Idag har man börjat att grunna mer än vanligt på vart världen är på väg. Vad som händer i Ryssland och då främst i Ukraina är oroväckande på alla sätt. När man vet om att kärnvapnen som finns kan spränga och förinta hela vår levnad här på planeten då undrar man vad det är för sort av människor som medvetet kan förinta hela jordens befolkning. Ser man till hur man förklarar varför man övar och drar ihop militär makt mot varandra då det gäller öst och väst kan man konstatera att vad som gäller för dessa makthavare är samma fenomen som drabbar de som vi allmänt kallar för dårar. Dem spärrar man in därför att de är en fara för allmänheten. Hur man ska spärra in idioter som renodlar sin intressen med ett förklara att man övar för ett kärnvapenkrig är en fråga man får svar på då de har utvecklat sin tes om jag vet bäst ideologin när allt har hänt. Idioter och dårar begriper inte vad de ställer till med om man tror sig att öva och få färdigheten i att vinna ett kärnvapenkrig. Herregud sa han som inte tror på gud eller någon annan. En som tydligt visar sig vara den sanna guden är vad den maktgalne moderne Tsaren Vladimir Putin visar sig kunna göra.
Som pensionär jag är, ser jag tillbaka på livet man har levt och upplevt. Själv minns jag som idag lika tydligt förnimmelsen om hur det var i Sovjet innan järnridåns fall öppnade för att erhålla en demokratisk ordning i landet. Idag kan jag känna lukten från Sovjettiden om hur det var då jag som sjöman besökte landet som idag är Ryssland. Ett minne gott som något var då jag låg med ett lastfartyg i fd detta finska Viborg där gränsen drogs och Viborg blev en rysk stad efter kriget Finland hade mot ryssen. Minnet om hur Nikita Chrusjtjov hängde på offentliga platser som den store ledaren och hur han blev nedplockad glömmer jag aldrig. Hade jag dagen då han plockades ned nämnt hans namn där jag satt på sjömans klubben i staden hade jag med all säkerhet blivit transporterad till isoleringscell omgående. Hamnar från Archangelsk i norr till Svarta havet och Östersjön i söder gjorde ett intryck om Sovjettiden som jag idag ännu kan känna doften ifrån. Vid denna tid på sextiotalet kände jag hur jag kunde bli inlåst om jag visade mig allt för mycket vänlig till väst samtidigt som jag kritiserade Sovjet som land. Några gånger hamnade jag i en cell som vi sjömän kallade för butkan. Detta för att jag var alltför högljudd i min kritik som ung då det gällde en sådan trivial sak som rock musik med Elvis och hans vickande på höfterna för att ta ett exempel.
I dagens sovjet möblerar och ställer Putin till i den odemokratiska agenda han administrerar som fd underrättelse politruk han var innan han manövrerade sig fram till makten. Nu kanske han ställer till med ett krig i Ukraina om det vill sig illa. Ryssland av idag är ett lika odemokratiskt land de var under den tid jag besökte Sovjet. Vid denna tid då jag sprang runt i landet med kortbyxor var det blöjgubbar som var makthavarna tillsammans med ledare som drabbats av både demens och korkade beteenden där de stod och vinkade vid Röda torget för att bevisa sin existens nära döden. Hela bunten försvann till de kryptor de ligger i för hyllning av den generation som idag fortfarande lever på hoppet om demokrati. Vad som hände efter deras frånfälle var att det kom nya makthavare som i generna har samma ideologiska kommunistiska agenda som fanns vid Sovjettiden. När jag idag ser Putin verifiera sig själv med att han ska göra Ryssland stort visar det sig att vad han kommer att göra är att Ryssland kommer att bli än mer mindre än de är idag om han startar ett krig i Europa. Att landet kommer att ätas upp av krig och elände begriper inte makthavare som tror sig göra sig större än de är där de sitter fast i sitt eget tänkande om makt och härlighet. Vad Putin och hans gäng kommunister borde göra är att verifiera ordspråket. Den som gapar efter mycket, tappar oftast hela stycket.
När Socialdemokraterna väljer en ny partiledare bör personen i fråga inte komma ifrån leden där de framträdande personer som nu styr partiet finns. Socialdemokratin har under lång tid gått till höger. Detta tillsammans med regeringsinnehavet de har med mandat från Centerpartiet som visat på att ska socialdemokratin äga regeringsmakten idag så är det på deras villkor.
Vad som har hänt och fortfarande händer är att partiet tappar i trovärdighet. Dessutom har socialdemokratin en högermajoritet i riksdagen att brottas mot och som gör att regeringsmakten existerar i det tunnaste laget då en högermajoritet kan köra över allt vad socialdemokratin föreslår och vill göra då mandatet att få majoritet för sina förslag är ytterst minimal.
Socialdemokratin behöver idag en partiledare som inte har haft fingrarna i den berömda syltburken som idag har innehållet om sur högerpolitik. Vad partiet behöver är en person som har befunnit sig helt utanför den politik som idag står mer till höger än den aldrig tidigare gjort hos socialdemokratin. Ute i de socialdemokratiska leden finns det ofta och mycket kompetenta personer som kan politik och som väljer att gå vänsterut för att få rättning i de socialdemokratiska leden. Att välja en ny partiledare ifrån de etablerade politikerna är att välja samma inriktning som varit och som kommer att bli permanent om inte någon kommer in och säger stopp med hela handen.
Partiet av idag har tappat sin själ. Partiet av idag säljer ut sig själva. Allt syns tydligt i väljarleden där Socaldemokraterna tappar alltmer i stöd till förmån för Sverigedemokraterna tillsammans med övriga högerpartier som även de valt att sitta vid makten tillsamman med fascister och antisemiter. Främst i kommunpolitiken har Socaldemokraterna valt att sitta vid maktens stolar med högerpartier som med sina ideologiska fundament präglar politiken där avknoppning sker tillsammans med socialdemokrater som därmed väljer att dagtinga med sitt samvete. Mera rätt har Socialdemokraterna blivit ett parti som sitter i andra vagnen efter moderaterna där de inte har en aning om var resan kommer att sluta.
Socialdemokratin måste välja vägen tillbaka till sina rötter. Om inte detta händer kommer partiet att bli ett parti som aldrig mer kommer att dominera landets politik som de gjort sedan de bildades. Partiet behöver en partiledare som väljer att resan går vänsterut i politikens värld där de under resan minimerar högerpolitiken.
Han skulle sätta sig ned nere i kölen långt inne i far tygskroppen. Ovanför sig såg han ljuset som silade ned ifrån manluckan upp till däcket. Mörkret runt om honom kändes kvävande, oljestanken stack i näsan. Dagsljuset som sökte sig ned till honom tävlade mot ljuset från sladdlampan som han höll i handen. Han och den äldre sjömannen såg dåligt vad dom höll på med. Det här var verkligheten. Han skulle ösa upp rostavlagringar från oljetankerns stålväggar, och oljerester ifrån Svarta havet.
Han befann sig ombord på motortankern Solny med hemmahamn Mariehamn på Åland. Långt nere på botten i tankerns mage skulle han städa upp all skit, som sedan skulle lämpas överbord medan fartyget plöjde sig fram igenom Östersjön. Skitig långt upp över öronen jobbade han på, för att allt skulle vara rent när fartyget om fjorton dygn skulle förtöja i Svarta havet, för att åter fyllas till brädden med det sovjetiska rinnande svarta guldet, som hon sedan skulle frakta upp till Finland. Han försökte hålla balansen i fartygets rullande. Plötsligt halkade han till. Armarna famlade ut i luften, och han ramlade ned i skvalpet mot fartygets köl. Det hårda stålet i spant och balkar rev upp ett sår på det ena benet på honom, och han blev våt av oljespillet han låg i.
Först blev han förbannad. Blandningen av saltvatten och olja som rann in i stövlarna och trängde genom kläderna gjorde honom ilsk. Han tänkte skrika till och fråga sig själv, vad i helvete han gjorde där. Något sade honom ändå, där han låg och kände skitvattnet skölja över sig, att han själv hade valt att åka båt. Han insåg plötsligt att det var bara några milimeter fartygsskrov som skilde honom från Östersjöns hav under honom. Det susade och ekade runt omkring honom, ifrån plåt och balkar som höll ihop fartyget. Det lät som om han låg i en burk. Ett mörkt skal omkring honom, som sakta men säkert höll på att strypa honom med ljudfull lusta. Snabbt fann han sig, när han insåg att matrosen bredvid honom stod och skrek i örat på honom. I det dåliga ljuset såg han in ett skitigt ansikte med vita ögonglober.
Hördu du. Nu får du väl för fan ta i här å int stå å drömma! Hör du va jag säjer? uppfattade han och såg hur läpparna på mannen rörde sig.
Jävlar! Kom nu för helvite åpp här! Ta i min hand, hörde han matrosen, och såg händerna som sträcktes mot honom.Hur fan gick de? Du har väl int brutit benet?
Nää. De e int farligt. Jag har lite ont, de blöder lite bara, svarade han och försökte resa på sig. Han pekade med handen mot benet där byxbenet var uppfläkt. Det gällde för honom att hålla masken och inte visa sig vek. Som sjöman var han inte vem som helst. Ombord skulle man tåla en del, hade han läst. Snabbt beslöt han sig för att framhålla sin tuffa sida.
Nää. Så farligt är de int. Fast jag e ju våt, förklara- de första resans gosse, den sjuttonårige Thomas. Han erkände för sig själv att om han hade fått välja, skulle han inte vara just där just då.
Jaha. Nu får du för fan klättra åpp å få torra kläder på dig. Vi får väl si om såret då du kommer åpp. Int kan du stå här å bli sjuk. Kom igen nu å ta i här, sa matrosen, grabbade tag i Thomas´ händer, och drog upp honom ur det oljeblandade vattnet. På något darriga knän stod han åter upp på det oljiga underlaget. Han började ta sig mot lejdaren som ledde upp mot ljuset.
M/t Solny hade sjön från sidan, och rullade som en anka. Allt levande ombord for från sida till sida. Thomas hade inte haft en aning om, att ett så stort far- tyg kunde rulla på det sättet. Vägen upp till däcket på den slippriga och hala lodräta lejdaren var ett vågspel i takt med fartygets rörelser. Det gällde att ta ett ordentligt tag för att inte tappa taget runt stegpinnarna, som förde honom allt närmare ljuset från luckan till däcket. Om han hade tappat taget skulle han snart nog ha bankat på apostel Pers port, som han hade fått höra mycket om på barnhemmet, där han hade växt upp. Döden låg tio meter nedanför honom, om han tappade taget. Våt och täckt av den ryska oljans avlagringar på kroppen, stod han till sist uppe på däcket, och såg hur hela fartyget krängde och vräkte sig fram i Östersjöns gröna vatten.
Thomas ögon kisade mot ljuset efter tiden nere i det mörka tankhålet. Motorljudet ifrån tankerns maskiner kom stötvis ifrån skorstenen. Ljudet blandades som en sång i en salig kör, som ökade och minskade i styrka allt efter som vinden for runt fartyget. Han huttrade i sensommarens något kyliga väder. Ett tunt regn föll i vinden. En av matroserna uppe på däcket körde en luftvinsch, som hissade upp resterna av oljan, tillsammans med rosten och det skitiga vattnet, som for i en träränna över tankerns utsida ut i Östersjön. Sjömännen som stod uppe på däck och tog emot honom, röjde inte med en min vad dom tänkte. Däremot visste han ganska så väl själv att han var första resans gosse. Säkert skulle han lära sig mer med tiden, om hur sjömanslivet var. Attityden mot honom var, att en gröngöling skulle hållas kort, och veta sin plats.
Han stod på däck och väntade på vad han skulle göra. Han hade redan bestämt sig för vad han skulle säga, om någon började tycka något om hans sätt att balansera nere i tanken. Allt hade sin tid. Han hade beslutat för sig själv att inte bli hunsad av någon. Han var en barnhemsunge. Ett år hade gått sedan han lämnade hemmet. Där hade han blivit hunsad hela sin barndom. Han var van. Han var präglad.
Den första arbetsdagen ombord hade han fått försmak av hur det skulle vara. Många utlägg och inlägg om hur ett fartyg fungerade skulle han få sig till livs. Han hade redan under sitt första dygn ombord fått veta om vett och etikett som var viktig vid arbetets utförande. M/t Solny skulle förhalas med sin egen båtlängd längre fram i tankhamnen. Snabbt skulle Thomas upp till bevis. Fartyget skulle dras med tross och vinsch till ny plats. Han hade hamnat på backen, som han hade fått veta var fören på fartyget. Där stod han med tuggummi i käften. Han älskade tuggummi. Han ville visa vad han gick för. Han var en att räkna med i mängden. Eftertryckligt spottade han i däck för att markera en tuff attityd. Med tung, våt manillatross i näven hade han slitit och dragit så han blev helt slut. Fartygets förste styrman, med kort rock och tre streck på axeln, hade stått och studerat honom. Gossens slit hade han inget att anmärka på. Däremot fick Thomas omgående veta, att ombord på den åländske redaren Algot Johanssons tankfartyg tuggade man färdigt vid matbordet. Att stå och idissla som en ko på däck var inte att tänka på ute på havet, påpekade styrmannen spydigt. Först tänkte Thomas inleda en dispyt med styrmannen, men han valde att titta ned i däck och svälja förtreten. Han var inte mycket värd ensam mot befälet. De övriga sjömännen var neutrala. Hans självförtroende började svikta. För det mesta gick han in i dispyter, där han till slut höjde rösten och hävde sig fram på tårna för att visa att han visste ganska så klart vad allt handlade om.
Många gånger hade han hört att han hade svårt för att hålla käften. Han hade tänkt att han måste lära sig lyssna. En dispyt med styrmannen som kommenterade hans tuggande var nära förestående, när han kom på att det säkert inte var så lyckat att börja käfta med en man som var van att bestämma. Thomas hade fått sig till livs, att ombord på en båt gjorde man det man blev tillsagd att göra. En order var en order. Därmed höll han käft. Säkerligen skulle det komma en tid då han kunde hävda sin rätt. Bättre fly än illa fäkta, var det nog bäst att hålla sig till. Ordspråket hade han läst i en bok. Några gånger hade han citerat det högt och tydligt, för att visa att han nog var en gosse som visste, men som även kunde hålla käft om det behövdes. Han hade tittat på styrmannen, blicken stannade vid galonerna han hade på axeln. Något provocerande behöll han tuggummit kvar i käften. Det blev en halv seger för honom. Han tuggade med en något lägre och lugnare takt, för att inte vara allt för provocerande. Men om gåbbjäveln ville att han skulle spotta ut alltihop, då jävlar skulle han få bända upp käften, tänkte Thomas, vände ryggen mot styrmannen och jobbade vidare. Han var ombord på fartyget, och han kom inte därifrån. Här var det bara att finna sig… fortsättning…
Under många år var jag fackligt aktiv. Vill nogsamt påpeka att det fackliga arbetet ledde mig in på en väg som jag har haft nytta av stora delar av mitt liv. Det fackliga engagemanget ledde även mig in till den politiska bänken. Hittade en insändare jag gav ett svar på för många år sedan.
Ser man till hur det är idag så är trenden den att arbetaren röstar på Sverigedemokraterna. Hur man är funtad då man gör detta kan jag inte begripa. Sverigedemokraterna är partiet som står längst ut till höger. Deras politik utgår i att försämra för arbetaren medan de står på kapitalets sida. Hur man ge sin röst till ett parti som i grunden är emot allt fackligt arbete kan jag inte förstå. Kollektivavtalen som är basen i en stabil arbetsmarknad där fördelning av vad som produceras fördelas till fördel för arbetaren vill man ha bort. Kollektiva avtalen är en styggelse för brunhögern. Arbetaren ska stå med mössan i hand och ta emot vad som erbjuds. Frågan är om man idag har samma syn på att vara organiserad som mannen här skrev i en insändare på åttiotalet där jag gav svar på tal…
Att vara Förvaltare eller God man är inte enbart om att man får utbildning för uppdraget. Det är lätt att generalisera då man inte vet eller heller har en aning om vad uppdraget går ut på och vad en God man eller en Förvaltare får utstå då man endast ser den ena sidan av saken.
Utbildning i lag och förordningar om och hur samhället fungerar tillsammans med individens rätt att vara den individ man är ska vara huvudingrediensen då man tar uppdraget att stötta och hjälpa individer som inte klarar sig själva. Den allmänna ideologin om att förstå och att begripa problemen som finns lär man sig då man tagit uppdraget. Där behöver den gode mannen hjälp och stöd från Överförmyndaren som ytterst är ansvarig för dem man givit uppdraget till. Ofta fallerar en hel del när det gäller hjälp och stöd för den Gode mannen. Detta pga. av att inom förvaltningen är det alldeles för få som administrativt leder arbetet. Efter att haft uppdraget som god man och förvaltare i 15 års tid vet jag ganska så väl vad jag pratar om då det gäller att ta hand om människor som ofta bär på psykiska sjukdomar mm som ska hanteras på ett klokt och sansat sätt.
Finns en del att tillägga. Återkommer säkerligen i frågan. En roman om Agitatorn är under tangenterna. Kommer där att utveckla engagemanget om att ta hand om människors väl och ve samtligt som man själv är en av dem som går omkring i vår herres hage där både ont och gott klär samhället dagligen år ut och år in.
Lägger här ut en signerad debattartikel som jag läste i dagens Strängnäs tidning. Artikeln är bra skriven. Men som jag påpekade i början av mitt inlägg är den skriven med förbehåll för individen som behöver hjälp och stöd. Vad Gode mannen uträttar nämns inte. Skribenten och journalister i allmänhet skriver ofta och mycket om den ena sidan av myntet där man glömmer baksidan. Vad de borde göra är att sätta sin energi på att analysera vad den Gode mannen och förvaltarna egentligen sysslar med och vilken betydelse de har för samhället där många timmar av deras arbete avlastar samhällets problem. I slutänden skulle det skapas ett allmänt kaos i samhället utan deras hjälp och stöd. Mest får Gode män av allmänheten ett dåligt rykte då det endast skrivs i media om dem då något brottslig har inträffat. Då hänger man ut alla Gode män som fifflare där de endast är ute efter att tjäna en hacka på människor som inte kan ta vara på sig själva. Att det finns de som är bedragare är lika som övrigt i samhället. De ska naturligtvis avslöjas. Att vara God man är inte att tälja guld. Rikedomen ligger inte i ersättningen som för övrigt är minimal. Rik blir man på erfarenheten att hjälpa då man ser vad man uträttar.
Att vara författare är stort. Därmed jag kan titulera mig till detta efter att skrivit fyra böcker. Säkerligen retar det någon som hamnat i avundsjukans skugga samtidigt som de anser att mitt skrivande är rena dyngan. Skenet bedrar om att en del recensenter själva är bättre än jag är att att formulera texter och ord. Vad som visas tydligt är nöjdheten med är att jag blivit censurerad av de sk svenska folkbiblioteken.
Varför skriver jag? Varför lägger jag ned timmar och dagar på att få ihop en bok. Att skriva för att bli rik eller att sälja pall-vis med böcker har aldrig varit min devis. Mitt skrivande grundar sig i att samhället stal min barndom där jag placerades på en barnhemsanstalt som barn. Författandet blev avstampet i att jag berättade om min barndom samtidigt som jag förmedlade omvärlden om ovärdigheten hur vuxenvärden fostrade barn med att slå och misshandla dem. Vid femtio år fyllda var jag med och såg till att vanvården av barn som samhället gjorde för femtio år sedan kom till allmänhetens kännedom både här i Sverige och i Finland. Mycket arbete var det. Många timmar lade jag ned på att åka land och rike runt för att berätta samtidigt som jag kom ut med min bok om Guds Lilla Barnaskara.
När boken kom ut på Åland uppmärksammades berättelsen stort samtidigt som ålänningarna själva fick vetskap om vad som hände i ett hus alla visste fanns, men som de inte hade en aning om vad som hände innanför väggarna där, innan jag berättade min berättelse.
Mycket har hänt sedan dess. Under åren som gått har jag skrivit tre böcker till som berättade om mitt eget tragglande att komma in i samhället där sökandet grundade sig i uppväxten på barnhemsanstalten. Jag fick fina recensioner för mitt skrivande. Romanen om Guds Lilla Barnskara blev nominerad till ett av Finlands stora litteraturpris. Ålänningarnas kulturråd gav mig pris för samtliga böcker. Jag kände mig stolt och även privilegierad över att få den fina renommé jag mest erhöll av ålänningarna.
Däremot blev jag ordentligt besviken och förbannad då jag i våras efter alla års skrivande kunde konstatera att i Sverige ansåg man inte mitt skrivande passade in i författarskapet som i Finland. Till bibliotekshyllorna i Sverige har jag inte tillträde till. När jag fick vetskap om att biblioteken ratat mina böcker frågande jag mig varför. Några bibliotek svarade mig med att ekonomi inte fanns för att ta in alla böcker. När motiveringen även låg i att mina böcker inte hade funnits med i Bibliotekstjänst recensioner där jag hamnat på Btj:s högre skalan frågande jag mig om de som köper in böcker vet vad de håller på med då mitt skrivande särskilt var högt uppskattat i Finland. Med svar här under kunde jag lätt analysera vilka och vem som avgjorde vilka böcker som skulle hamna i bibliotekshyllorna.
Så här svarade biblioteket i Nyköping :
Hej! Jag är ansvarig för inköp av skönlitteratur hos oss sedan tre år. Vad som hänt innan dess kan jag inte svara på. Rent generellt kan jag ge dig två svar på din fråga.
Det är inget konstigt med att vi inte köper in vissa titlar. Det är fler titlar som vi INTE köper in än vad vi köper. Det är enkelt. Vi har en budget som tillåter oss att köpa in ca en tredjedel av de titlar som ges ut på svenska varje år, grovt räknat. Det är alltså en majoritet av årets utgivning som vi inte kan köpa in.
När vi gör ett urval av inköp utgår vi från BTJ´s kataloger. Finns en titel med där är det större chans att den köps in. Gör den inte det hör det till undantaget att vi vet om att den finns.
Eftersom det är ett fåtal bibliotek som har dina titlar beror det nog på att de inte funnits med i BTJ´s katalog. En är med i senaste BTJ-katalogen som precis kommit ut, den fick hyfsade recensioner och kommer säkert köpas av fler bibliotek.
Häpp, säger jag. Detta är en ren och förbannad lögn. Mina böcker är recenserade av BTJ. Alla med ett övre medelbetyg där Guds Lilla Barnaskara erhöll det näst högsta omdömet. Största delen av landets bibliotek har inte köpt in Guds Lilla Barnaskara trots att den handlar om en tid då samhället i Sverige svek sina barn. Därmed är uttalandet om Btj rena dravlet. Här väljer man själv vad som tas in samtidigt som man inte verkar bry sig särskilt om vad man tar in till hyllorna.
Alltså. Inköpare på biblioteken avgör literturen idag där de med sina val idkar censur samtidigt som de refuserar författare som inte för biblioteken är kända författare. Hur många med mig fastnar i bibliotekens sätt att välja vem och vilka som ska ha tillträde till deras hyllor. Biblioteken ska inte kalla sig för att vara Folkbibliotek då de köper in böcker av endast kända författare vilket måste ses som verkligt godtyckligt. Köper man inte in titlar av alla författare idkar man censur. Då ska man inte kalla sig för att var ett folkbibliotek. Då hycklar man.
Kulturen inom bibliotekens väggar visar idag på en författar fattigkultur som utgår i pengar där det skrivna ordet refuseras därför att biblioteken säger att de inte har råd. Alla kan inte bli eller vara Nobelpristagare. Biblioteken borde synas i sömmarna för deras underhåll av kändisskapet medan den fattige författaren får stå och vänta utanför de sk folkbiblioteken som inte speglar folkets skrivande. Biblioteken ska spegla skrivande och förmedla åsikter om både kultur och verklighet. Detta händer inte då de flesta författare i landet är utkastade av biblioteken.
Bokhandlare köper inte heller in böcker idag om inte kändisskapet kan visas i bokhandeln fönster. Kända författare har förtur. Den vanlige författaren är även här utkastade från bokhandlarna där för att man måste få in pengar till att hålla bokhandeln flytande. Förståeligt kan jag ändå konstatera att man borde mer hjälpa författarna att marknadsföra skrivandet. Så är inte fallet. Samma händer på biblioteken. Frågan borde ställas när biblioteken läggs ut till försäljning. Gör man inget och låter det vara som idag kommer kulturen att bli än mer fattig då vad som anses ska läsas värderas i pengar. Tidsfrågan är väl inte heller långt borta innan man börjar ta betalt för att komma in och låna böcker, eller att man säljer ut biblioteken till marknadens fromma.
En femte bok är nu under tangenterna och pannben. Agitatorn kommer säkerligen att tvätta en del byk som det vackert brukar heta. Lagom till sjuttiofemårsdagen ska den finnas ute. Censurerad eller inte så berättar jag. Glad är jag över att vad jag skriver kommer att hamna i det Kungliga Svenska biblioteket för framtidens läsare. Förhoppningsvis kanske de kommer att betyga att den där ”Lumme” han tog i ordentligt när det behövdes…
Såja…I Corona tidernas tid där jag befinner mig i den sk riskgruppen var jag idag inne i Coop butiken här i Mariefred för att inhandla vad vi behöver min hustru och jag för vårt dagliga bruk. I vanlig ordning förberedde jag mig för att hålla avstånd och inte exponera mig mer än nödvändigt enligt de förhållningsregler Anders Tegnell och kompani aviserat vi ska hålla oss till.
Färdigt handlat och på väg ut ur butiken för att gå till bilen på parkeringen möter jag en man som ställde sig och blängde på mig i dragdörren så jag med nöd och näppe kunde ta mig förbi. Mannen ifråga har jag mött några gånger tidigare där jag visste att han hyste ett agg mot mig som jag inte har förstått och förstår ännu mindre idag då jag såg hur uppträdandet var och om hur han agerade mot mig. När jag gick förbi honom fick jag veta att jag var en tönt. Mera rätt var jag även avfälling vilket han motiverade med att jag även var en pajas av sämsta sort. Detta öste han ur sig efter mig då jag nonchalerade honom. När jag hörde mannens hotfulla attityd med de pålagor han aviserade mig gick jag vidare då jag av erfarenhet visste vad han gick för då han även kränkt och nedvärderat en del personer på ett lika kränkande och nedvärderande sätt som tydligt bär mannens rätta märke.
När jag kom till bilen trodde jag att han hade gått vidare in i butiken. Döm om min förvåning då jag såg hur han stod utanför bilen och slängde okvädingsord som forsade ur munnen på honom. Utan att jag sett hade han gått efter mig. Jag öppnade bildörren och frågade honom med vilken rätt han ifrågasatte min värdighet och min roll som offentlig person. Då mannen fortsatte argumentera om hur låg min status var gentemot honom stängde jag dörren och startade bilen. Då slog han näven mot fönsterrutan på bilen samtidigt som han visade mord i blicken.
Mannen gick äntligen iväg. Tydligt hade han blivit nöjd och belåten då han kunde nedlåta sig till att offentligt visa en attityd som förskräcker. Mannen är även lokalpolitiker som på många sätt tidigare kränkt och nedvärderat dem han inte anser håller det rätta måttet enligt honom om och hur man ska uppträda som politiker i den offentliga debatten. Han skriver även insändare där han lika som mot mig vräker ur sig lögner för att därmed nedvärdera och kränka dem han inte gillar. Mig har han ansett att jag överhuvudtaget inte heller kan skriva då jag formulera mig så att ingen begriper vad jag skriver.
Frågan för mig är om han representativ att företräda väljarna i kommunen. Kommer att rådfråga jurister om hur jag ska agera för att inte råka på mannen än en gång. Då kanske jag inte är snäll och försynt som idag. Då kanske en smällkaramell landar med både sanning och konsekvens om hur man uppför sig då man är företrädare för den vanlige människans väl och ve i kommunen.
Idag läste jag en insändare som handlar om mig men som skribenten inte namngett mig vilket han säkerligen begripit att i så fall hade han åkt dit för förtal. Ändå är detta tillräckligt då han häcklar mig för än det ena än det andra medan han framställer sig själv i en retorik om att han minsann vet och är den intelligente medan jag är en klagande individ med ett författarskap som är det sämsta tänkbara.
Detta inlägg här skrev jag därför att mannen ifråga under många år trakasserat och även kränkt mig som politiker där även partiföreträdare i Mariefred fått sig en släng av mannens hatiska bild han lider av men som jag inte tänker delge här. Detta är sorgesamt att se. I nästa roman om Agitatorn kommer jag att spegla individer i både politik och leverne. Skribenten här visar på om och hur man stället till det då man inte får som man vill vilket säkerligen kommer delges då jag skriver min roman om Agitatorn både politik och annat som kommer att visa på vem jag är och som jag kommer att vara till den dag jag ligger i graven eller var jag då hamnar..
När det gäller folkbiblioteken ska dessa värnas . Att inte ge dem kritik är att sitta på kammaren och hålla käften. Sådan är inte jag. Jag kritisera utöver vad jag upplever. Inte som skribenten här pekar på i egen villfarelse om missnöje vilket visar på bitterhet och inget annat.
Bra debattinlägg här i Eskilstuna Kuriren om värmerörelsens försäljning i Strängnäs. Debattören lägger ut en sanning som borde gå hem hos de flesta politiker i kommunen. Att vi som socialdemokrater skulle vara med och besluta om en försäljning är som om vi skulle sälja smöret innan vi mjölkat kon. Allt visar på hur den moderata ideologin lyser igenom argumenten om att sälja för att börja bygga för idrott och rekreation. Argumenten från kommunstyrelsens moderate ledare visar på i grunden att allt kommunalt eller vad de månde vara som är under offentlig ägar hatt ska säljas för att sedan generera vinster till det privata ägandet.
Att sälja värmeverket är att dra undan möjligheten för medborgarna att i framtiden erhålla miljövänlig energi in till de egna hemmen. Skulle en försäljning ske sätts priset för värme av vinstdrivande företag samtidigt som miljötänkandet kommer i andra hand framför vinstbegäret. Att någon skulle köpa värmeverket för att gynna miljön är en skröna lika som kommunstyrelsens ordförande Högfeldts argument om att gynna idrotten i kommunen. Mera rätt skiner den Moderata ideologin som solen gör vid vackert väder när Högfeldt vädrar argumenten. Sanningen är värre. När molnen tätnar får medborgarna i kommunen betala då vinstbegäret ställs i första rummet.
Värmeverket ska inte säljas. Detta är min fasta vetskap som socialdemokratisk politiker. Min ideologi finns tillgänglig för de mindre bemedlade i samhället. Om den Moderata ledningen väljer att driva en försäljning till sista raden måste vi socialdemokrater fundera på att eventuellt ta ställning för att lämna samarbetet vi har idag och som jag vill påstå har och fungerar utmärkt bra. Vad som är och har varit är att Strängnäs kommun under lång tid varit en borgerlig kommun. Borgerligheten har styrt kommunen till stora delar under många mandatperioder där Socialdemokraterna valt att gå in i ett samarbete och därigenom förhindra utförsäljning av kommunen. Samarbetet med Moderaterna har varit och är ett bra samarbete på många sätt där kommunen har gått igenom en ekonomisk kris som alla kommuner gjort i landet. Klokt har vi funnits med och styrt kommunen. Analytiskt borde detta fortsätta för medborgarnas bästa.
Avyttringen av värmerörelsen är ännu i sin linda. En utredning pågår om en ev. försäljning. Utredningen är ännu inte klar. Förhoppningsvis visar utredningen att någon vinst för kommunen finns inte att hämta då värmeverket ännu inte har generat de vinster de ska göra på sikt. Ännu är investeringarna i värmeverket kvar innan värmeverket ger kronor och ören tillbaka till medborgaren. Fram till idag har innevånaren erhållit obetalbara miljövinster som på sikt kommer att vara den största vinsten för befolkningen. En försäljning av värmeverket är en förlust. Om en försäljning sker vilket kallas avknoppning av kommunen måste vi Socialdemokraterna omedelbart lägga vårt veto och därmed lämna samarbetet vi har med Moderaterna. Detta för att markera att vår ideologi utgår att verka för innevånarnas bästa. Inte att vinstdrivande företag genererar vinster på deras bekostnad.
Nu kan du som vill köpa mina böcker göra det om du skickar mig ett sms på 0722116773. Skicka mig ett privat meddelande och ställ dina frågor där om och hur du kan få tag på mina böcker så får du svar omgående med adress om vart jag ska skicka boken.
Min senaste roman om Olle kan du köpa direkt av mig för ett subventionerat pris samtidigt som du även erhåller en dedikation / signatur från mig privat inne i pärmen på boken.
Mitt skrivande är sanningsenliga självbiografiska berättelser om mitt liv som börjar i boken om Olle. I Guds Lilla Barnaskara berättar jag om uppväxten på barnhem. I Tvivlaren beskriver jag mitt liv ut i livet som börjar ute på sjön där jag arbetade i över tjugo år världen runt några varv. I romanen om Mognad beskriver jag min väg in i eget faderskap.
En avslutande bok om Agitatorn har jag börjat att skriva på och som kommer ut i nästa år där jag som individ hittade vägen ut i livet genom politiken och samhällsengagemang jag fortfarande befinner mig i. Styrkan i vad jag gör och håller på med hämtar jag genom min familj som ger mig stöd i mina beslut om vad jag gör och vad jag inte borde göra.
När det gäller mina övriga böcker har jag några kvar på hyllan. Alla finns som ljudböcker och e: böcker. Ljudböckerna kan du lyssna utdrag ur här på hemsidan. Vill du läsa romanerna finns de ett på klick hos Adlibris eller Bokus så har du dem i din dator, telefon eller i paddan som de populärt även kallas för.
