Nu är det snart ett år sedan jag gav ut min roman om min fader Olle som hamnade inom psykvården som ung. Han levde över halva sitt liv på det sk dårhuset Grelsby sjukhus på Åland samtidigt som jag själv hamnade in i ett barnhemshelvete. Olof var hans dopnamn. Själv kallade han sig för Olle. Därmed valde jag att sätta titeln på romanen till Olle.
Olles väg i livet blev en resa som för honom var rent ut sagt bedrövlig där människovärdet han borde fått erhålla blev både intetsägande och även kränkande från psykvården där han under över halva sitt liv vårades för den schizofreni han led utav. Själv hälsade jag på honom då jag återvände till Åland vilket jag inte gjorde under många år efter att jag kom som båtflykting till Sverige. Besöken blev alldeles för få samtidigt som jag själv letade efter tillvaron i livet. Jag fick inte uppleva min fader som barn. Mycket analyserar jag mig själv om hur mitt förhållande med honom var. Idag vårdar jag minnet av honom bättre än vad jag gjorde då han levde.
I romanen om honom kan man läsa om hur jag tänker då det gäller minnet efter honom. När jag fick vetskap om att han hade avlidit och hur jag då hanterade hans död är inget jag är stolt över då jag lät honom vara på sjukhuset utan att besöka honom som jag borde ha gjort. I mångt och mycket var jag en vilsen själ under denna tid. Inte lika vilsen som Olle. Tiden då han levde där for jag runt i världen som sjöman och letade efter mig själv samtidigt som jag glömde bort honom där han fanns på sjukhuset.
I jorden kom Olle på ett värdigt men fattigt sätt. De som var närvarande kunde räknas på handens tio fingrar. Själv åkte jag tillbaka till Sverige med tanken i huvudet om att jag måste ordna en gravsten så att han inte skulle försvinna helt eller behöva fortsätta vara den anonyma individ han var då han levde. Beslutsamt frågande jag mina bröder om de ville vara med och betala till en gravsten. Då deras relation till fadern var av noll dignitet avböjde de att sponsra till minnet över honom. Själv hade jag vid denna tid en ekonomi som inte tillät några större utsvävningar. Vad jag kunde konstatera var att en minnessten kostade mer än vad min budget tillät. Ändå skrapade jag ihop vad som behövdes samtidigt som jag konstaterade att något billigare kunde det bli om jag köpte stenen i Sverige. Därmed kontaktade jag en begravningsfirma i Strängnäs som gav mig ett bra pris på en liggande sten som jag sedan fick se till att jag transporterade till Åland. Därmed finns en sten från Strängnäs på Mariehamns gravgård lika anonym som Olle själv var då han fanns i livet.
När jag hämtade stenen i Strängnäs slog mig tanken om man kunde frakta sten till ett annat land utan att då betala tull. Därmed ringde jag tullverket och berättade om stenen jag skulle ta till Åland. En tjänsteman gav mig svaret att han aldrig hade fått en fråga om att frakta gravstenar till ett annat land. Jag själv frågade mig om jag skulle betala tull skulle detta förmodligen vägas i hur mycket stenen vägde. Då jag såg på min bil där stenen låg i bagaget kunde jag konstatera att bilen såg ut som en ubåt med nosen i vädret vilket visade på att jag hade en tung last. På Åland skulle jag därmed säkerligen bli inkallad av tullen då jag körde av färjan. När jag inte fick ett svar från tullmyndigheterna vad som gällde i frågan i Sverige ringde jag till Åland. Samma svar fick jag även därifrån om att de visste inte heller hur regelverket var. Efter ett antal samtal rekommenderade de mig till slut att ta med mig stenen och dra iväg till Åland vilket jag gjorde utan att bli stoppad av tullen. Glad i hågen placerade jag stenen vid faderns grav där den ännu finns kvar sedan 1975.
Under tid som gått har jag ändå haft vissa tvivelaktigheter avseende faderns grav. Alltid då jag åker till Åland gör jag ett besök till kyrkogården. Ibland kunde det ta ett halvår eller ett helt år till ett besök. På nittiotalet kom jag dit en sommar och såg en större grop i marken. Undrade ställde jag mig frågande om man hade grävt ned någon annan individ i samma grav som fadern. Mystiken blev stor hos mig då jag såg hur gräset var mer grönt där sänkningen i marken var. Min tilltro till det åländska samhället om och hur jag blev behandlad som barn var inte större än att jag inte kände mig förvånad över om de hade grävde ned någon annan på gravplatsen då tjugo år hade flutit iväg sedan fadern hamnade i jorden. Under samma tid hade jag även fått uppmaningen om att betala en avgift för att graven skulle få vara kvar. Misstänksamheten tog över så jag ringde och frågade om den grop som tydligt avtecknade sig i backen , frågade om man grävt ned någon mer på platsen. Mitt tvivel blev till stillat då man berättade för mig att efter många år så hade kistan säckat igen så att jorden därmed sjunker som den gjort. Frågan jag ändå ställde mig varför man inte ville fylla ut det hela. Efter en längre diskussion lovade man göra det samtidigt som jag lovade att betala avgift för graven så faderns anonyma minne ännu en tid skulle finnas kvar. Tankens kranka blekhet blev ändå den att då fadern levde ville man säkerligen bli av med honom lika som man idag ville utplåna minnet av honom i graven.
Upprättelsens tid är ständigt inne för Olle innan jag själv ligger i graven. Ofta kommer tidens bekännelse till den tid man själv relation skall sänkas i graven. Då framträder allt vad man inte såg då personen levde. Därmed öser blommor man inte gav i livet samtidigt som betygar sig själv varför man kom för sent till stationen.
Min relation till min fader var en tvingad frånvaro av samhället då jag placerades på barnhemsanstalt. Mitt skrivande om honom är en upprättelse om hans heder över vad som blev hans öde samtidigt som det åländska samhället kommer att bli påminda om att vad de utsatte mig för som barn blev en djup stämpel i min faders panna. Skänker en tanke till honom vid den juletid som nu stundar samtidigt som jag undrar om vart alla har tagit vägen dit man själv en gång ska hamna…
Kommentarer