”VAR DEN DU ÄR. DET FINNS ALLTID NÅGON SOM TAR NED DIG TILL DITT RÄTTA MÅTT!”

HÄR MÖTER DU EN FD SJÖMAN, BRANDMAN OCH FASTIGHETSARBETARE. IDAG FÖRFATTARE OCH POLITIKER MED GLIMTEN I ÖGAT

OBS. Nu kan du köpa romanen om Olle till reducerat pris. Mer HÄR

Jag bara skrev och skrev…
Lyssna här på en radio intervju från min debut som författare.
Här berättar jag en hel del om vem jag är och den person jag fortsättningsvis kommer att vara…

Jag föddes på Åland år 1946 i augusti månad. De första fyra åren som barn var en lycklig barndom. Mycket har jag berättat i min bok ”Guds Lilla Barnaskara” om mina första år där jag vid fyra års ålder hamnade på barnhem när mina föräldrar skilde sig och jag blev ensam med min fader som var sjöman.

Hur myndigheterna då kunde lämna ett fyraårigt barn till en sjöman är idag för mig en gåta. Någon annan utväg fanns inte än att jag skulle tillbringa min uppväxt hos andra människor då min fader var ute på havet.

Mitt skrivande har i alla väsentliga delar handlat om hur det är att växa upp på ett barnhem som därefter utvecklades till en anstalt där jag blev kränkt och nedvärderad som person från sex års ålder tills jag konfirmerades. Därefter fick jag ta mig ut i livet med en ryggsäck som bitvis var tung att släpa på. Efter att jag vid femtioårs åldern sedan skrivit av mig skiten i tre böcker insåg jag att jag borde berätta mer om hur det hela egentligen började. Detta har jag nu gjort genom att ge ut en bok om min fader som handlar om hur han kämpade för att skaffa sig en tillvaro för den familj han hade men som slogs i bitar då han hamnade in i en schizofren värld där allt han satte sig att genomföra försvann medan han själv hamnade på mentalsjukhus där han sedan även avled och som resulterade i att jag hamnade på barnhemsanstalt.

När min fader Olle blev sjuk stundade en permanent barnhemsvistelse för mig. Min moder flyttade med en ny man tillsammans med mina två bröder till Sverige. Sally som jag kallar henne för i mitt författarskap, kunde inte ta mig till Sverige. Allt betygade hon mig vid vuxen ålder. Fick aldrig veta mer om den egentliga sanningen som nog var en helt annan historia och som jag aldrig fick vetskap om då hon dog endast 52 år gammal. Den egentliga orsaken till min barnhemsvistelse erkände hon aldrig. Enligt henne var orsaken till vad som hände mig var att mina bröders styvfader vägrade ta hand om ett barn till. Därmed blev jag dömd att tillbringa min uppväxt på ett barnhem som jag sedan fick bära med mig som ryggsäck med mig lågt in i livet.

Vid femton års ålder lämnade jag barnhemmet på Åland och förenades åter till mina bröder och moder i Sverige. Brödraskapet och moderskänslor hade ätits upp av vistelsen på barnhemmet. I Sverige vantrivdes jag. Reste därför tillbaka till Åland där jag sedan mönstrade på till sjöss. Sjömanslivet blev ett sätt att leva samtidigt som det blev en försörjning efter att ha varit ett äventyr som började för mig vid fyllda femton. Efter tjugo år som sjöman gick jag i land och blev Fastighetsskötare och även Brandman på deltid och som arbetade med fram till att jag blev pensionär. Under tjugo års tid fungerade jag även som brandbefäl här Mariefred där jag fortfarande bor och lever ett författarliv samt att jag är engagerad i att för att hjälpa människor som behöver hjälp av samhället för att klara de krav som samhällsordningen idag kräver.

Under mina levnadsår har jag varit och är en engagerad person. Mycket i min vardag har varit och är även engagemanget i politik och den fackliga världen. Mitt engagemang som facklig förtroendevald har jag burit med mig i snart fyrtio år. I politiken har jag funnits i snart trettio år. Mina politiska uppdrag nomineras jag till ifrån den Socialdemokratiska föreningen i Mariefred. Idag är jag fortfarande engared i politiken samtidigt som jag skriver en roman där jag kommer att delge vad engagemanget i samhällsdebatten givit mig under alla är och som jag kommer att fortsätta med så länge min hjärna och kropp tillåter detta.

När det gäller i övrigt om engagemang ligger barn och ungdomspolitiken i det sociala mig mycket varmt om hjärtat. För tolv år sedan var jag med och bildade föreningen Samhällets Styvbarn där jag blev föreningens förste ordf. Jag lade ned mycket arbete och även eget kapital för att föreningen skulle bli talesmän för dom som igår och idag finns inom familjehem och i HVB hem. Med sorg i hjärtat kan jag konstatera att den nu nedlagda föreningen mer blev en megafon om upprättelser och ekonomisk ersättning för vad som varit än att angripa de problem som finns. Tyvärr är föreningen som blev ett Riksförbund nedlagd som den nu är utan medlemmar. Lika bra det så länge den inte tillför något till den sociala barn och ungdomsvården.

Jag är gift sedan 1977 med min hustru Ylva. Två utflugna barn med barnbarn som bonus blev livets höjdpunkt då allt hände.  I ett tidigt förhållande där jag vid 21 års ålder blev fader har jag i min bok ”Tvivlaren” beskrivit början till faderskapet. I en tredje bok om min egen Mognad berättar jag om faderskapets trauma ur synvinkeln om omognad, vilsenhet mm och med tanken om att aldrig låta mina egna barn hamna på barnhem.

Jag stolt över vad jag uträttat på en krokig och bitvis turbulent väg som visat mig dit där jag idag befinner mig. Mitt eget släktskap ifrån mina föräldrar har jag aldrig har haft någon kontakt med samtidigt som jag inte heller vet vilka dom är. Namnet Lumme skulle ha försvunnit ur folkbokföringen om inte jag hade fört mina gener vidare genom mina barn Anette, Maria och Martin.

Min äldsta dotter Anette bor på Gotland gift med Anders tillsammans med Andre som är fader till två tvillingar Thea och Klara. Anette råkade ut för att hennes äldste son Joakim gick bort före sin 20 årsdag vilket är en tragik då barnen går bort före föräldern.

Dotter Maria bor i Eskilstuna gift med Johan och sonen William och lilla Linn. Johan har tagit mitt efternamn till sitt samtidigt som han ingick äktenskap med Maria. Känner mig stolt över att mina gener genom namnet förs vidare på ett sätt som aldrig mina föräldrar fick uppleva.

Min son Martin bor i Örebro tillsammans med hustrun Natalie tillsammans med barnbarnen Elinore och Isabelle.

En tragisk upplevelse var då min äldsta son Mikael dog i en överdos heroin 27 år gammal född 1969. Händelsen går inte att beskriva då det gäller sorg och saknad när barnet går bort före föräldern. På denna hemsida kommer jag att även här beröra narkotika problemet med beröringspunkter till den sociala ungdomsproblematiken och på så sätt även försöka hedra minnet utav min son Mikael. Mer kan man se här på min hemsida om man klickar på rubriken min familj.

Här har jag presenterat en bit av mig själv och mina närstående. Jag hoppas att min hemsida kanske kan ge ett bidrag till tankar och utbyte hos någon som här läser om mina funderingar samt det engagemang jag har idag och befinner mig i.

Mer om min familj HÄR

Mer om mig som författare HÄR

Idag år 2021 75 år…Tiden sätter spår. Någon annan rår...

Vänlig hälsning Krister Lumme.

Mariefred 2020 11 30

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.