0

Moderater och Kristdemokrater niger och bugar sig för fascister.

Sverige av idag visar att landet har stora problem som måste komma fram i fokus om inte problemen ska bli ännu värre än vad de är och då i synnerhet i ljuset av Corona. De som är tillsatta att förvalta landet och dess väl är våra politiker. Mest i fokus är de som är valda inne i riksdagen. Där ska de utföra vad de lovat i demokratiska val. Vi säger oss tillhöra en demokrati. Folket bestämmer vad politikerna på delegation ska att utföra.

Som vanligt då jag är pensionär och har tiden för mig lyssnande jag på årets första partiledare debatt för att försöka komma underfund med vad partierna egentligen vill med landets framtid och vad som idag finns i potten. Analytiskt kunde jag konstatera att det mesta blev en pajkastning där alla letade fel och brister samtidigt som de utropade från talarstolen vems felen var. Ekot finns ännu kvar i mitt huvud hur man påtalade mest om jag vet bäst mentalitet. Samarbete för landets bästa verkar vara en utopi. Från oppositionen var det värre som vanligt. Från högern vet man alltid hur man ska göra. De som skroderade mest var Kristdemokraternas mode politiker Busch ivrigt påhejad av Moderaternas Kristersson.

Vad som tydligt framgick var hur de båda två kråmade och fjäskade för Sverigedemokraterna som idag är deras garanti att nå makten. Kritiken mot fascisternas politik var som bortblåst. Symptomatiskt var det som vanligt. Socialdemokraterna är som vanligt det största hotet mot landets väl och ve. Detta framgick från dem tydligt. Fascisterna i riksdagen däremot är för Kristersson och Bush frälsningen som ska komma vid nästa val.  Hela tillställningen i debatten utstrålade Trumpismen ideologi. Den blåbruna högern i Sverige väljer att plagiera vad som hänt i USA där man på första parkett visat hur man skapar kaos för att nå maktens boning. Att tänka till före är inget maktsuktande politiker har som agenda. Bush och Kristersson väljer att hamna i knät på Åkesson och hans gäng. Allt visade sig tydligt då de synbarligen retorisk inte tog avstånd från den fascistiska ideologi Åkesson ohämmat ständig predikar.

Makt förtränger alltid det sunda förnuftet. Riksdagsdebatten visade hur det politiska skrået från högertaburetterna är beslutsamma i att ta in fascister i regeringsunderlaget för att nå makten. Viljan är för främst Kristdemokrater och Moderater att få fortsätta med systemskiftet man på började då de hade regeringsmakten och som ännu idag bär märket om hur man säljer ut landet både retorisk och i praktisk handling. Tydligt är det fascismen som ska föra fram dem tillbaka in i maktens boning med tillhörande framgång för dem själva. Undergången med att bocka och buga för fascister har de glömt trots att spöket visar sig allt mer tydligt i USA.

Lägger ut en ledare signerat Eskilstuna Kuriren. En tidning som ideologiskt visar högersympatier. Sent ska syndaren vakna. Tidningen har gjort det. Undrar när den blåbruna högern gör det samma.

0

Inbilla dig inte att svensk höger är bättre än Trumpismen…

Donald Trumph är den obestridda ledaren för vita nationalister och andra högerextremister i USA. Samma fenomen drar över världen tillsammans med fascistisk retorik. I Sverige är Sverigedemokraterna de som visar Trumpismens ansikte med att i ständig populism höja tonläget med att kritisera det öppna samhället. Partitoppen inom SD nominerade Trump till Nobels fredspris i ett av sina vanliga populistiska utspel. Partiets ledning har konsekvent hyllat Trumps auktoritära och rasistiska ledarskap på samma sätt som man utmålat Viktor Orbáns Ungern som ett föregångsland. Såväl Orbán som Trump är parlamentariskt invalda politiker som vigt sin gärning med att av demokratisera och sprida desinformation till medborgarna. Hetsen mot minoriteter tillsammans med misstänksamhet mot granskande medier är samma fenomen som SD profilerar sitt budskap i Sverige. I leden de sedan samlar omkring sig är fyllda med människor i samhällets utkanter, ensamma och förbittrade. Majoriteten av dem för hotet om våld till politiken klädda i brunt samtidigt som de hyllar ledarna som lögnaktigt lurat dem med att föra dem bakom ljuset.

 Brunblåhögern profilerar sig allt mer även i Sverige. Den som inte begriper eller heller vill förstå är sympatisörer som visar sitt eget ego som kommer att på sikt bli förödande för samhället. Fascismen har alltid varit förödande för samhället. Rasism är hörnstenen i Trumpismen. Män och kvinnor iklädda fascismens retorik är de verkliga veklingarna och de naiva. De är blinda för vad som är uppenbart och sant där de lever med vanföreställningar och låtsas vara rättvisans budbärare.

Den svenska högern är inte bättre än vad Trump har visat sig vara. Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna främst, har öppet visat hur deras strategiska vägval vältrar sig i retoriken. Ebba Busch Thor och moderatledaren Ulf Kristersson visar tillsammans allt mer hur man inne i den blåbruna gemenskapen SD, KD och M förbereder sig på att tillsammans styra Sverige.

Trumpismen lever i Sverige. Den svenska högern har profilerat sig under lång tid. Detta tillsammans med ett parti med innehåll om fascistiska förtecken. Frågan är om vi får uppleva vad som hänt i USA när vårt nästa val är över. Den som lever får se. Under tiden får vi lyssna och höra samt förhoppningsvis även lära…

0

Pensionslöftet blev en skröna…

Nyårsdagens morgon gick jag in och kollade pensionsmyndighetens sida på Webben. Detta för att ta reda på vad min pension kommer att bli under kommande år. Några större förväntningar hade jag inte då jag klickade in mig på sidan inför vad jag skulle få vetskap om. Under min tid som pensionär har jag sett och hört hur pensionsreformen och modellen krackelerat betänkligt under åren den har fungerat med både fonder och avgifter som pensionsbolagen gjort sig rika på. Funderade samtidigt som jag hoppades på att kanske skulle jag få min pension höjd så den täcker kostnadsökningar som alltid kommer oavsett. Hoppet då jag klickade mig in till Pensionsmyndigheten fanns om att säkerligen skulle de hålla sina ord om att en höjning skulle det bli.

När jag såg summan som presenterades om eventuell höjning studsade jag till en kort stund. Då jag såg summan som aviserats tyckte jag den var hyfsat bra. När jag sedan räknade ut skatten på det hela kom jag snabbt ned på jorden. Verkligheten grinade mig i ansiktet. Vad som erbjöds mig med utlovade skattesänkningar och höjning blev summan av de hela ett sammanlagt tillskott med 191 kr. Tanken om att otack är världens lön grinade mig i ansiktet. När jag sedan räknat ut nästa års aviserade levnadshöjningar kunde jag konstatera att politikens utlovade höjningar av pensionen blev summan den att jag förlorat runt 500 kr enbart på ökade kostnader för mitt boende tillsammans med den generella kostnaden av levnaden i samhället.

I Corona pandemins spår kommer kapitalet att under det nya året säkerligen söka kompensation för vad de förlorat och som medborgaren får betala. Under året kommer säkerligen det att bli ännu sämre för de som inte har medan de som har kommer att se till att de får. Den som tror på bättre tider lär få vänta. Tydligheten är redan aviserad i form av min höjning av pensionen med 191 kronor. . Under året 2021 kommer utrymmet att att vara ännu mindre samtidigt som välfärden för den medellöse medborgaren kommer att krackelera ännu mer.

Den första dagen på det nya året som i skrivande stund är några timmar gammal ger detta ett sken av att politikerna i Sverige säger allt mer vad de ska göra samtidigt som inget händer. Sammanlagt kommer de att presentera allt mindre verkstad i att kompensera dem som har små marginaler i att klara sig i samhället. De som måste tigga sig stöd för att överleva ökar i landet. Välfärdspolitiken har blivit en önskedröm för många då inget händer samtidigt som klyftorna ökar mer och mer. I vetskapen om att min pension blev en höjning av 191 kronor kan jag konstatera att politikerna själva erhållit en ökning med 4000 kronor när det gäller riksdagsarvodet. Allt symboliserar och visar på hur illa det står till i landet Sverige när de som säger inte håller vad de lovar samtidigt ökar sin soliditet själva.

Vart tog löftet om att pensionärerna skulle få det bättre kan jag undra? Själv lever jag inte ännu på marginalen. Frågan är hur länge innan jag får dra åt svångremmen ännu mer. Dem jag tänker på är alla som dagligen måste tigga till sig stöd och hjälp. Politikernas ord om att de skulle få det bättre är en utopi de får leva med. Sverige hamnar allt längre ned på välfärdslistan. Den som lever får se. Sammanfattning får vi göra som vanligt vid samma tid nästa år. För politikerna stundar en valrörelse. Lovandets tid är snart inne mer än förut.

God fortsättning. Må det som sker, göra det förvisso eller sannerligen. Kort och gott… Amen!

Tro och Hopp som ankaret symboliserar. Det får vi leva med…
0

Patetiskt av kommunstyrelsens ordf. i Strängnäs.

Strängnäs värmeverk ska inte säljas. Ang. försäljningen som ännu är under utredning ger kommunstyrelsens ordf. tillika moderatledaren i Strängnäs sken av att avknoppningen av värmeverket näst intill redan är avgjord. Ideologisk försvarar han sin tes om att värmeverket inte generar inkomster till kommunen. Patetisk försvara han detta i en insändare nr 2 att en försäljning ger pengar till kommunen. Läser man mellan raderna hävdar han att en privatisering av värmerörelsen ger mindre avgifter till förnöjelse för innevånaren i kommunen.

Herr Högfeldt ger sig inte. Trotts att privatiseringar av kommunala angelägenheter samtidigt som Sveriges skatter försvinner utomlands i privatiseringar av främst skolor och vården av gamla gömmer han retoriskt att värmeverket är en skuldbörda för kommunen som någon annan ska ta hand om. Patetiskt döljer han fakta att ingen gör en affär om man inte ser att man kan tjäna på vad man köper.

Strängnäs kommuns innevånare kommer att vara förlorare på sikt. Värmeverket i Strängnäs genererar inte vinst för kommunen idag. Verket är en investering för framtiden. Miljön i Strängnäs är vinnaren med värmeverket i kommunalt ägo. Säljes värmerörelsen ut är kommunens innevånare förlorarna.

Om socialdemokraterna går med på avyttring av värmerörelsen i Strängnäs kommer socialdemokraternas trovärdighet om nej till vinster i välfärden vara ett svek mot väljaren. Jag har utryckt min åsikt tidigare. Socialdemokratin vandrar idag långt ut på högerkanten. Jag ventilerar min åsikt igen. Om en försäljning kommer att ske ska socialdemokratin i Strängnäs träda ut ur majoritets sitsen och sätta sig på egen stol och där bedriva en socialdemokratisk politik som väljarna förstår och begriper. Att sälja sin ideologi är att sälja sin själ. I annat fall är man lika patetisk i sin retorik som Högfeldt ger sken av i sin insändare här. Gör man detta är man en förlorare hela vägen fram till stupstocken…

0

Högern säljer ut Sverige !

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson känner jag som en trevlig och sympatisk person efter den tid jag lärde känna honom som politiker i Strängnäs kommunpolitik. Skillnaden är markant då det gäller person och retorik. När det gäller retorik och den politik Kristersson står för inom Moderaterna där han framträder som partiledare går tvärs mot mitt eget tänk som Socialdemokrat där jag ser stora skillnader som kan märkas som vi och dom. Jag menar även dem som aldrig kommer in i rum där högerpolitiken utmärker sig med att den starke alltid skall vinna medan den svage är förloraren.

Vad som händer idag i Sverige och vad som hänt under lång tid är hur arvet ifrån Allianspolitiken visar sig av hur man lade ut Sverige till försäljning av skolor och sjukhus med innehållet om att riskkapitalbolag gavs mandatet att göra vinster på skattebetalarens bekostnad. Det senaste i media spalterna är om hur en privatskola fört ut miljarder i vinst ur landet där pengarna hamnat in i privata fickor. Allt visar på en högerpolitik som dränerar Sverige samtidigt som Moderatledaren tillsammans med främst Kristdemokraternas Ebba Bush framträdande där hon visar sig som en modedocka än som en seriös politiker till högerns fromma.

Sjukvården idag och då främst äldrevården framträder i all sin nakenhet. Allt utmärker sig genom vad Corona pandemin aviserat. Genomskinligt visar sig arvet från Allianspolitiken med ansiktet i ett systemskifte som pågår i Sverige. Arvet har den nuvarande Socialdemokratiska regeringen på sina axlar. Svårigheten att ändra systemskiftet från högern går inte att göra då väljarna i landet främst har brunhögern i form av Sverigedemokraterna som sina idoler. Vad Sverige tydligt vill ha är en högerdominans som drar ned rullgardinen för de svaga i landet med orden susande i öronen om att privatisera mer så blir vi blir fler som inget får.

Läste idag i Eskilstuna Kurirenen insändare som ändå ger hopp. Lägger ut den här efter mitt inlägg. Människor i Sverige borde se och lära av vad de håller på att förlora då privatiseringen tillsammans med väljarnas egendomar försvinner ut ur landet. Allt om hur äldrevården idag lider av resursbrister och personal visar på hur naken moder Svea är. En tanke är tydlig. Miljarderna som försvunnit i vinster från de privatägda skolorna hade kunnat investerats i äldrevården. Så är inte fallet. Tanken borde sprida sig i att alla de pengar som riskkapitalisten stoppar i fickorna i form av vinster kunde ha investerats i äldrevården. Då hade vi varit mer beredda av att mota Corona i dörren.

Jag kan inte begripa att väljaren idag väljer högerns ideologi om att systemskiftet som pågår skulle vara till fördel för det svenska folket. Här ligger skillnaden i mitt ideologiska tänk. Till Ulf Kristersson vill jag säga. Varför ständigt se felen hos andra då du själv var en av dem som idag har verkställt vad som händer i landet tillsammans med alla politiker. Skillnad en är ändå den att Moderaterna är de mest pådrivande om kapitalets beundrande vilket det även är idag inom alla partier i avreglerandets tid…

0

Tankar om fadern…

Nu är det snart ett år sedan jag gav ut min roman om min fader Olle som hamnade inom psykvården som ung. Han levde över halva sitt liv på det sk dårhuset Grelsby sjukhus på Åland samtidigt som jag själv hamnade in i ett barnhemshelvete. Olof var hans dopnamn. Själv kallade han sig för Olle. Därmed valde jag att sätta titeln på romanen till Olle.

Olles väg i livet blev en resa som för honom var rent ut sagt bedrövlig där människovärdet han borde fått erhålla blev både intetsägande och även kränkande från psykvården där han under över halva sitt liv vårades för den schizofreni han led utav. Själv hälsade jag på honom då jag återvände till Åland vilket jag inte gjorde under många år efter att jag kom som båtflykting till Sverige. Besöken blev alldeles för få samtidigt som jag själv letade efter tillvaron i livet. Jag fick inte uppleva min fader som barn. Mycket analyserar jag mig själv om hur mitt förhållande med honom var. Idag vårdar jag minnet av honom bättre än vad jag gjorde då han levde.

I romanen om honom kan man läsa om hur jag tänker då det gäller minnet efter honom. När jag fick vetskap om att han hade avlidit och hur jag då hanterade hans död är inget jag är stolt över då jag lät honom vara på sjukhuset utan att besöka honom som jag borde ha gjort. I mångt och mycket var jag en vilsen själ under denna tid. Inte lika vilsen som Olle. Tiden då han levde där for jag runt i världen som sjöman och letade efter mig själv samtidigt som jag glömde bort honom där han fanns på sjukhuset.

I jorden kom Olle på ett värdigt men fattigt sätt. De som var närvarande kunde räknas på handens tio fingrar. Själv åkte jag tillbaka till Sverige med tanken i huvudet om att jag måste ordna en gravsten så att han inte skulle försvinna helt eller behöva fortsätta vara den anonyma individ han var då han levde. Beslutsamt frågande jag mina bröder om de ville vara med och betala till en gravsten. Då deras relation till fadern var av noll dignitet avböjde de att sponsra till minnet över honom. Själv hade jag vid denna tid en ekonomi som inte tillät några större utsvävningar. Vad jag kunde konstatera var att en minnessten kostade mer än vad min budget tillät. Ändå skrapade jag ihop vad som behövdes samtidigt som jag konstaterade att något billigare kunde det bli om jag köpte stenen i Sverige. Därmed kontaktade jag en begravningsfirma i Strängnäs som gav mig ett bra pris på en liggande sten som jag sedan fick se till att jag transporterade till Åland. Därmed finns en sten från Strängnäs på Mariehamns gravgård lika anonym som Olle själv var då han fanns i livet.

När jag hämtade stenen i Strängnäs slog mig tanken om man kunde frakta sten till ett annat land utan att då betala tull. Därmed ringde jag tullverket och berättade om stenen jag skulle ta till Åland. En tjänsteman gav mig svaret att han aldrig hade fått en fråga om att frakta gravstenar till ett annat land. Jag själv frågade mig om jag skulle betala tull skulle detta förmodligen vägas i hur mycket stenen vägde. Då jag såg på min bil där stenen låg i bagaget kunde jag konstatera att bilen såg ut som en ubåt med nosen i vädret vilket visade på att jag hade en tung last. På Åland skulle jag därmed säkerligen bli inkallad av tullen då jag körde av färjan. När jag inte fick ett svar från tullmyndigheterna vad som gällde i frågan i Sverige ringde jag till Åland. Samma svar fick jag även därifrån om att de visste inte heller hur regelverket var. Efter ett antal samtal rekommenderade de mig till slut att ta med mig stenen och dra iväg till Åland vilket jag gjorde utan att bli stoppad av tullen. Glad i hågen placerade jag stenen vid faderns grav där den ännu finns kvar sedan 1975.

Under tid som gått har jag ändå haft vissa tvivelaktigheter avseende faderns grav. Alltid då jag åker till Åland gör jag ett besök till kyrkogården. Ibland kunde det ta ett halvår eller ett helt år till ett besök. På nittiotalet kom jag dit en sommar och såg en större grop i marken. Undrade ställde jag mig frågande om man hade grävt ned någon annan individ i samma grav som fadern. Mystiken blev stor hos mig då jag såg hur gräset var mer grönt där sänkningen i marken var. Min tilltro till det åländska samhället om och hur jag blev behandlad som barn var inte större än att jag inte kände mig förvånad över om de hade grävde ned någon annan på gravplatsen då tjugo år hade flutit iväg sedan fadern hamnade i jorden. Under samma tid hade jag även fått uppmaningen om att betala en avgift för att graven skulle få vara kvar. Misstänksamheten tog över så jag ringde och frågade om den grop som tydligt avtecknade sig i backen , frågade om man grävt ned någon mer på platsen. Mitt tvivel blev till stillat då man berättade för mig att efter många år så hade kistan säckat igen så att jorden därmed sjunker som den gjort. Frågan jag ändå ställde mig varför man inte ville fylla ut det hela. Efter en längre diskussion lovade man göra det samtidigt som jag lovade att betala avgift för graven så faderns anonyma minne ännu en tid skulle finnas kvar. Tankens kranka blekhet blev ändå den att då fadern levde ville man säkerligen bli av med honom lika som man idag ville utplåna minnet av honom i graven.

Upprättelsens tid är ständigt inne för Olle innan jag själv ligger i graven. Ofta kommer tidens bekännelse till den tid man själv relation skall sänkas i graven. Då framträder allt vad man inte såg då personen levde. Därmed öser blommor man inte gav i livet samtidigt som betygar sig själv varför man kom för sent till stationen.

Min relation till min fader var en tvingad frånvaro av samhället då jag placerades på barnhemsanstalt. Mitt skrivande om honom  är en upprättelse om hans heder över vad som blev hans öde samtidigt som det åländska samhället kommer att bli påminda om att vad de utsatte mig för som barn blev en djup stämpel i min faders panna. Skänker en tanke till honom vid den juletid som nu stundar samtidigt som jag undrar om vart alla har tagit vägen dit man själv en gång ska hamna…

0

Nu gnäller jag igen…

Kulturen i allmänhet och i synnerhet har jag kritiserat i några inlägg här på min hemsida. Särskilt har jag kritiserat Strängnäs kommun. Vad jag sagt är att jag med min syn på författarskap och då i synnerhet när kommuner själva uppfinner titlar sedan kallas kommunförfattare håller jag inte med. Allt med anledning av att kommunen erhållit en summa av över en hel miljon från kulturrådet för att få kommuninnevånaren att skriva. Till och med på kåken har man varit och påverkat fångarna där man nu kommit ut med en antologi.

Att få människan att skriva är bra. Att även få människor att gå till biblioteken tycker jag är ännu bättre. Vad jag kritiserat och vidhåller är att man på lång sikt inte kan få människor att skriva med att uppmana dem att skriva. Ser man till miljonen man erhållit från kulturrådet är stora delar av summan uppäten av att anställa en författare känd från Tv, samtidigt som man under ett antal månader ska betala författaren för att han ska få folk att skriva. Allt har resulterat i en antologi där de som skrivit har fått med sina alster i en sk kommunantologi.

Så långt är allt gott. Räknar man sedan längre och ser till vad boken har kostat tillsammans med miljonen kommunen erhållit blir säkerligen allt ett magert resultat som sedan är bortglömt om någon månad då kommunförfattaren åker hem till sitt och kulturnämndens ledamöter får fortsätta tampas inne i en kulturnämnd som erhåller det mista tänkbara till budget från kommunstyrelsen.

Alltså. Jag gillar inte typ denna form av kultur som jag ser som väldigt kortsiktig. Allt glöms bort när pengarna är slut från kulturråd eller var man får dem ifrån. Ska man få människor att skriva ska man i första hand ta hand om alla de kulturbärare som idag sitter och kämpar för sin överlevnad i kamp mot deckardrottningar och kändisförfattare som får allt för stort utrymme inom kulturen idag. Kulturen av idag utgår i att man ska tjäna pengar. Vinsten är inte att få 150 människor att skriva samtidigt som de sedan kommer att få tampas om att sälja sina alster vilket inte är förunnat för dem mer än de som närmar sig priser eller annat för sitt skrivande. Då kan man bättre ge sig in på att skriva insändare och den vägen sedan kalla sig för kommunförfattare.

När det gäller att kritisera och då i synnerhet något inom den politiska sfären får man säkert som amen svaret att man inte begriper eller så har man fått allt om bakfoten. Värst är det då man får veta att vad man tycker inte är vad den folkvalde tycker. Allt är ständigt promemorior om att i den position man sitter så vet man bäst samtidigt som övriga inte vet ett skvatt därför att de inte tycker lika. Människor som sitter och inte vet vad kritik kan innehålla och varför man kritisera visar ingen respekt mot att någon kan tycka olika. När man visar denna attityd anser jag att man satt sig på höga hästar samtidigt som man glömt att där man sitter har andra upplåtit platsen tillfälligt för dem.

Vad värre är att Strängnäs kommun kallar detta för kultur. Att marknadsföra dem som är orsaken till mångas död är för mycket. I allmänna ord gillar jag därmed inte denna form av kultur som mer liknar ett sätt att marknadsföra författarkultur på ett billigt sätt. Än mer billigt visar det sig då man med braskande rubriker även får kredit av press och media. Klart som korvspad är det att man blir arg på en kommun som stoltserar med denna form av handläggande av kulturella anslag från skattebetalaren. Kritikens innehåll från mig är mot deras sätt att vara budbärare om kultur som man inte heller ska kritisera. Gnäller gör jag. Jag har fått veta och att veta bäst mentaliteten står jag för själv. Vidare borde vända mig till Kulturrådet för att gnälla på kommunens satsningar. Mera rätt borde jag hålla käften därför att vad jag kritisera marknadsför jag själv som gnäll.

Återigen har jag reagerat då det gäller den andra boken med antologier som Strängnäs kommun nu har presenterat. Att komma innanför murarna på ett fängelse är inte alla förunnat. Att kriminella kan skriva det vet vi. Många har blivit duktiga författare där de har suttit och skrivit under den tid de sonat straffet. Detta på egen hand. Att man skickar in en kommunförfattare för att de dömda sedan får ge gehör för vad de tycker med kulturrådets stöd blir något för mycket för mig. Själv kan jag konstatera att en knarkdömd individ får stort utrymme i media för att marknadsföra kommunens antologi. Detta av en dömd knarkdistributör som även anser att vad gjort ångrar han inget. Jag är en fånge men jag accepterar inte det faktum att jag blivit dömd fortsätter han. Jag har inga moraliska betänkligheter heller över vad jag gjort tillägger han.

När jag läser hur Strängnäs kommun ger sig in i att näst intill hylla de som sitter i fängelse för knarkbrott blir jag heligt arg och förbannad. Människor typ denna man som kommunförtattaren nästintill hyllar äcklar mig samtidigt som jag måste ifrågasätta hur den sk kommunförtattaren beskriver en dömd knarkkurir som ödmjuk och lugn. Det är kränkande för mig att läsa då jag själv drabbades av att min egen son försvann från jorden i en överdos heroin av människor som här betraktas som ödmjuka. Tjugo sju år gammal blev han. Att därmed beskriva människor som ödmjuka då de medvetet säljer knark som för olycka till så många i samhället där vi som överlevt våra egna barn med saknaden och vad som där finns blir för mycket. Allt samtidigt som den dömde inte heller har några betänkligheter inför vad han gjort. Allt är för mig snaskigt och ifrågasättande när mannen därtill säger att när han kommer ut från fängelset ska han flytta till ett exotiskt land och där leva som inget hänt. Allt utan ånger. Förmodligen kommer han att leva av de knarkpengar han har lagt undan och som han sedan ska festa upp. Där kommer han under exotisk himmel dansa på de dödas gravar han medverkat till utan betänkligheter .

Må så vara. Nu gnäller jag igen. Författare är jag. Fyra böcker har jag skrivit. Kanske är det bara jag som gnäller. Vad vet jag? Nu har jag gnällt färdigt för denna gång. Gnällig kommer jag fortsättningsvis att vara. Vad jag vet är att jag tillhör ett arbetarparti. Epitetet arbetare skrivare har jag erhållit. I Strängnäs kommun gnäller jag.

Häpp, säger jag. Under nästa år kommer jag ut med romanen om Agitatorn. ”Huka er i bänkarna” var det en arbetare minister som utryckte sig. Där kommer jag att släppa ute en hel del luft. Utan kulturstöd eller på annat sätt erhåller jag inte bidrag. Stolt är jag över mitt författarskap vilket inte faller alla på läppen därför att tydligt så gnäller jag…

0

Strängnäs kommun ska inte sälja ut värmerörelsen.

Under de senaste dagarna har kommunstyrelsens ordförande i Strängnäs moderaten Högfeldt proklamerat i en debattartikel att värmerörelsen ska säljas ut. Läser man mellan raderna kan man konstatera att avknoppningen av energibolaget SEVAB i hans ögon redan är avgjord. Detta för att kommunen ska slippa ta nödvändiga investeringar som krävs för att säkerställa leverans av el och värme. För att trygga kommunens ekonomi in i framtiden måste man få in mer pengar till kommunkassan säger han. Som slutkläm till det hela menar Högfeldt att avregleringen av energimarknaden är klokt. Klokheten ligger i enligt honom att kommunägda energibolag idag kan och ska säljas ut till marknadens fromma.

För mig som socialdemokrat går detta stick i stäv med min politiska medvenhet om att kommunägda ansvarsförvaltningar inte ska säjas ut. Detta därför att min ideologi ligger i att skattefinansierad verksamhet inte ska kunna omvändas till att säkra vinster till privata riskkapitalbolag eller andra privata företag som alltid ligger Moderaterna varmt om hjärtat. Vi socialdemokrater har sagt ja till en utredning. Någon försäljning har vi socialdemokrater inte tagit ställning till. Att då som Högfeldt antyda att en försäljning i princip är taget är illa då det gäller att vara överens inom majoriteten där vi socialdemokrater finns och att vi med ideologiska tankar inte ska välja att en försäljning ska ske.

Värmeverket är en guldgruva för kommunen in i framtiden. Att sälja delar av bolaget SEVAB har många negativa aspekter som Högfeldt negligerar på ett sätt som gör mig fundersam om han tänk till överhuvudtaget där den moderata ideologin om att privat ägande av kommunala angelägenheter med vinster i botten är vad som helgar moderata medel.

Värmerörelsen i Strängnäs ska inte säljas. Om så sker bör Socialdemokraterna lämna majoritetsammarbetet. Politik är att vilja sade Palme. Vilja för socialdemokratin i Strängnäs måste bli att inte att sälja värmeverket lika lite som det är att sälja sin ideologi.

0

Ynklig insändare om fackligt arbete på åttiotalet…

Under många år var jag fackligt aktiv. Vill nogsamt påpeka att det fackliga arbetet ledde mig in på en väg som jag har haft nytta av stora delar av mitt liv. Det fackliga engagemanget ledde även mig in till den politiska bänken. Hittade en insändare jag gav ett svar på för många år sedan.

Ser man till hur det är idag så är trenden den att arbetaren röstar på Sverigedemokraterna. Hur man är funtad då man gör detta kan jag inte begripa. Sverigedemokraterna är partiet som står längst ut till höger. Deras politik utgår i att försämra för arbetaren medan de står på kapitalets sida. Hur man ge sin röst till ett parti som i grunden är emot allt fackligt arbete kan jag inte förstå. Kollektivavtalen som är basen i en stabil arbetsmarknad där fördelning av vad som produceras fördelas till fördel för arbetaren vill man ha bort. Kollektiva avtalen är en styggelse för brunhögern. Arbetaren ska stå med mössan i hand och ta emot vad som erbjuds. Frågan är om man idag har samma syn på att vara organiserad som mannen här skrev i en insändare på åttiotalet där jag gav svar på tal…

Läs själva:

Mitt svar: