0

Det finns inga frivilla brandmän…

I brandbilen som frivillig räddningsledare…

Som ofta och mycket hamnar man i bryderi då man läser om hur skillnader uppträder i samhället. Mitt fokus handlar alltid i att då jag ser skillnader som utgår i okunskap eller något annat där klassindelningar gör att människor värderas mindre än någon annan blir jag förbannad och irriterad.

I nära nog trettio år arbetade jag som deltidsbrandman i Mariefred där jag bor. De sista 20 åren åren som räddningsledare samt även företrädare då det gällde avtal och lön. Idag är jag pensionär. Att vara brandman anställd på deltid innebar att jag var tredje vecka året om gick en sk beredskap där jag hade sex minuter på mig till brandstationen för att klä om och vara redo att åka ur brandstationen på en olycka eller ett brandlarm. Allt hände vid larm med början på mitt ordinarie arbete eller om jag var hemma oavsett om det var dag eller natt.

Under åren då jag började arbetet som sk deltidare såg jag skillnader. Jag engagerade mig fackligt där jag sedan var med och utvecklade räddningstjänsten i Strängnäs kommun till mycket av hur den ser ut idag. Under sjuttiotalet var skillnaden mellan den heltidsanställde brandmannen markerad så att vi som agerade på deltid inte ansågs vara de riktiga brandmännen som arbetade på heltid där de fanns på brandstationerna som s.k. heltidare mot oss deltidare.

Mycket som då var byggde på den dåtidens räddningstjänst. Kvarlevan om den sk borgarbrandmannen som vid denna tid arbetade frivilligt med att ta sig till en brandstation då samhället behövde deras hjälp levde långt kvar vilket den även nu idag gör då man ser och hör hur politiker även de markera skillnader inom skrået. Utbildningen vid denna tid var obefintlig. Idealiteten var vad som drev brandmannens arbete som deltidare vid denna tid. Det var därför man var med. Då var man i sanning frivillig.

Utvecklingen tog dock tag i samhället. I Sverige och i andra länder började man allt mer utbilda brandmän som arbetade som deltidsanställd. Jag själv var en av dem. Regeringen och räddningsverk ansåg att alla brandmän i landet skulle ha likvärdig utbildning vilket resulterade i att ingen skillnad skulle ses mellan de som arbetade deltid och de som arbetade heltid. Kraven och utbildningen var likställda då de skulle arbeta tillsammans för att hjälpa samhällets medborgare då de kom in nöd för att erhålla hjälpen.

Vad som hände var att även deltidsbrandmännen bildade ett eget förbund som tog vara på deltidsbrandmannens intressen. Här var jag en av dem som även här drog lasset om likvärdighet och lön för arbetet. Trots denna utveckling blev skillnaderna ändå markanta mellan heltid och deltid. Heltidsbrandmännen profilerade sig som den enda brandmannen medan de som arbetade på deltid fick epitetet ”gnist trampare” och en hel del namn som visade på skillnader mellan den heltidsanställde och de som fanns i deltiden.

I arbetet som frivillig vid en garage brand på 1900 talet…

Även ute bland de politiker som hade ansvaret i att se räddningstjänsten som en helhet fanns det skillnader i synen på brandmän. Långt in på 1900 talet talades det om borgarbrandmän och frivilliga brandmän. Ännu lever kvarlevan kvar bland politiker som i sin barndom lekte med brandbilar samtidigt som deras dröm var att bli brandmän. Allt grundade sig i att bilden på brandmannen var han som fanns på affischer i tidningar och andra ställen där de visade sin bringa på julkalendrar och andra ställen. Bilden var att här fanns det en man kunde lita på. Deltidsbrandmannen däremot var inget man drömde sig till. Han var en frivillig man. Kvinnor skulle inte heller göra sig besvär. Att vara brandman var ett karlgöra. Inget för veklingar. Den riktige brandmannen fanns på brandstationen. Han som var hemma var ingen riktig brandman.

Idag har äntligen verkligheten kommit som visar på att jämlikheten har utvecklats på både gott och ont. Ändå kan man idag läsa och se hur politiker uttrycker sig då de fortfarande lever i villfarelsen om den riktige brandmannen som finns på brandstationen i huvudstädernas centrum. Brandmannen ute i obygden som håller svensk räddningstjänst till vad den är idag räknas fortfarande som frivillig. Allt verkar på politikers tro som uttrycker sig på detta sätt att de inte vet vad de talar om. Att markera skillnader som frivillig bygger på att de inte heller har några avtal som politikern behöver forma sig till då de beslutar om räddningstjänstens trygghet för allmänheten.  Att även uttrycka sig till att de har viss lön pekar på att de är sämre i sin utövning och ska då inte heller ha samma lön som den önske Rambon man ser finns på stationen inne i stan.

Varför skriver jag då detta. Man må kalla mig gnällspik eller vad som helst. Jag har sett utvecklingen och ser den ännu idag om hur man bygger räddningstjänsterna centralt medan man glömmer landsorten. Skogsbränderna som varit de senaste åren är en utveckling som politikerna stått för och som de fortfarande står för därför att de utvecklar inget nu heller innan nästa skogsbrand står i farstun. I Mariefred där jag bor har man dragit ned räddningstjänsten med sex man under ett antal år. Man har även dragit in en tankbil som varit grunden för att kunna släcka en skogsbrand snabbare än att vänta på en brandbil fyra mil bort. Sommartid finns inga brandmän att tillgå i staden. Neddragningarna har varit lika här som i övriga kommuner ute i landet.

 Satsa på deltidsbrandmännen och deras lokalsinne. Ge dem betalt för fritiden de försakar. Idag få de skatta bort det mesta av vad de tjänar. Ingen vill vara frivillig och ska banne mig inte heller vara det. Ryggraden idag är deltidsbrandmannen i svensk räddningstjänst.  Politiker som bygger brandstationer endast för heltidsbrandmän har inte helheten av räddningstjänsten klar för sig där de bor i stadens kärna och räknar med hjälp efter ett par minuter medan de som finns ute på landsbygden får ta resterna av tiden politikerna bjudit sig själva.

Politiken är frivillig. Politiker som pratar om andras frivillighet talar ofta i egen sak. De glömmer ofta bort att deras uppgift de är valda till är att även deras arbete är frivilligt med medborgarnas vilja. Dagens politiker betraktar sig trots detta mer och mer som anställda där de tror sig veta bäst och mest därför att väljaren köper deras frivillighet…

0

Lika då som nu…

Räddningstjänsten i Mariefred har alltid saknat personal. Skillnaden nu och då är den att på min tid som brandman rekryterade vi ofta brandmännen själva. Vi bjöd in personer vi kände i Mariefred för samtal. Kamratandan vid denna tid var stark. Här ett reportage i Strängnäs tidning om hur det var året 1986 då jag själv var ung och vacker…