0

Biblioteken i Sverige är rena hönsgården…

Under senare tid har Jag börjat ifrågasätta svensk kultur främst då det gäller författarskapet där jag finns tillsammans med övrig kultur ute i landet på både bibliotek och i media.

Debut som författare gjorde jag för femton år sedan. En stor dag var det då jag höll min första bok i handen om Guds Lilla Barnaskara. Hur många böcker jag skulle sälja och vem eller vilka som kunde tänka sig läsa mitt verk hade jag inte en tanke på. Att jag sedan fick recensioner som nästan tog andan av mig gjorde mig glad och nöjd. Min förläggare Ben Johans på Åland kände väl även han att allt han lade ut för att få ut boken utmynnade i att allt gick jämt ut för arbetet som både han lagt ut och jag med i tid att skriva ned vad jag själv hade sagt att jag skulle göra under femtio års tid.

Då jag sedan insåg och förstod att jag hade skrivandets gåva fortsatte jag skriva. En bok om tvivlets tid som ung sjöman kom ut på bokdiskarna. Även där fick jag bra recensioner så jag fortsatte att skriva den självbiografi jag hade börjat leverera med att därmed ge ut en tredje bok på eget förlag.

Då jag gav ut boken om min egen mognad där jag skulle ta hand om mig och mina barn blev allt en nyttig erfarenhet då jag blev en egen förläggare med de kostnader som fanns inbakade i att ge ut en bok. Erfarenhetsmässigt fick jag även erfara vad min förra förläggare Ben Johans hade arbetat med för att ge ut mina första böcker.

Under några år lade jag sedan ned skrivandet samtidigt som jag lade mycket arbete på att engagera mig för att i verkligheten sätta mig in i politikens bakgårdar och scener. Under denna tid började så smått att skriva på min fjärde bok. Arbetsnamnet blev Agitatorn. När jag efter ett tag inne i skrivandet insåg att mina böcker jag givit ut egentligen inte hade fått den början det borde vara då det gäller den självbiografi jag skriver om började jag fundera på mina föräldrars liv där de gick bort i unga år. Främst insåg jag att jag måste skriva om min fader som hamnade på mentalsjukhus vilket var upprinnelsen till att jag blev en av dem i Guds lilla barnaskaror. Min fader hamnade på mentalsjukhuset och jag hamnade därmed på barnhem. Därmed började jag skriva om Olle. Då jag tänkte på hur jag skulle ge ut boken om honom sade jag mig själv att jag skulle göra det genom en förläggare i min närhet där jag bor.

Så blev det och idag är boken ute. Nu främst hos näthandlarna därför att vad jag idag kan konstatera är att bokhandlarna idag mest fungerar med att ge ut kändisförfattare som de kan tjäna pengar på. Därmed har deras bedömning som alt annat inom kulturen idag är blivit en spekulation om att tjäna pengar eller som biblioteken gör med att spara på dem. Själv blev min investering den att jag fick lägga ut över sjuttio tusen kronor för att få ut boken utan spekulationer om vinst eller förlust från en förläggare. Jag betalade för vad boken skulle kosta med både lektorer och korrekturläsare som jag betalde ur egen ficka. Därmed kom boken ut samtidigt som jag själv fick funderingen att berättelsen om Olle skulle sälja så mycket att jag fick igen pengarna jag satsade med att trycka upp femhundra böcker.

Med detta i tanken började jag även undersöka om bibliotek köpte in mina böcker. Att jag sett mina böcker på Biblioteken både på Åland och hemma i Strängnäs där jag bor kändes som alltid att säkerligen finns jag även ute på andra bibliotek. Döm om min förvåning då jag kunde konstatera att i Sörmland fanns jag inne på hyllorna i tre av biblioteken. Övriga bibliotek ansåg att mina böcker inte var tillfyllest för dem. Därmed refuserad de och kränkte mig som författare på ett sätt som jag inte trodde de sk folkbibliotek här i landet lade sig i vinn om. Skamligt är det hur man refuserar lokala författare på ett sätt som förskräcker om som jag inte trodde vara möjlig. Snacka om hönsgård inom kulturen. Den som kacklar mest och sprättar mest får uppmärksamhet av kultureliten där de sitter och beder ut sig inne på biblioteken medan de väljer och vrakar om vilka författare som ska få erhålla plats på deras bibliotek.

Stannar här. Skriver mer om vilka bibliotek som refuserat mig i nästa inlägg där jag även kommer att ifrågasätta kommunerna som vanvårdade och misshandlade sina barn. Jag var en av dem. Tydligt så ska jag nu även i vuxen ålder tystas med vad jag skriver om. Är det därför jag inte platsar på de sk folkbiblioteken kan jag undra?

Krister Lumme

Krister Lumme

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.