0

Rasismen präglar högerpolitiken i Sverige.

Sverige utmärker sig alltmer för att vara ett främlingsfientligt land. Mer och mer utmärkande blir det år för år. Mest utmärkande är det att idag finns det ett främlingsfientligt fascistiskt parti inne i Sveriges riksdag. Sverigedemokraterna legitimerar främlingskapet tillsammans med högerpartierna som söker profilering hos främlingshatet för att därmed nå makten i Sverige. Idag är det representativt att visa negativiteter som invandringen medför och som vi själva medverkat till då vi inte tagit hand om dem som kommer hit. Ofta och mycket pekas på det på straff och poliser i varje hörn av våra gator i stället för att ta reda på orsak och verkan om varför brottsligheten och kriminaliteten ökar i landet. Lättaste vägen för att profilera sig själva är att peka ut någon annan som orsak där invandraren får stå i falluckan samtidigt som främlingsfientligheten anses av den moderate statsministerkandidaten Kristersson vara tärande för landet.

Vad som visas idag har visats tidigare. För inte så länge sedan lyfte man språket till den nivå som fortsättningsvis idag präglar landet allt mer. Följande dialog visade på hur man hos Moderaterna uttalade sig vad som idag anses varar vedertaget hos 23% av det svenska folket som idag ser fascister som det enda rätta för landet att få vad man inte anser sig få därför att landet översvämmas av invandrare.

”Muslimer är duktiga på att föda många barn och på att utnyttja systemet”. ”Vi får hit drägg. De ska hem, de ska inte va här”. ”De får lyxbarnvagnar av samhället. Muslimer är duktiga på att föda många barn och på att utnyttja systemet…

Så uttalade sig en M-politiker om invandring för inte allt för läng sedan. Detta innan Sverigedemokraterna kom ut på den politiska arenan där de sedan tog upp allt som delar av det svenska folket burit på under lång tid. Idag har retoriken kommit upp i dagsljuset tillsammans med den sk vanliga arbetaren som ser sverigedemokraterna som räddare från invandraren som enligt dem tar allt vad de inte får, från dem. Allt måste bli mer tydligt för i att de vill ha mer för att de ska bli nöjda och att invandraren ska kastats ut då de tar för mycket plats samtidigt som de även är tärande. Att de själva lever i all väl förmåga intresserar dem inte då allt vad de har är för dem självklart och mer där till.

Själv har jag bott i Sverige sedan sextiotalet. Min erfarenhet visar på att Sverige idag har blivit en tillväxt för egoister som anser sig vara de som står i första ledet då de vill ha men sist in ledet då det gäller att ge. Några dagar efter att jag landade i den svenska myllan i början på sextiotalet fick jag erfara att jag var en finnjävel. Tydligt markerade man redan då att svenskarna är mer betydelsefulla än de som kommer hit för att bygga den svenska välfärden. Jag är en av dem vilket jag gjort i över femtio år. Att jag skulle vara tärande för landet är en skymf jag får bära med mig till graven om inte annat händer som rättfärdigar mitt anseende och att de som invandrat till Sverige får den renommé de borde få men som de inte får då även det politiska högerskrået säger att de är tärande.

Erfarenheten om arbetets betydelse bär jag med stolthet inom mig med det svenska medborgarskapet som idag skvalpar i bägaren med smolket spillande då jag hör och ser vad som händer i Sverige av idag. Allt tillsammans med politiska förtecken från en höger med moderata influenser och kristdemokratiska böner i altarringen. Med en falsk gloria över huvudet ber de till guden om att han ska hjälpa dem till makten med att visa än mer främlingskap tillsammans med fascisterna inom det Sverigedemokratiska partiet. Deras tal om demokrati är lika förfalskat som alla individer fick erfara då fascismen krossade demokratin med en retorik som förde med sig lögnens budskap för sjuttiosex år sedan där alla kunde se facit om och hur fascismen skövlade Europa.

Ledare i Eskilstuna Kuriren.
0

En notis som kunde ha blivit en dödsruna…

Här en händelse om vad som inträffade för sjuttioett år sedan. Vid fyra års ålder kunde mitt liv tagit slut. Notisen här från Ålandstidningen är något felaktig då den säger att jag hade sällskap med andra barn. Detta stämmer inte då jag knallade ned till hamnen helt ensam.

Jag såg båtarna från backen på Skillnadsgatan där vi bodde om och hur de ångade förbi framför mina ögon. Vid fyra års ålder tog nyfikenheten över så jag knallade ned till hamnen. Då min moder hade annat för sig glömde hon bort mig . När jag på mina fyraåriga ben kom till hamnen klättrade jag ned i en av båtarna som låg där. Jag lekte med en åra som jag sköt ut båten med från bryggan. Där blev jag hängande mellan bryggan och båten så jag till slut hamnade i vattnet. Uppdragen från sjön blev jag av en lots som fick tag i mig i vattnet med en båtshake så jag flög upp på bryggan där jag sedan efter att kämpat i vattnet låg på bryggan och kippade efter luft som en fångad fisk.

Jag minns hur jag hade kämpat för livet att inte sjunka till botten tillsammans med en vattenfylld overall som hela tiden drog mig allt mer ned under ytan. När lotsen sedan levererade mig till hemmet på Skilnadsgatan mötte vi min moder rufsig i håret där hon stod i en morgonrock frågande, undrande var jag hade varit. Blöt och nedkyld i overallen som det droppade vatten från såg jag hur en man stod bakom ett draperi i sovrummet med en pipa i handen där han sedan rymde ut på gården från fönstret för att inte hamna i skottgluggen då lotsen ifrågasatte moderns sätt att ta hand om sitt barn. Hon hade valt att idkat kärlek med mannen som tydligt hade varit så intensiv att hon glömde bort att jag fanns utanför sovrummets väggar.

Läs boken Guds Lilla Barnaskara. Där finns en hel att läsa om händelsen samt även avskedet från hemmet på Skillnadsgatan där min moder lämnade mig vid fem års ålder så jag sedan hamnade på barnhemmet tillsamman med Guds Lilla Barnaskara. Boken finns idag att läsa på Adlibris och Bokus som e:bok.

Sjuttiofem år blir jag om några dagar. Mitt liv kunde ha slutat efter artikeln i media här. Nu blev det en mindre notis om händelsen. Hade inte lotsen varit där och underhållit sin båt i hamnen hade en dödsannons i Ålandstidningen lämnat ett meddelande tillsammans med säkerligen en större artikel om att en fyraåring hade drunknat i hamnen…

Livslevande sjuttiofemåring…

0

Barnhandel mer raffinerad idag än igår…

Det är rent bedrövligt att det åter uppdagas om och hur man tar hand om barn som är i behov av stöd från vuxenvärlden då föräldraskapet sviker. Själv växte jag upp som barn på ett så kallat barnhem under mina viktigaste år som utvecklande invid i barnaåren. Mitt straff blev att när jag inte ägde föräldraskapets trygghet erbjöd samhället ett ställe som utvecklades till en anstalt där jag blev förnedra och kränkt under hela min uppväxt.

Erfarenheten och kunskapen om hur det är att växa upp i ett barnhelvete gjorde att jag engagerade mig för att på bevisa orättvisan och därmed även få till stånd förändring samtidigt som jag även engagerade mig i att på bevisa samhällets svek där de satte i system att gömma undan barn som ingen ville ha eller ha att göra med. Med beslutsamhet och mycket arbete fick vi upp den ska vanvården till regeringen som tillsatte en utredning. Allt resulterade i en upprättelse som även den blev en skam likvärdigt vad som händer idag då man ser hur barn återigen blir kränkta och nedvärderade på de sk HVB hemmen som idag är en modernare variant av samma vård som jag själv en gång blev utsatt för.

Media har på senaste tid granskat och rapporterat om hur flera HVB-hem runtom i landet visat på brister i den sk vård de ska bedriva enligt Socialstyrelsens riktlinjer och mallar. Trots att staten genom Vanvårdsutredningen kartlagt historiska missförhållanden och myndigheters regelbundna tillsyn så är det fortfarande möjligt att bedriva undermålig vård av samhällets mest utsatta barn och ungdomar. Flertalet HVB hem har som uttryckligt syfte att bidra med behandling till barn och ungdomar. Vården ges i stor utsträckning med en svåröverblickbar marknad där omkring 80 procent av hemmen ägs av privata bolag. Vårdens effekter och innehåll kan summeras i att på denna marknad är höga vinster som tydligt är drivkraften där vården kommer på undantag som sedan kommunerna runt om i landet får betala.

Inspektionen för vård och omsorg har ofta och mycket kritiserat boendet på HVB hemmen. Bland annat har man inte vidtagit de åtgärder som krävs för att säkra kvaliteten i verksamheten och för att ha använt otillåtna tvångsåtgärder som fasthållning och nedläggningar av barnen. Allt känner jag igen där jag kan känna min barndom hur den åter uppenbarar sig då jag läser i media om vad som händer åter igen i ett samhälle där utanförskapet permanentas. Inte enbart på HVB hemmen. Ser man till hur vården av de gamla är det en upphandling om priset i att göra vinster i vården som ges företräde och som är en av orsakerna till att den vård som bedrivs mäts i kvalité om att vinsterna först. Sedan får vad man kallar för vård komma i andra hand.

Jag växte upp barnhem. Jag vet och har i märg ryggen vad jag själv har upplevt om hur samhället tillät att man kan tjäna pengar på mig barn. Mera rätt är den vård som bedrivs idag en handel av barn som förskräcker.

0

Trägen vinner…

Trägen vinner. Detta kan jag säga då jag ofta och mycket kritiserat Grelsby sjukhus på Åland för att man inte debatterat om och hur man vårdade mentalsjuka individer på ön. Särskilt det kulturella Åland har jag kritiserat. Jag anser att de gömmer en historia kulturen borde vidimera och granska mer än vad man visat då det gäller min roman om Olle.

Även det politiska Åland tiger då det gäller den skamliga vård man administrerade lika som man gjorde i länder utanför Finlands gränser. I många länder har man visat på ovärdigheten mentalvården visade upp inte så länge sedan. Kanske kommer det en debatt om eländet. Ålands radio har har sänt en serie av tre om sjukhuset. Säkerligen har min roman om Olle öppnat en debatt som kanske kommer upp i dagen. Förhoppningsvis belyser den verkligheten som den var utan att försköna vården som man gjort i en avhandling vilken jag även läst. I promemorian om Grelsby hyllar de dem som var anställda där medan de som var patienter fick ta tiden som den var.

Efter att jag skrev min roman om min fader Olle som levde inom sjukhusets väggar över halva sitt liv och som gjorde att han även dog på sjukhuset i tidig ålder har jag hoppats på att han i sina anonyma tid som medborgare på Åland kanske även han kan nå postumt en upprättelse av det åländska samhället. Livet han erhöll på Åland gör att jag är väldigt kritisk av den vård man rent allmänt praktiserade vid denna tid på psykiskt sjuka individer. Att glömma och gömma sin historia är ynkligt bedrövligt. Den generation som nu har vetskapen om vad som hände borde göra avbön utan försköningar om hur man tog hand om mentalt sjuka människor till den generation som kommer efter dem.

Min fasta vetskap om och hur det var har jag erhållit ifrån svenska mentalsjukhus vid samma tid. Att det skulle vara någon skillnad i vården på Åland gentemot hur det var på svenska sjukhus anser jag är att försköna och förvanska verkligheten. Säkerligen var det på Grelsby sjukhus ännu sämre än i Sverige. Ser man till i tid ligger utvecklingen c:a tio år efter i utvecklingen av samhället då det gäller både vård av barn och mentalvård på Åland. Erfarenheten och skillnader har jag erfarenhet av där jag fanns på ett barnhem på Åland som mer var en anstalt där de vårdade mig som barn samtidigt som min far var intagen på Grelsby som sjukhuset allmänt kallades för. Jämförelsevis var det mer humant i Sverige än på Åland. Att åländsk mentalvård skulle ligga längre fram i humanism och vårdetik har jag svårt att tro. Grelsby sjukhus var ett ställe där man idkade förvaring av människor som ute i det åländska samhället kallades för dårar vilket visar på ett samhälle som mer visade på skillnader om vi och dom.

Själv minns jag hur jag som barn fick erfara vilka föräldrar jag hade. Min far var tokig. Min moder var en hora. Detta fick jag till livs som barn. Hur min fader hade det och vad han fick uppleva inom sjukhusets väggar på Grelsby kan han inte berätta om. Att humanismen skulle vara mer utbredd inom mentalvården på Åland vill jag kalla för en skröna. Mera rätt är det en dold lögn som ligger begraven inom sjukhusets väggar ute i Grelsby.

Bild från Ålands Radio.

Första avsnittet om sjukhusets historia kommer här. Frågan jag ställer mig är om någon som var på sjukhuset kommer att fångas upp och berätta? Som den Tvivlare jag är lär det säkert bli som med min barndom. Den var förfärlig var det någon som sa. Någon upprättelse av ålänningarna erhöll jag inte. Min fader lär nog även han bli blåst postumt på konfekten där han ligger i jorden på Mariehamns begravningsplats.

Första delen HÄR

Andra delen HÄR

Tredje delen HÄR

0

Har vi En eller Två Barn och Utbildningsnämnder i Strängnäs?

Av Strängnäs Tidning får vi veta att Konsultföretaget KPMG ska utreda elevpengen i Strängnäs kommun. Detta utan att Moderaterna har tagit upp frågan med sin majoritets partner Socialdemokraterna. Frågan är inte ens diskuterad eller beslutad av nämnden.

Barn och utbildningsnämnden är tillsatt av Kommunfullmäktige.

Men så finns det en grupp som skulle driva ett projekt med lärare från friskolor och den kommunala skolan gemensamt. Ett läsförståelseprojekt. Gruppen kallas Bas. Vårt moderata Kommunalråd Jacob Högfeldt (M) är drivande i projektet. Sedan bildades en ekonomigrupp med bestående av till största delen friskolerektorer/skolledaren, Kommunalrådet Jacob Högfeldt (M), därtill knöts även Utbildningskontorets chef Tony Lööv. Detta ser ut som en egentillsatt nämnd, som rundar den av KS tillsatta nämnden. Efter kritik fick någon kommunal rektor komma med i gruppen.

Det är tydligen en styrgrupp för Bas som anlitat konsultbolaget KPMG för att utreda elevpengen. Friskolorna är drivande och vill ha förändringar av elevpengen, till sin fördel. Har denna ekonomi Basgrupp blivit en lobbygrupp för friskolorna? Med medverkan av vårt moderata kommunalråd.

Friskolorna driver sin verksamhet med kommunala skattepengar, men de behöver inte redovisa hur pengarna används. Det är hemligt.

Den kommunala skolan har ett större uppdrag. De måste ta emot alla elever och ska ha kapasetet att ta emot nyinflyttade elever. Kan inte välja elever. Alla klasser har därför inte max antal elever, utan det finns små klasser och delade klasser. Det är en orsak till att den kommunala skolan går med underskott, eftersom alla skolor får elevpeng efter antal elever.

Dålig start för samarbetet i majoriteten mellan nya ordförande i BUN Kenneth Larsson (M) och den socialdemokratiska gruppen. Men Moderaterna kanske inte tycker det är viktigt, eftersom de inte kontaktade sin samarbetspartner inför upphandlingen av konsultstöd. Moderaterna vet att vi socialdemokrater är väldigt kritiska till ekonomi basgruppen. Eftersom det är Barn och utbildningsnämnden som har beslutande rätten när det gäller fördelning av ekonomiska medel till skolorna.

Som ny ordförande i BUN borde fokus ligga på den skolform som nämnden är huvudman för, den kommunala skolan. Hur löser man det problemet med underskotten i våra kommunala skolor. Det går inte att lägga över allt ansvar på rektorerna, de har en omöjlig uppgift.

Den kommunala skolan och friskolorna har helt olika förutsättningar i dagens bidrags-system, till friskolornas fördel, det tas ingen hänsyn till. När den kommunala skolan går på knäna och behöver extra medel för att klara verksamheten, kräver friskola lika mycket ersättning även fast de inte står inför samma problem. De behöver ju inte redovisa vart pengarna går.

Hur skadat har majoritetssamarbetet mellan moderater och socialdemokrater i Strängnäs blivit? Hur mycket förtroende finns kvar? Finns något förtroende kvar för Kommunalrådet Jacob Högfeldt (M), som helst verkar vilja driva utbildningsverksamheten i kommunen utan inblandning av den av Kommunfullmäktige tillsatta nämnden?

Risken är att Moderaternas beslut kommer att påverka fortsatt samarbete.

Vi har flera viktiga beslut att ta i kommunen inom en snar framtid.  

Mari Bohman (S)

0

Tankar om gången tid på Åland…

Något jag undrar över idag är om man på Åland har glömt att det funnits och existerat ett sjukhus dit man fraktade så kallade sjuka människor där man förvarade dem då deras sjukdom betydde att de var sjuka i sinnet. I folkmun talade man vid denna tid om att oliktänkande människor var sinnesslöa. Där förvarade man individer man hade nedvärderande åsikter om. I folkmun skulle man transporteras till dårhuset om man hade en avvikande mening. Skamligt var det att hamna på Grelsby. Samma åsikt gällde barn som samhället skulle vårda. På Åland skrämde man dem med att var man inte snäll kunde man bli skickad till anstalten Stiftelsen Hemmet. Tydligt var jag inte snäll. Därmed blev jag en av dem inom Gud Lilla Barnaskara som skulle fostras till ett snällt barn med rem och piska av utförare för ändamålet samtidigt som man placerade min fader Olle på det så kallade dårhuset.

Frågan jag ställer idag är varför man på Åland inte vågar eller vill berätta om hur det var på Grelsby sjukhus och vad man hade för syn på människor som hamnade i samhällets vård. Varför kan man inte se de felaktigheter som fanns samtidigt som man hyllar redare och potentialer som de mest felfria man har att visa upp. När jag skrev berättelsen om Olle frågade jag ålänningarna om de hade något att berätta. Tystnaden var total. Är det så att man skäms då man inte vill berätta? Är det även därför romanen om Olle inte erhöll av det kulturella rådet på Åland någon uppskattning? Frågan jag ställer mig är varför man ansett mina tidigare romaner och mitt skrivande som en kulturinsats. Romanen om Olle blev inte ens nämnd på Litteratterturdagarna man håller på Åland varje år. Fattigdomen om att erkänna historiska misstag genomsyrar även det kulturella Åland. En ny generation kultur rådiga har intagit utnämningsbordet där de pekar med hela handen om vad som ska hyllats av det kulturella rådet. Stipendier erhöll jag för mina tre tidigare romaner. Olle blev refuserad av det kulturella Åland på ett sätt som ställer frågor hos mig om hur kulturbärarna på ön väljer vad man anses ska betyga historien medan man anser att vad som inte håller måttet är historien om mentalvård som visar en skamlig tid på Åland lika som barnhemsvården var.

Fördomar och respektlöshet för annorlunda individer frodades för sjuttio år sedan i min barndom på Åland. Faktum fick både jag och min fader erfara då vi inte räknades in i den goda befolkningskaran. Var man annorlunda avvikande som vuxen eller barn skulle man akta sig. Då kunde man hamna på Grelsby eller så satte man barn på anstalt. Min fader var annorlunda. Schizofren som han var hamnade han inne i ett tystnadstecken på förvaring av samhället till sin död. Symtomatiskt lägrar sig tystnadskulturen hos dem som arbetade inom mentalvården. Aldrig såg de något negativt i sammanhanget om hur man tog hand om de intagna lika lite som ansvariga politiker eller läkare visade mot samhällskostnader hos människor som behövde vård men som i stället sattes i förvar.

 Själv drabbades jag som barn på många sätt av då tidens avprogrammerande inhumana sätt att tänka. Min tillvaro blev att samhället löste min faderlöshet med att jag hamnade på barnhemsanstalt kränkt och nedvärderad av det åländska samhället samtidigt som min fader var intagen på dårhuset. Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Jag hade ingen aning om vem min fader var mer än de minnen jag fick med mig till barnhemsanstalten från mina fyra första år i livet. I romanen om Olle försöker jag kartlägga hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset om orsak och verkan. Den enda värdighet man på Åland gav honom var att han blev begravd på en allmän begravningsplats. I Sverige fick de som dog på mentalsjukhusen begravas på en kyrkogård som fanns i anslutning till sjukhuset utan större ceremonier bara man blev av med dem.

Barnhemsskandalen var ett hyckleri om vård av barn där man piskade barn till lydnad. Grelsby sjukhus är en historisk påminnelse om att institutionsvården både då det gäller barn och dårar var en humanistisk katastrof man inte vill ge en fullständig ursäkt för. Någon borde känna till om hur det gick till innanför sjukhusets väggar. Vad som finns dokumenterat är en dokumentation om sjukhuset. Innehållet är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhällets kloka individer placerat dem inne i. Mina böcker och romanförfattande är ett innehåll om planerade misstag. Romanen om Olle är min berättelse om honom som samhället säger sig ha vårdat. Ödets lotter faller olika sägs det. Mera rätt faller äpplet inte långt från trädet.

Så här skriver en recensent om Olle som det kulturella Åland tillsammans med politiken inte anser vara representativt för Åland.

Någon debatt eller att be dem man förorsakade lidande då det gäller förvaringen på Åland enda dårhus går inte att finna. Tystnaden är total. Politiken borde ha visat empati för alls lika värde man talar om idag men som glöms bort då verkligheten kryper in både historiskt och i nutid..

0

Vår ”Demokrati” är inte självklar!

Första maj är en internationell högtid som manifesterar mot arbetare förtryck samt rättvis fördelning av vad samhället tillsammans producerar.

För inte så länge sedan demonstrerade folket i Sverige för rätten att få äta sig mätta och att få tillgång till bostäder så de slapp frysa ihjäl på vintern vilket många gjorde då brukspatroner och borgerlighet styrde landet.

Idag manifesterar vi socialdemokrater för rätten att erhålla välfärd för alla. Inte enbart för dem som har och vill ha ännu mer. Själv blir jag rent förbannad då jag ser hur man på sociala medier kränker och nedvärderar dem som slåss för jämlikhet här i landet. Många av dem är arbetare som måste förlika sig på att det är de som har kapital och makt att ge dem arbete nedvärderar sig själva med att häckla dem som demonstrerar med röda fanor mot att vi inte får ett samhälle där arbetaren blir beroende av vad några få bestämmer om du ska få äta dig mätt eller inte.

Det är ganska så märkligt att det är människor som idag har det bra och att de har erhållit en trygghet de lever i för att andra har slagits och verkat för att vi idag har ett någorlunda jämlikt samhälle. Ryggradslösa individer vill jag påstå att de är där de står och hyllar sig själva. Självsäkra står de i den ynklighet de representerar och häcklar dem som vet att vad vi har då det gäller vår demokrati inte är självklar. Vår demokrati måste dagligen vårdas och även slåss för om vi ska fortsätta erhålla vad vi har uppnått med den kamp som arbetare rörelsen i Sverige har uppnått under röda fanor.

Till er som tar allt för givet utan att förstå att vad du uppnått och erhållit har andra slagits för. Ni borde skämmas där ni sitter i all er prakt och snyltar på dem som slåss för vad du och dina gelikar har lyckats samla i egna lador. Idag ser jag dig som en snyltare. I Sverige och ute i världen har många av dem som slagits för rättvisa fått sätta livet till för vad de åstadkommit och som du lever av idag. De har blivit mördade av dem som häcklat de röda fanorna de slogs bakom. Allt händer lika ute i världen idag där högern styr lika som man i länder med röda fanor begår samma brott. Vad vi uppnått i Sverige har vi gjort med demokratiska medel. Solidaritet bygger man tillsammans. Inte med att häckla dem som slåss för demokratin.

 Frågan borde ställas. Vad har du gjort själv för landet. Ärligt talat ser jag dig som häcklar den internationella arbetsdagen som en feg individ surfande på vågorna som andra skapat…Skäms!

0

Mitt första fartyg…

Utdrag ur romanen TVIVLAREN:

Han skulle sätta sig ned nere i kölen långt inne i far tygskroppen. Ovanför sig såg han ljuset som silade ned ifrån manluckan upp till däcket. Mörkret runt om honom kändes kvävande, oljestanken stack i näsan. Dagsljuset som sökte sig ned till honom tävlade mot ljuset från sladdlampan som han höll i handen. Han och den äldre sjömannen såg dåligt vad dom höll på med. Det här var verkligheten. Han skulle ösa upp rostavlagringar från oljetankerns stålväggar, och oljerester ifrån Svarta havet.

Han befann sig ombord på motortankern Solny med hemmahamn Mariehamn på Åland. Långt nere på botten i tankerns mage skulle han städa upp all skit, som sedan skulle lämpas överbord medan fartyget plöjde sig fram igenom Östersjön. Skitig långt upp över öronen jobbade han på, för att allt skulle vara rent när fartyget om fjorton dygn skulle förtöja i Svarta havet, för att åter fyllas till brädden med det sovjetiska rinnande svarta guldet, som hon sedan skulle frakta upp till Finland. Han försökte hålla balansen i fartygets rullande. Plötsligt halkade han till. Armarna famlade ut i luften, och han ramlade ned i skvalpet mot fartygets köl. Det hårda stålet i spant och balkar rev upp ett sår på det ena benet på honom, och han blev våt av oljespillet han låg i.

Först blev han förbannad. Blandningen av saltvatten och olja som rann in i stövlarna och trängde genom kläderna gjorde honom ilsk. Han tänkte skrika till och fråga sig själv, vad i helvete han gjorde där. Något sade honom ändå, där han låg och kände skitvattnet skölja över sig, att han själv hade valt att åka båt. Han insåg plötsligt att det var bara några milimeter fartygsskrov som skilde honom från Östersjöns hav under honom. Det susade och ekade runt omkring honom, ifrån plåt och balkar som höll ihop fartyget. Det lät som om han låg i en burk. Ett mörkt skal omkring honom, som sakta men säkert höll på att strypa honom med ljudfull lusta. Snabbt fann han sig, när han insåg att matrosen bredvid honom stod och skrek i örat på honom. I det dåliga ljuset såg han in ett skitigt ansikte med vita ögonglober.

Hördu du. Nu får du väl för fan ta i här å int stå å drömma! Hör du va jag säjer? uppfattade han och såg hur läpparna på mannen rörde sig.

Jävlar! Kom nu för helvite åpp här! Ta i min hand, hörde han matrosen, och såg händerna som sträcktes mot honom.Hur fan gick de? Du har väl int brutit benet?

Nää. De e int farligt. Jag har lite ont, de blöder lite bara, svarade han och försökte resa på sig. Han pekade med handen mot benet där byxbenet var uppfläkt. Det gällde för honom att hålla masken och inte visa sig vek. Som sjöman var han inte vem som helst. Ombord skulle man tåla en del, hade han läst. Snabbt beslöt han sig för att framhålla sin tuffa sida.

Nää. Så farligt är de int. Fast jag e ju våt, förklara- de första resans gosse, den sjuttonårige Thomas. Han erkände för sig själv att om han hade fått välja, skulle han inte vara just där just då.

Jaha. Nu får du för fan klättra åpp å få torra kläder på dig. Vi får väl si om såret då du kommer åpp. Int kan du stå här å bli sjuk. Kom igen nu å ta i här, sa matrosen, grabbade tag i Thomas´ händer, och drog upp honom ur det oljeblandade vattnet. På något darriga knän stod han åter upp på det oljiga underlaget. Han började ta sig mot lejdaren som ledde upp mot ljuset.

M/t Solny hade sjön från sidan, och rullade som en anka. Allt levande ombord for från sida till sida. Thomas hade inte haft en aning om, att ett så stort far- tyg kunde rulla på det sättet. Vägen upp till däcket på den slippriga och hala lodräta lejdaren var ett vågspel i takt med fartygets rörelser. Det gällde att ta ett ordentligt tag för att inte tappa taget runt stegpinnarna, som förde honom allt närmare ljuset från luckan till däcket. Om han hade tappat taget skulle han snart nog ha bankat på apostel Pers port, som han hade fått höra mycket om på barnhemmet, där han hade växt upp. Döden låg tio meter nedanför honom, om han tappade taget. Våt och täckt av den ryska oljans avlagringar på kroppen, stod han till sist uppe på däcket, och såg hur hela fartyget krängde och vräkte sig fram i Östersjöns gröna vatten.

Thomas ögon kisade mot ljuset efter tiden nere i det mörka tankhålet. Motorljudet ifrån tankerns maskiner kom stötvis ifrån skorstenen. Ljudet blandades som en sång i en salig kör, som ökade och minskade i styrka allt efter som vinden for runt fartyget. Han huttrade i sensommarens något kyliga väder. Ett tunt regn föll i vinden. En av matroserna uppe på däcket körde en luftvinsch, som hissade upp resterna av oljan, tillsammans med rosten och det skitiga vattnet, som for i en träränna över tankerns utsida ut i Östersjön. Sjömännen som stod uppe på däck och tog emot honom, röjde inte med en min vad dom tänkte. Däremot visste han ganska så väl själv att han var första resans gosse. Säkert skulle han lära sig mer med tiden, om hur sjömanslivet var. Attityden mot honom var, att en gröngöling skulle hållas kort, och veta sin plats.

Han stod på däck och väntade på vad han skulle göra. Han hade redan bestämt sig för vad han skulle säga, om någon började tycka något om hans sätt att balansera nere i tanken. Allt hade sin tid. Han hade beslutat för sig själv att inte bli hunsad av någon. Han var en barnhemsunge. Ett år hade gått sedan han lämnade hemmet. Där hade han blivit hunsad hela sin barndom. Han var van. Han var präglad.

Den första arbetsdagen ombord hade han fått försmak av hur det skulle vara. Många utlägg och inlägg om hur ett fartyg fungerade skulle han få sig till livs. Han hade redan under sitt första dygn ombord fått veta om vett och etikett som var viktig vid arbetets utförande. M/t Solny skulle förhalas med sin egen båtlängd längre fram i tankhamnen. Snabbt skulle Thomas upp till bevis. Fartyget skulle dras med tross och vinsch till ny plats. Han hade hamnat på backen, som han hade fått veta var fören på fartyget. Där stod han med tuggummi i käften. Han älskade tuggummi. Han ville visa vad han gick för. Han var en att räkna med i mängden. Eftertryckligt spottade han i däck för att markera en tuff attityd. Med tung, våt manillatross i näven hade han slitit och dragit så han blev helt slut. Fartygets förste styrman, med kort rock och tre streck på axeln, hade stått och studerat honom. Gossens slit hade han inget att anmärka på. Däremot fick Thomas omgående veta, att ombord på den åländske redaren Algot Johanssons tankfartyg tuggade man färdigt vid matbordet. Att stå och idissla som en ko på däck var inte att tänka på ute på havet, påpekade styrmannen spydigt. Först tänkte Thomas inleda en dispyt med styrmannen, men han valde att titta ned i däck och svälja förtreten. Han var inte mycket värd ensam mot befälet. De övriga sjömännen var neutrala. Hans självförtroende började svikta. För det mesta gick han in i dispyter, där han till slut höjde rösten och hävde sig fram på tårna för att visa att han visste ganska så klart vad allt handlade om.

Många gånger hade han hört att han hade svårt för att hålla käften. Han hade tänkt att han måste lära sig lyssna. En dispyt med styrmannen som kommenterade hans tuggande var nära förestående, när han kom på att det säkert inte var så lyckat att börja käfta med en man som var van att bestämma. Thomas hade fått sig till livs, att ombord på en båt gjorde man det man blev tillsagd att göra. En order var en order. Därmed höll han käft. Säkerligen skulle det komma en tid då han kunde hävda sin rätt. Bättre fly än illa fäkta, var det nog bäst att hålla sig till. Ordspråket hade han läst i en bok. Några gånger hade han citerat det högt och tydligt, för att visa att han nog var en gosse som visste, men som även kunde hålla käft om det behövdes. Han hade tittat på styrmannen, blicken stannade vid galonerna han hade på axeln. Något provocerande behöll han tuggummit kvar i käften. Det blev en halv seger för honom. Han tuggade med en något lägre och lugnare takt, för att inte vara allt för provocerande. Men om gåbbjäveln ville att han skulle spotta ut alltihop, då jävlar skulle han få bända upp käften, tänkte Thomas, vände ryggen mot styrmannen och jobbade vidare. Han var ombord på fartyget, och han kom inte därifrån. Här var det bara att finna sig… fortsättning…

Köp e:boken på Adlibris

Köp e:boken på Bokus

OBS Några ex finns kvar som bok.

maila mig för ev. köp : krister.lumme@telia.com

0

Folkomrösta om avknoppning av Strängnäs kommun.

En folkomröstning om försäljning av värmeverket är välkommet. Folket måste få säga sitt i frågan. Bäst vore det att göra det vid nästa val. Då får väljarna och kommunens innevånare ta ställning till om man ska sälja ut kommunala tillgångar till gagn för annat och då främst vad Moderaterna vill att bolag och vad som därtill hör skall tillhöra. Allt vill de tydligt att privata aktörer ska förvalta tillsammans med skattefinansierad verksamhet vilket värmeverket är och kommer så att även vara då alla rör och annat som tillhör värmerörelsen inte kan säljas och som kommunallagen inte heller tillåter ska kunna säljas ut till privat verksamhet.

Frågan om värmeverkets vara eller inte vara under kommunal hatt går vidare. Kommunstyrelsens ordf. som mest driver frågan där han uttalat säger att en försäljning är motiverad ur investeringssynpunkt och att man därmed måste se till att det finns kapital för de kommunala angelägenheter kommunen främst ska syssla med.

Idag finns många frågetecken att räta ut för kommunen. När det gäller skolan som exempel har man inte investerat i böcker som är aktuella i samhället för att utveckla kunskap som går i samklang med den generation som ska ta över efter oss som idag styr samhället och alla dess angelägenheter. Synbart är att den borgerliga politik som under decennier styrt Strängnäs fortlever med kvarlevor som i många fall blir synbart idag då kommunens ekonomi inte räcker till i att investera i annat än att se till att eleverna har böcker de kan förlita sig på kunskapsmässigt. Att därmed sälja värmeverket för investeringar i stället för att se till vad som fallerar är en fråga för hela kommun. Inte enbart för oss politiker och då i synnerhet för politiker som gör det lätt för sig med att sälja för att investera som man utrycker sig.

Att vara förtroendevald politiker utgår i att man har framförhållning i vad man vill göra. Därmed ska man se till att som exempel här att skolan fungerar först innan man ger sig in på att bygga monument över sig själva. Om värmeverket säljs kommer frågan. Vad ska säljas nästa gång kommunala medel inte räcker till vård och omsorg mm. Är nästa objekt som ska avyttras Bostadsbolaget med tillhörande fastigheter som skolor mm. Argumentet om att sälja delar av SEVAB är genomskinligt och ideologiskt för Moderaterna. Än mer genomskinligt blir det alt efter som tiden går och kostnaderna för avvecklingen stiger i höjden tillsammans med pengar man kunde ha lagt på skolböcker mm. Fortsättning på denna följetong lär följa.

Eskilstuna kuriren Debatt 2021-04-24
0

Allvarlig brand kan inträffa igen…

I Strängnäs kommun har man uppmärksammat den stora branden i Strängnäs som hände för 150 år sedan. Staden var då på väg att brinna upp men hejdades till stora delar av att man lyckades begränsa branden då alla medborgare hjälpte till i släckningsarbetet.

Så är det inte idag. I nuvarande tid har man en räddningstjänst dimensionerad efter de resurser man tilldelas från politikerna. Att en storbrand skulle kunna hända även idag håller nuvarande brandchef med om. Trots detta har man minskat på räddningsstyrkan främst i Mariefred. Allt med utredningar som på bevisat påbud om att det är helt avgörande hur många brandmän som finns till förfogade vi början av en brand för att därmed snabbt begränsa branden. Trotts detta har politiken utan protester minskat ned styrkan med sex man i Mariefred.

Under min tid som brandman under nästan trettio års tid lade jag in mitt och brandmännens veta ofta och mycket. Här lägger jag ut en skrivelse till politiken om vad jag ansåg då och anser även idag med anledning av artikeln om vad den nuvarande brandchefen uttalat om en eventuell storbrand.

Till Majoriteten i Strängnäs kommun 2015-219.

Ang. räddningstjänsten i Strängnäs och då främst i Mariefred vill jag med denna skrivelse uppmana till en utredning om och hur räddningstjänsten ska organiseras i hela kommunen in i framtiden. Anledningen till detta är att räddningstjänsten i Mariefred tillsammans med rekryteringsproblematiken där personalen inte räcker till för att rädda liv och egendom måste ses över och bedömas mer utöver de risker som finns i den känsliga delen av Mariefred än vad som görs idag. Bebyggelsen ökar i Mariefred. Befolkningen likaså. Därmed är det angeläget att se över nuvarande organisation med en utredning för framtidens räddningstjänst i Strängnäs kommun

Bristerna blir allt mer påtagliga inom räddningstjänsten i Mariefred. Rekryteringen av brandmän till deltidskåren har under en längre tid varit otillräcklig. Konsekvensen av detta är att man dragit ned utryckningsstyrkan så att idag kan inte man göra en att göra en livräddande insatts innan man får hjälp från Strängnäs eller Åkers Styckebruk. Utryckningsstyrkan i Mariefred kan få stå och vänta upp till tio minuter innan hjälp anländer för att göra en invändig släckning och livräddning. Detta kan bli förödande om en brand uppstår och då främst inne i den centrala känsliga träbebyggelsen inne i Mariefred.

Konsekvenser av en brand och vad som kan hända och vad som borde förbyggas om en brand eller en livräddande insats för Mariefred finns i en utredning från år 2006. Där säger man att i den framtida organisationen av deltidsstyrkan i Mariefred bör ett stads perspektiv ingå. Vad man trycker på är att tidsaspekten är enormt viktig. Vad som har hänt är det motsatta. Man har förlängt tiden till dubbel tid till insats då det gäller invändig släckning och livräddande insatts. Helt emot de intentioner som utredningen pekat på då det gäller att förebygga brand där även den första och viktigaste delen i räddningstjänstens uppdrag ska vara att rädda liv.

Bifogar utredningen där även räddningschefen ingick som sakkunnig. Frågan är vad Räddningstjänsten har gjort för att gå utredningen till mötes. Ser man till vad som hänt och kommer att hända är att man går i motsatt riktning. Diskussioner har förts om att dra ned ännu mer i Mariefred. Någon förstärkning av räddningstjänsten har inte aviserats från politiskt håll. Snarare har man dragit ned på resurserna. Politiken måste ta sitt ansvar och utreda Räddningstjänstens organisation då det gäller den idag och i framtiden i Strängnäs.

Krister Lumme (s)

Mariefred 2015-07-25

Underlag till svar på Krister Lummes skrivelse 2015-219

Uppmaningen om att tillsätta en utredning om hur räddningstjänsten i Strängnäs Kommun ska organiseras lämnar jag till er politiker att ta ställning till. Utifrån de ekonomiska medel jag har att tillgå, riskbild och andra förutsättningar har jag organiserat verksamheten på det sätt jag anser lämpligast.

Lite underlag för en politisk diskussion ändå: Räddningsstyrkorna i Strängnäs kommun kan jämföras med andra med hjälp av Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps statistikdatabas. Siffrorna här är för år 2013. Strängnäs kommun har 0,6 årsarbetare på heltid/1000 invånare. Detta är precis samma som medelvärdet för Södermanland och riket. På deltidsberedskap har Strängnäs kommun 1,4 årsarbetare/1000 invånare när medelvärdet för länet är 1,0 och för riket 1,2. Med andra ord satsar räddningstjänsten i Strängnäs lika mycket på heltidspersonal som andra kommuner, men Strängnäs satsar mer än andra på deltidsberedskap. Detta just på grund av att vi anser att det finns mer än en tätort som har behov av räddningsstyrka. Verksamheten har en kostnad som också kan jämföras: Räddningstjänsten i Strängnäs kommun kostar 842kr/invånare och år, siffran för länet i genomsnitt är 705 kr/invånare och för riket 878 kr/invånare. 

Om man i Strängnäs vill satsa ytterligare pengar på att bygga en heltidsstation till (som Lumme brukar föreslå  i Läggesta) så skulle kostnaden i stället hamna på ca 1350 kr/invånare/år, om det skulle vara en styrka som kan rökdyka självständigt. Det Lumme tidigare föreslagit är egentligen att fördela heltidsresurserna som idag endast finns i Strängnäs. Detta förslag skulle innebära att man bygger en station för att flytta 1-2 heltidspersonal (av 4) till Läggesta. Resultatet av det skulle bli att ingen av kommunens styrkor kan påbörja rökdykning inom 10 minuter.

Vad har hänt sedan Johan Bergströms inventering 2006?

I mars 2007 bjöds representanter för försäkringsbolag, banker och fastighetsmäklare in till ett möte för information, rådgivning och överläggningar. Syftet var att uppmärksamma försäkringsbolag på riskerna i Mariefreds centrumbebyggelse och diskutera möjligheten till premiesänkningar för de fastighetsägare som vidtog åtgärder som kraftigt förbättrade brandskyddet. Vidare att förmå bankerna att låna ut pengar med mycket fördelaktiga villkor till fastighetsägare som ville investera i kostsamma, brandskyddsbefrämjande åtgärder. Den bank som hörsammade inbjudan ställde sig försiktigt positiv till uppmaningen om fördelaktiga lånevillkor men kunde inte sätta någon konkret siffra på möjliga rabatter utan skulle ta ställning till det i varje enskilt fall. Det försäkringsbolag som kom erbjöd gratis elbesiktningar och gratis brandvarnare till samtliga fastighetsägare i området som så önskade, oavsett om de var kunder hos bolaget eller inte.

Vid tre tillfällen under mars 2007 bjöds samtliga berörda fastighetsägare till församlingshemmet i Mariefred för att få information om resultatet av inventeringen.

En bygg- och fastighetskonsult anlitades av dåvarande säkerhetschefen. Konsulten kontaktade samtliga berörda fastighetsägare och bokade möten där han på plats gav råd om vad respektive fastighetsägare kunde göra för att förbättra brandskyddet i just sitt hus.

Eftersom många hade anmärkningar på att de saknade jordfelsbrytare begärdes offerter in från några elfirmor som lämnade fast pris på vad det skulle kosta att installera jordfelsbrytare. Den billigaste leverantörens offert spreds sedan till fastighetsägarna.

I april 2007 ordnades ”Operation vindsröj”. SEVAB ställde ut containrar i centrala Mariefred. Dessa kunde de boende använda sig av för att göra sig av med sådant som samlats på vindar och i förråd och som orsakade onödig brandbelastning. Benningegruppen fanns till hands med en lätt lastbil och bärhjälp och dessa kunde man bara ringa om man ville ha hjälp att transportera eller bära till containrarna.

Vidare lämnades offertförfrågan på fasadsprinkler på 3 huskroppar längs Krukmakargränd och 3 hus längs Bergsgatan, totalt 88 m torrör med anslutningar. Priset visade sig hamna på ca 170 tkr. För att få större flexibilitet och mindre arbete med att samordna entreprenaden valde Räddningstjänsten att i stället köpa in 6 längder ”Smarthose”. ”Smarthose” är en 25 m lång slang försedd med dysor som sprider en vattenridå upp till 6 m höjd när vattentrycket sätts på. Slangarna kan kopplas ihop och användas där de behövs. Kostnaderna för dessa slangar blev ca 120 000 kr.

Priser togs också in på kostnader för att förse de känsligaste husen med värmedetekterande kabel som vidarekopplades till larmcentral. Summan hamnade på ca 500 000 och de pengarna hade inte räddningstjänsten. Vidare skulle det krävas en hel del samordningsarbete med fastighetsägare, entreprenörer o s v för att få projektet i hamn och den resursen fanns inte heller. Så det projektet kom inte i hamn.

Uppföljning

2010 följde en annan brandingenjörsstudent, Dick Lidholm, upp inventeringen av brister. Åtgärder hade då vidtagits som höjde medelbetyget från 2,71 till 2,86. Åtgärderna var t ex elbesiktningar, installation av jordfelsbrytare, avlägsnat löst brännbart material från fasader och vindar, portar hade försetts med lås. Enstaka hade gipsat vind mot grannar, satt in brandklassade fönster, installerat sprinkler, automatiskt brandlarm eller fasadsprinkler.

Tid till larm

Tiden innan en brand upptäcks är absolut av avgörande betydelse för möjligheterna att hinna släcka den innan den börjat sprida sig mellan fastigheter. Chansen till ett tidigt larm förbättras avsevärt med t ex värmedetekterande kabel så den åtgärden bör ha hög prioritet om man vill satsa mer pengar och resurser på att göra Mariefred mer skyddat från en stadsbrand.

Styrkestorlek

Storleken på Mariefredsstyrkan har p g a rekryteringsproblem mycket riktigt gått från 5 till 3 personer sedan inventeringen gjordes. Detta är förstås ingen ambitionshöjning men vi såg inte något annat realistiskt alternativ. I samband med nerdragningen införskaffades ett mindre fordon med ett släcksystem med förhöjt lågtryck vilket är effektivt och relativt enkelt att använda vid en förstainsats när styrkan är liten.

Mariefredsstyrkan är för liten för att rökdyka på egen hand och måste invänta styrka från Strängnäs eller Åker (ca 10 min)  innan eventuell rökdykning kan påbörjas. fördröjningen blir i praktiken mycket liten då Mariefred kan förbereda rökdykning genom att dra ut slang och bryta dörr så det är klart att gå in när t ex Strängnäs anländer. Mariefredsstyrkan kan även påbörja utvändig släckning och koppla upp sprinklerslangen och kommer knappast ”stå och vänta”. Inte vid något tillfälle mellan 2001 och 2011 (när Mariefred gick från 5 till 3 personer) hade Mariefred påbörjat inträngning innan Strängnäs var på plats, även om det var möjligt med den dåvarande bemanningen.

Livräddning

Frågan om livräddande insatser är viktig, men är inte särskilt relevant i diskussionen om hur vi bäst ska skydda Mariefreds trähuskvarter. Det är inte byggmaterialet i stomme och fasad som har betydelse vid dödsbränder – människor som omkommer i bränder dör av den rök och den värme som alstras redan av att inredningen brinner.