Kulturen i allmänhet och i synnerhet har jag kritiserat i några inlägg här på min hemsida. Särskilt har jag kritiserat Strängnäs kommun. Vad jag sagt är att jag med min syn på författarskap och då i synnerhet när kommuner själva uppfinner titlar sedan kallas kommunförfattare håller jag inte med. Allt med anledning av att kommunen erhållit en summa av över en hel miljon från kulturrådet för att få kommuninnevånaren att skriva. Till och med på kåken har man varit och påverkat fångarna där man nu kommit ut med en antologi.
Att få människan att skriva är bra. Att även få människor att gå till biblioteken tycker jag är ännu bättre. Vad jag kritiserat och vidhåller är att man på lång sikt inte kan få människor att skriva med att uppmana dem att skriva. Ser man till miljonen man erhållit från kulturrådet är stora delar av summan uppäten av att anställa en författare känd från Tv, samtidigt som man under ett antal månader ska betala författaren för att han ska få folk att skriva. Allt har resulterat i en antologi där de som skrivit har fått med sina alster i en sk kommunantologi.
Så långt är allt gott. Räknar man sedan längre och ser till vad boken har kostat tillsammans med miljonen kommunen erhållit blir säkerligen allt ett magert resultat som sedan är bortglömt om någon månad då kommunförfattaren åker hem till sitt och kulturnämndens ledamöter får fortsätta tampas inne i en kulturnämnd som erhåller det mista tänkbara till budget från kommunstyrelsen.
Alltså. Jag gillar inte typ denna form av kultur som jag ser som väldigt kortsiktig. Allt glöms bort när pengarna är slut från kulturråd eller var man får dem ifrån. Ska man få människor att skriva ska man i första hand ta hand om alla de kulturbärare som idag sitter och kämpar för sin överlevnad i kamp mot deckardrottningar och kändisförfattare som får allt för stort utrymme inom kulturen idag. Kulturen av idag utgår i att man ska tjäna pengar. Vinsten är inte att få 150 människor att skriva samtidigt som de sedan kommer att få tampas om att sälja sina alster vilket inte är förunnat för dem mer än de som närmar sig priser eller annat för sitt skrivande. Då kan man bättre ge sig in på att skriva insändare och den vägen sedan kalla sig för kommunförfattare.
När det gäller att kritisera och då i synnerhet något inom den politiska sfären får man säkert som amen svaret att man inte begriper eller så har man fått allt om bakfoten. Värst är det då man får veta att vad man tycker inte är vad den folkvalde tycker. Allt är ständigt promemorior om att i den position man sitter så vet man bäst samtidigt som övriga inte vet ett skvatt därför att de inte tycker lika. Människor som sitter och inte vet vad kritik kan innehålla och varför man kritisera visar ingen respekt mot att någon kan tycka olika. När man visar denna attityd anser jag att man satt sig på höga hästar samtidigt som man glömt att där man sitter har andra upplåtit platsen tillfälligt för dem.
Vad värre är att Strängnäs kommun kallar detta för kultur. Att marknadsföra dem som är orsaken till mångas död är för mycket. I allmänna ord gillar jag därmed inte denna form av kultur som mer liknar ett sätt att marknadsföra författarkultur på ett billigt sätt. Än mer billigt visar det sig då man med braskande rubriker även får kredit av press och media. Klart som korvspad är det att man blir arg på en kommun som stoltserar med denna form av handläggande av kulturella anslag från skattebetalaren. Kritikens innehåll från mig är mot deras sätt att vara budbärare om kultur som man inte heller ska kritisera. Gnäller gör jag. Jag har fått veta och att veta bäst mentaliteten står jag för själv. Vidare borde vända mig till Kulturrådet för att gnälla på kommunens satsningar. Mera rätt borde jag hålla käften därför att vad jag kritisera marknadsför jag själv som gnäll.
Återigen har jag reagerat då det gäller den andra boken med antologier som Strängnäs kommun nu har presenterat. Att komma innanför murarna på ett fängelse är inte alla förunnat. Att kriminella kan skriva det vet vi. Många har blivit duktiga författare där de har suttit och skrivit under den tid de sonat straffet. Detta på egen hand. Att man skickar in en kommunförfattare för att de dömda sedan får ge gehör för vad de tycker med kulturrådets stöd blir något för mycket för mig. Själv kan jag konstatera att en knarkdömd individ får stort utrymme i media för att marknadsföra kommunens antologi. Detta av en dömd knarkdistributör som även anser att vad gjort ångrar han inget. Jag är en fånge men jag accepterar inte det faktum att jag blivit dömd fortsätter han. Jag har inga moraliska betänkligheter heller över vad jag gjort tillägger han.
När jag läser hur Strängnäs kommun ger sig in i att näst intill hylla de som sitter i fängelse för knarkbrott blir jag heligt arg och förbannad. Människor typ denna man som kommunförtattaren nästintill hyllar äcklar mig samtidigt som jag måste ifrågasätta hur den sk kommunförtattaren beskriver en dömd knarkkurir som ödmjuk och lugn. Det är kränkande för mig att läsa då jag själv drabbades av att min egen son försvann från jorden i en överdos heroin av människor som här betraktas som ödmjuka. Tjugo sju år gammal blev han. Att därmed beskriva människor som ödmjuka då de medvetet säljer knark som för olycka till så många i samhället där vi som överlevt våra egna barn med saknaden och vad som där finns blir för mycket. Allt samtidigt som den dömde inte heller har några betänkligheter inför vad han gjort. Allt är för mig snaskigt och ifrågasättande när mannen därtill säger att när han kommer ut från fängelset ska han flytta till ett exotiskt land och där leva som inget hänt. Allt utan ånger. Förmodligen kommer han att leva av de knarkpengar han har lagt undan och som han sedan ska festa upp. Där kommer han under exotisk himmel dansa på de dödas gravar han medverkat till utan betänkligheter .
Må så vara. Nu gnäller jag igen. Författare är jag. Fyra böcker har jag skrivit. Kanske är det bara jag som gnäller. Vad vet jag? Nu har jag gnällt färdigt för denna gång. Gnällig kommer jag fortsättningsvis att vara. Vad jag vet är att jag tillhör ett arbetarparti. Epitetet arbetare skrivare har jag erhållit. I Strängnäs kommun gnäller jag.
Häpp, säger jag. Under nästa år kommer jag ut med romanen om Agitatorn. ”Huka er i bänkarna” var det en arbetare minister som utryckte sig. Där kommer jag att släppa ute en hel del luft. Utan kulturstöd eller på annat sätt erhåller jag inte bidrag. Stolt är jag över mitt författarskap vilket inte faller alla på läppen därför att tydligt så gnäller jag…
Kommentarer