagerade alltefter sitt psyke. Somliga spelade apa för publiken. Andra dolde ansiktet och sin skam djupt nedhukade.

Så beskrevs öppnandet av det numera nedlagda mentalsjukhuset i Strängnäs även kallad Sundby sjukhus som enligt denna tid att se var ett välkommet tillskott i den sk mentalvården. Det fanns ett stort behov av vårdplatser för sinnessjuka vid denna tid. Medicinalstyrelsen hade kommit fram till att vårdplatserna på hospitalen behövde nära nog fördubblas. Statistiska centralbyrån hade genomfört en undersökning 1901-1902 och kom fram till att det fanns 17 300 sinnessjuka i Sverige. Nära 5 000 av dem var i behov av anstaltsvård men saknade plats. Samtidigt rapporterades det om grov vanvård bland de som vårdades utanför hospitalen. Många menade att staten borde ta ansvar för dessa personer. En omfattande utbyggnadsplan togs fram. Mellan 1905-1943 byggdes 14 nya hospital och sinnessjukhus. Ett av dem var Strängnäs hospital.

Inne på Sundby som sjukhuset sedan i folkmun fick heta vanvårdade man de sjuka till vanvett i en rapport från några journalister som lurade sig in bland de mentalsjuka för att i verklig mening få veta vad som förekom innanför mentalsjukhusets väggar.

Journalisterna vägrades tillträde till sjukhuset då de ville komma in till sjukhuset och intervjua dårarna som man även av allmänheten kallades för. Motiveringen var att man skulle störa de som skulle vårdas. Förvånade gav journalisterna inte upp med att komma in till sjukhuset. Därmed började några av dem spela sinnessjuka mentalt störda ute på Strängnäs gator. Efter en tid ansåg myndigheterna att så kunde det inte få fortsätta. Lugn och ro måste medborgarna få. Därmed tog man beslöt om att spärra in journalisterna tillsammans som idiotförklarade individer på Sundby Sjukhus.

Journalisterna kom då in och fick erfara om och hur man på sjukhuset vanvårdade och kränkte de som behövde psykiatrisk vård. När de varit inne i sjukhus en tid ville ut därifrån. Svårt var det att komma in på sjukhuset. Lika svårt var det att bli friskförklarade. Efter att de förklarat att de var journalister släpptes de ut omgående. Därefter skrev de en bok om eländet vilket fick titeln ”Vårdad till vanvett”. Allt efter vad de sett och hört då de själva med egna ögon upplevt hur det gick till inom mentalvården som var en skamlig tid i Sverige lika som på Åland och som man idag talar väldigt tyst om.

När jag skrev min bok om min fader läste jag en hel del för att få insikt i hur det var för honom. Olle var intagen på Åland och levde där på ett sjukhus i över halva sitt liv som intagen. Institutionsvården gjorde honom vanvårdad på så sätt att han aldrig kom därifrån. Han klarade inte av att vara ute bland andra människor. Därmed dog han även på sjukhuset. Någon större uppmärksamhet fick inte min rapport om hur man där vårdade mentalsjuka tillsmans med min fader. Frågan är varför? Även inom kulturen värderade man min rapport med tystnad. Efter att jag skrivit tre böcker om resultatet av egen erfarenhet av att ha blivit vanvårdad som barn gav man mig både diplom och Litteratur pris. Boken om Olle blev mer eller mindre nedtystad. Mer om detta i nästa inlägg blir det här i bloggen…

Att mentalt störade människor behöver vård är nuförtiden rådande på ett annat sätt. Idag vårdas man inte på sjukhus om man inte är en fara för sig själv och andra. Dagens vård ingår i ett medicinskt förfarande där den sjuke ordineras piller och droger för att hålla sitt psyke i balans så individen inte stör det etablerade samhället. Klarläggande om hur verkligheten kan te sig från en patients horisont läste jag till mig i en bok om ”Tokfursten.”

Berättelsen om Tokfursten visar på samma beteende från mentalvården som journalisterna på Sundby delgav medborgaren. Skillnaden var att Tokfursten levde själv som patient inom mentalvården i hela sju år. Boken berättar om hur han sedan hittade ut från sin schizofrena värld. Idag är han professor och allmänt praktiserande som klokheten själv men som mentalvården försökte stjäla honom innan han tog tag i sig själv utan piller och droger som ordinerades på sjukhusen där man experimenterade med sjuka människor i stället för att vårda dem.

0

Om mänsklig sanering på Åland…

Historia är att minnas tillbaka. Så även för mig då jag läser om Åland där jag föddes och sedan av ålänningarna förvisades till en anstalt där jag som barn under hela uppväxten fick veta varje dag att jag inte var välkommen som övriga barn att därmed erhålla kärlek och empati för den situation jag hamnat i då mina föräldrar övergav mig.

Ser man sedan till hur de även hycklande tog avstånd ifrån att ersätta mig för den skuld de fortfarande bär på med barnmisshandel och annat på agendan kan jag se idag hur de även bedrev mot mig en sanering av mig på samma sätt som artikeln här från Ålandstidningen beskriver. Inget förvånar mig då jag läser om hur man behandlade människor i utanförskap vid samma tid som jag växte upp på barnhemsanstalten. Erfarenheten har jag kvar i kroppen och som jag kommer att bära med mig hela livet.

Frågan är varför och hur man tänkte och såg på individer som hamnade utanför samhället som jag gjorde. När jag läser reportaget från Åland på sextiotalet kan jag verifiera detta mer nogsamt i vuxen ålder där jag befinner mig på ett sluttande plan in i evigheten som det så vackert kallas för då man förr eller senare ska lämna livet.

Symptomatiskt kan jag konstatera att Åland vid denna tid var ett inhumant samhälle. Särskilt mot de som inte kunde ta vara på sig själva. En konservativ agenda genomsyras i tidningsartikeln om hur man nedvärderade såg på människor vid denna tid som inte ligger långt borta i tiden. Personerna som man kallar för att vara uteliggare och lösdrivare samtidigt som man vill göra sig av med dem visar på hur empatilösa man var och hur man skulle städa undan dem från samhällets gator. Själv kan jag konstatera att man gjorde samma med mig då man placerade mig som barn i ett arbetsanstalt för barn nedvärderad och kränkt under hela min uppväxt. Även jag som barn skulle städas undan och placeras så att jag inte störde ålänningens sätt att se hur verkligheten var då man även städade undan mig som om jag vore en skit i värdsaltet.

När det gäller artikeln här är det finländare som kom till Åland och praktiserade tiggeri då de inte hade något annat val. Många av dem var veteraner från kriget mot ryssen där de sedan efter kriget blev utfrusna från det finska samhället tillsammans med de krigsskador de erhöll både fysiskt och psykiskt från krigets alla faser. Alkohol blev trösten för dem att uthärda vad de gått igenom. När de kom till Åland skulle deras leverne saneras. Någon vård eller humanism fanns inte att skåda från den konservatism ålänningen tillsammans med fosterlandet Finland man levde i då, och som man även fram till idag bär på. Läser man artikeln här under blir man brydd och ifrågasättande hur man i Finland behandlade dem som for illa i kriget samtidigt som man i andra sammanhang när elitens politiker och högt ansedda individer i Finland skålar i champagne om att man gav ryssen på tafsen.

Läs här :

0

Uppmaning till den finska regeringen.

Ersätt de barn och ungdomar det finska samhället misshandlade och våldtog åren 1937–1983. 

Den finska regeringen har med ansvarig minister bockat och bugat för alla dem samhället under åren 1937–1983 vanvårdade och kränkte som barn i Finland. Söndagen den 20−11−2016 bad regeringen om ursäkt samtidigt som ministern uttryckte sig med ett ”förlåt” till ett hundratal nu vuxna individer som det finska samhället stal barndomen av. Allt med innehåll om misshandel, våldtäkter samt kränkningar av mänskliga rättigheter. Utredningen visade på att det finska samhället systematiskt förnedrande och kränkte barn och ungdomar som samhället skulle vårda. Själv försökte jag förstå i ett fullsatt Finlandiahus tillsmans med de vanvårdade hur ministern och regeringen i Finland valde att än en gång strö salt i såren på oss med att inte se vad de tillfogat sina barn då någon ersättning inte skulle vidimeras ursäkten. Hela tillställningen kändes åter förnedrande och kränkande.

Hela tillställningen i Finlandia huset 2016 i Helsingfors pågick i två timmar. Allt i förlåtelsens tecken på finska. Här visade den finska staten att man inte tagit utredningen till sig på allvar då man valde att utestänga även svenskspråkiga minoriteter som blev lika misshandlade som övriga finländska barn under den finska vanvårdseran. Man visade åter sitt rätta ansikte i att man inte heller brydde sig särskilt om att finska krigsbarn som deporterades till Sverige där de hamnade på svenska barnhem och blev kränkta lika som i Finland.

 Den svenska staten vidimerade sin ursäkt med en påse pengar. Den finska staten nöjde sig med ett hycklande förlåt. Någon ersättning för misshandel och allt man administrerade om brott mot barn och ungdomar anser sig inte sig den finska regeringen idag behöva ta till sig. Beteendet visade noll empati då det idag kan konstateras att någon ersättning för stulna barndomar och brott mot mänskliga rättigheter inte ska utgå. Värdet i att misshandla barn blev en uppvisning i att föreställningen om att ceremoniera våra barndomar mest var ett spel för galleriet som skulle sopas under mattan så fort som möjligt. Idag kan jag även konstateras att den finska regeringen inte heller svarar vara sig på brev eller annat då det gäller frågan om vad man sagt och vad har man beslutat sig för.

I Finland har man uppenbarligen bevisligen begått brott mot mänskliga rättigheter mer än i övriga länder som insett att man måste ersätta dem man även där stal barndomen av. I Finland pågick misshandel av finska barn systematisk och utstuderat under många år med den finska staten som administratör. Barnen man slog och misshandlade anser den finska regeringen idag inte har något värde. Finländarna är med detta förfarande bäst i världen på att hycklande bocka och buga samtidigt som de ber om en ursäkt som visar att den grymhet de utsatte sina barn tänker de inte ersätta. Alla länder ute i världen som utrett samma misshandel av barn som även pågick i Finland har ersatt dem de misshandlade. Så inte i Finland.

Den finska regeringen begär av oss att vi ska godta en ursäkt utan ekonomisk kompensation för den misshandel de praktiserade på oss samtidigt som man även stal våra barndomar. Beslutet bekräftar att den misshandel samhället i Finland systematiskt praktiserade på sina barn där de kränkte och misshandlade dem finns det inget värde för mer att man än en gång väljer att förnedra oss. Det finska samhället visar åter en empatilöshet som inte visats av andra länder som alla bett sina barn om ursäkt där en ekonomisk ersättning har vidimerat skulden. Än en gång väljer man i Finland att kränka oss. Idag är man bäst i klassen på att åter visa empatilöshet mot dem de en gång under barndomen misshandlade och tog värdigheten av både som individ och medborgare. Beslutet av politikerna visar idag att man i Finland inte tänker stå till svars för hur man bevisligen misshandlat sina barn.

Jag godtar inte deras förlåt. Jag godtar inte något som jag anser är ett hyckleri av våra stulna barndomar som visar på att i Finland kan man be om ursäkt då man misshandlar och sedan gå vidare utan att ersätta illdåd man själva administrerat.

Jag kräver med detta brev att man tar sitt ansvar och ersätter dem man stal barndomen av och att man med detta vidimerar ursäkten i att man har gjort fel och att man visar detta på ett sätt som fullgör trovärdigheten i att man menar vad man sagt och säger.

Krister Lumme                                                                                

Stenvägen 85 C

64731 Mariefred

Mobil tfn 072 211 67 73

Mail: krister.lumme@telia.com

Webb www.lumme.info

0

Barndomens ärr går aldrig bort!

När man är pensionär har man tiden för sig. Inventerar i skrivelser och bibliotek om mig själv och den tid som varit.  Då mitt författarskap började i sen ålder blev det en hel del skriverier om min debut och det engagemang jag hittade in i för att berätta om ovärdigheten om hur samhället tog hand om sina barn inte allt för länge sedan. Här en artikel från Allers tidning 2006.

0

Barndomens ärr går aldrig bort…

2021-03-14. Publicerat av Krister Lumme.

När man är pensionär har man tiden för sig. Inventerar i skrivelser och bibliotek om mig själv och den tid som varit.  Då mitt författarskap började i sen ålder blev det en hel del skriverier om min debut och det engagemang jag hittade in i för att berätta om ovärdigheten om hur samhället tog hand om sina barn inte allt för länge sedan. Här en artikel från Allers tidning 2006.

Mer om mina böcker i menyn ”Mina böcker.”
0

Barnhemmen tillsammans med psykvården var samhällets tortyrkammare.

Jag blir alltid upprörd då missförhållanden av barn kommer fram i ljuset. Allt hänger ihop med att jag själv var en av dem man gav sig på som barn. Detta hände sig på Åland där jag bad dem om ersättning för vad de åsamkat mig och många därtill men som man i Finland ansåg inte var något man ansåg sig behöva göra. Vad jag sagt och säger en gång till är att vad de gjorde i Finland var att de pissade på oss en gång till efter att de utrett samhällets misshandel av sina barn samtidigt som de med detta gömmer sin historia medan de hyllar sig själva. Allt finns i en utredning som visar på hur man misshandlade sina barn men som man väljer att sopa under mattan.

Idag läser jag i Aftonbladet en ledare som tar upp missförhållande som fanns inom institutionsvården för psykiskt handikappade barn och ungdomar för inte allt för länge sedan här i Sverige. Själv kan jag konstatera att vad jag läser inte enbart handlade om psykiskt sjuka barn och ungdomar. Allt och mer därtill fanns lika tydligt även inom de barnhem som mera var fängelser för barn än att de var ett ställe där de skulle få kärlek och värme då deras föräldrar övergivet dem. De flesta blev så till den grad kränkta på de sk barnhemmen och nedvärderade att de fick psykiska problem som följde med dem i vuxenvärlden där även sedan avled i tidig ålder av vad de råkade ut på inom de hem som jag kallar för barnhemsanstalter vilket jag själv även blev och är en del av.

I Finland där jag fanns som barnhemsunge skrev jag en bok om eländet. Idag om jag skulle skiva om samma historia skulle jag berätta än mer om vad som verkligt var där jag växte upp. Den psykiska delen av min uppväxt drogs jag med långt upp i medelåldern. Min egen mognad kom till mig sent i livet. Allt utav att jag själv insåg att jag var på fel väg innan jag började engagera mig för rättvisa vilket mycket är mitt patos idag och som jag kommer att ha till den dag jag lämnar jordelivet och som blev min räddning om att inte mitt liv for rätt in i ett helvete som många av oss hamnade in i.

Allt nog. Vad som hände oss och de barn som är offren här vill jag tydligt manifestera om. Vad man i Aftonbladet skriver om är de som var mest gravt psykiskt handikappade. Ingen skillnad finns där mot vuxenvärlden sätt att även hantera vuxna man placerade på mentalsjukhus. I min bok om min egen fader Olle skriver jag och berättar om vad som hände honom inom mentalvårdens väggar. Straff och experiment var dagliga doser för honom tillsammans med medicinering som tog livet av honom i allt för tidig ålder. Jämförelsevis var det inte bättre för barn som var sk sinnesslöa vilket även min fader var enligt de journaler som berättade om varför han blev satt på mentalsjukhus. Många barn hade det säkerligen ett ännu mer ett rent helvete än vad jag och min fader blev erbjuden av samhället.

När man då ser i ljuset av vad som skrivs hur man i Finland gömmer sig och manipulerar sin historia med att glömma och gömma. Däremot är det viktigt att hedra sig själva när det gäller kriget mot ryssen. Att man fick krypa till korset erkänna sig besegrade gömmer man och glömmer man lika som man ger om barnen man misshandlade och slog. Känslosamt och lidelsefullt skålar man i champagne då årsdagen inträtt. Då skall det firas. Man borde gräva ned de lik man släpar på. I öppen dager stinker alltid liken då ruttenheten tar över helt och hållet. En begravning borde vara på sin plats med heder och ära till dem som äras bör. Gör upp med din historia Finland och ge ersättning till dem man övergett så trovärdighet och humanism visas mot våldet samhället i Finland har gömt och fortsätter att gömma.

Läs här vad Aftonbladet skriver på ledarplats:

Anders Lindberg

Vipeholm är Sveriges skelett i garderoben

Att minnas övergreppen är att försvara människovärdet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden

FOTO: BILDKÄLLA: SYDSVENSKA MEDICINHISTORISKA SÄLLSKAPETVipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden.

”Var resan stormig huru skön är hamnen”

Så lyder inskriptionen på en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Här vilar 560 män, kvinnor och barn som dog inne på Sveriges största anstalt för så kallade ”sinnesslöa”. Hit kom de som inga anhöriga ville jordfästa i familjegravar eller på kyrkogårdar någon annanstans i riket.

Mellan 1935 och 1982 fungerade Vipeholm som slutstation för svenskar som i dåtidens läkarprosa kallades saker som ”idioter”, “osnygga” och ”obildbara”. Som de svåraste fallen, de som överläkaren och sjukhuschefen Hugo Fröderberg kallade ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter”.

I dag hålls ett digitalt seminarium i Sveriges riksdag om att de och andra offer för den svenska institutionsvården bör få en ursäkt från staten. Arrangörer är funktionshinderrörelsen och Liberalerna.

“Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten var ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runt om i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar.”, skriver Åsa Strahlemo, ordförande DHR i Alltinget. DHR är en av de stora organisationerna för personer med funktionsnedsättning i Sverige och en av arrangörerna till dagens seminarium.

Det brukar sägas att ”vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser”.

Men jag undrar, jag.

Med vilka ”goda föresatser” byggdes egentligen Vipeholm på 1930-talet? Med vilken ”god vilja” genomfördes de så kallade kariesexperimenten på de intagna när man lät deras tänder förstöras av klibbig kola så att man kunde studera tandröta och karies på nära håll?

De mänskliga försöksdjuren var lika försvarslösa som råttor i ett laboratorium.

Men även om kariesexperimenten är de mest kända övergreppen så stannar frågorna inte där. Från Vipeholm skickades, utan att de anhöriga fick veta något, 152 hjärnor till hjärnlaboratoriet i Uppsala för vidare forskning. Det berättade Sveriges radio i höstas i dokumentären Vipeholmsanstalten av Randi Mossige-Norheim. En av hjärnorna tillhörde hennes farbror, Inge Torkel.

Hur kunde det ske och vem bar det högsta ansvaret? Vi pratar inte om 1200-talet där historiska källor saknas utan modern tid, med journaler, arkiv och delvis fortfarande människor som minns och kan berätta.

Den kanske mest obehagliga frågan gäller överdödligheten under andra världskriget. Mellan 1941 och 1943 tredubblades plötsligt dödligheten bland de manliga patienterna. Detta skedde samtidigt som nazisterna med ”aktiv dödshjälp” lät funktionshindrade i Tyskland dö och även om forskare inte har hittat belägg för något liknande i Sverige så återstår frågorna.

Varför dog de? Vad hände egentligen?

I kvarlämnade dokument funderar Hugo Fröderberg själv kring ämnet.
”Vanvettigt att förlänga deras liv så att dom blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad ” skriver han.

Eutanasi är ett annat ord för dödshjälp.

Det är lätt att se hur politiken under 1900-talet utvecklades i samklang med folkhemsbygget och dess paternalistiska syn på människor. De som var annorlunda skulle antingen anpassas eller skiljas ut från det övriga samhället.

Självklart måste vi förstå dåtidens politiker, tjänstemän och läkare utifrån sin tid. Men de hade även ett personligt ansvar, precis som beslutsfattare har idag.

Och de som drabbades och deras anhöriga förtjänar både en ursäkt och att få veta sanningen om vad som hände.

Vi har sett motsvarande uppgörelser med historien på andra områden. 2014 tog regeringen fram en vitbok över behandlingen av romer i Sverige: ”Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”.

Det rimliga vore att socialminister Lena Hallengren tar initiativ till en vitbok även här. För den svenska institutionsvården är ett sorgligt kapitel i vår historia, ett skelett i folkhemmets garderob.

Att minnas historien är att försvara människovärdet, även i vår tid.