0

Mitt första fartyg…

Utdrag ur romanen TVIVLAREN:

Han skulle sätta sig ned nere i kölen långt inne i far tygskroppen. Ovanför sig såg han ljuset som silade ned ifrån manluckan upp till däcket. Mörkret runt om honom kändes kvävande, oljestanken stack i näsan. Dagsljuset som sökte sig ned till honom tävlade mot ljuset från sladdlampan som han höll i handen. Han och den äldre sjömannen såg dåligt vad dom höll på med. Det här var verkligheten. Han skulle ösa upp rostavlagringar från oljetankerns stålväggar, och oljerester ifrån Svarta havet.

Han befann sig ombord på motortankern Solny med hemmahamn Mariehamn på Åland. Långt nere på botten i tankerns mage skulle han städa upp all skit, som sedan skulle lämpas överbord medan fartyget plöjde sig fram igenom Östersjön. Skitig långt upp över öronen jobbade han på, för att allt skulle vara rent när fartyget om fjorton dygn skulle förtöja i Svarta havet, för att åter fyllas till brädden med det sovjetiska rinnande svarta guldet, som hon sedan skulle frakta upp till Finland. Han försökte hålla balansen i fartygets rullande. Plötsligt halkade han till. Armarna famlade ut i luften, och han ramlade ned i skvalpet mot fartygets köl. Det hårda stålet i spant och balkar rev upp ett sår på det ena benet på honom, och han blev våt av oljespillet han låg i.

Först blev han förbannad. Blandningen av saltvatten och olja som rann in i stövlarna och trängde genom kläderna gjorde honom ilsk. Han tänkte skrika till och fråga sig själv, vad i helvete han gjorde där. Något sade honom ändå, där han låg och kände skitvattnet skölja över sig, att han själv hade valt att åka båt. Han insåg plötsligt att det var bara några milimeter fartygsskrov som skilde honom från Östersjöns hav under honom. Det susade och ekade runt omkring honom, ifrån plåt och balkar som höll ihop fartyget. Det lät som om han låg i en burk. Ett mörkt skal omkring honom, som sakta men säkert höll på att strypa honom med ljudfull lusta. Snabbt fann han sig, när han insåg att matrosen bredvid honom stod och skrek i örat på honom. I det dåliga ljuset såg han in ett skitigt ansikte med vita ögonglober.

Hördu du. Nu får du väl för fan ta i här å int stå å drömma! Hör du va jag säjer? uppfattade han och såg hur läpparna på mannen rörde sig.

Jävlar! Kom nu för helvite åpp här! Ta i min hand, hörde han matrosen, och såg händerna som sträcktes mot honom.Hur fan gick de? Du har väl int brutit benet?

Nää. De e int farligt. Jag har lite ont, de blöder lite bara, svarade han och försökte resa på sig. Han pekade med handen mot benet där byxbenet var uppfläkt. Det gällde för honom att hålla masken och inte visa sig vek. Som sjöman var han inte vem som helst. Ombord skulle man tåla en del, hade han läst. Snabbt beslöt han sig för att framhålla sin tuffa sida.

Nää. Så farligt är de int. Fast jag e ju våt, förklara- de första resans gosse, den sjuttonårige Thomas. Han erkände för sig själv att om han hade fått välja, skulle han inte vara just där just då.

Jaha. Nu får du för fan klättra åpp å få torra kläder på dig. Vi får väl si om såret då du kommer åpp. Int kan du stå här å bli sjuk. Kom igen nu å ta i här, sa matrosen, grabbade tag i Thomas´ händer, och drog upp honom ur det oljeblandade vattnet. På något darriga knän stod han åter upp på det oljiga underlaget. Han började ta sig mot lejdaren som ledde upp mot ljuset.

M/t Solny hade sjön från sidan, och rullade som en anka. Allt levande ombord for från sida till sida. Thomas hade inte haft en aning om, att ett så stort far- tyg kunde rulla på det sättet. Vägen upp till däcket på den slippriga och hala lodräta lejdaren var ett vågspel i takt med fartygets rörelser. Det gällde att ta ett ordentligt tag för att inte tappa taget runt stegpinnarna, som förde honom allt närmare ljuset från luckan till däcket. Om han hade tappat taget skulle han snart nog ha bankat på apostel Pers port, som han hade fått höra mycket om på barnhemmet, där han hade växt upp. Döden låg tio meter nedanför honom, om han tappade taget. Våt och täckt av den ryska oljans avlagringar på kroppen, stod han till sist uppe på däcket, och såg hur hela fartyget krängde och vräkte sig fram i Östersjöns gröna vatten.

Thomas ögon kisade mot ljuset efter tiden nere i det mörka tankhålet. Motorljudet ifrån tankerns maskiner kom stötvis ifrån skorstenen. Ljudet blandades som en sång i en salig kör, som ökade och minskade i styrka allt efter som vinden for runt fartyget. Han huttrade i sensommarens något kyliga väder. Ett tunt regn föll i vinden. En av matroserna uppe på däcket körde en luftvinsch, som hissade upp resterna av oljan, tillsammans med rosten och det skitiga vattnet, som for i en träränna över tankerns utsida ut i Östersjön. Sjömännen som stod uppe på däck och tog emot honom, röjde inte med en min vad dom tänkte. Däremot visste han ganska så väl själv att han var första resans gosse. Säkert skulle han lära sig mer med tiden, om hur sjömanslivet var. Attityden mot honom var, att en gröngöling skulle hållas kort, och veta sin plats.

Han stod på däck och väntade på vad han skulle göra. Han hade redan bestämt sig för vad han skulle säga, om någon började tycka något om hans sätt att balansera nere i tanken. Allt hade sin tid. Han hade beslutat för sig själv att inte bli hunsad av någon. Han var en barnhemsunge. Ett år hade gått sedan han lämnade hemmet. Där hade han blivit hunsad hela sin barndom. Han var van. Han var präglad.

Den första arbetsdagen ombord hade han fått försmak av hur det skulle vara. Många utlägg och inlägg om hur ett fartyg fungerade skulle han få sig till livs. Han hade redan under sitt första dygn ombord fått veta om vett och etikett som var viktig vid arbetets utförande. M/t Solny skulle förhalas med sin egen båtlängd längre fram i tankhamnen. Snabbt skulle Thomas upp till bevis. Fartyget skulle dras med tross och vinsch till ny plats. Han hade hamnat på backen, som han hade fått veta var fören på fartyget. Där stod han med tuggummi i käften. Han älskade tuggummi. Han ville visa vad han gick för. Han var en att räkna med i mängden. Eftertryckligt spottade han i däck för att markera en tuff attityd. Med tung, våt manillatross i näven hade han slitit och dragit så han blev helt slut. Fartygets förste styrman, med kort rock och tre streck på axeln, hade stått och studerat honom. Gossens slit hade han inget att anmärka på. Däremot fick Thomas omgående veta, att ombord på den åländske redaren Algot Johanssons tankfartyg tuggade man färdigt vid matbordet. Att stå och idissla som en ko på däck var inte att tänka på ute på havet, påpekade styrmannen spydigt. Först tänkte Thomas inleda en dispyt med styrmannen, men han valde att titta ned i däck och svälja förtreten. Han var inte mycket värd ensam mot befälet. De övriga sjömännen var neutrala. Hans självförtroende började svikta. För det mesta gick han in i dispyter, där han till slut höjde rösten och hävde sig fram på tårna för att visa att han visste ganska så klart vad allt handlade om.

Många gånger hade han hört att han hade svårt för att hålla käften. Han hade tänkt att han måste lära sig lyssna. En dispyt med styrmannen som kommenterade hans tuggande var nära förestående, när han kom på att det säkert inte var så lyckat att börja käfta med en man som var van att bestämma. Thomas hade fått sig till livs, att ombord på en båt gjorde man det man blev tillsagd att göra. En order var en order. Därmed höll han käft. Säkerligen skulle det komma en tid då han kunde hävda sin rätt. Bättre fly än illa fäkta, var det nog bäst att hålla sig till. Ordspråket hade han läst i en bok. Några gånger hade han citerat det högt och tydligt, för att visa att han nog var en gosse som visste, men som även kunde hålla käft om det behövdes. Han hade tittat på styrmannen, blicken stannade vid galonerna han hade på axeln. Något provocerande behöll han tuggummit kvar i käften. Det blev en halv seger för honom. Han tuggade med en något lägre och lugnare takt, för att inte vara allt för provocerande. Men om gåbbjäveln ville att han skulle spotta ut alltihop, då jävlar skulle han få bända upp käften, tänkte Thomas, vände ryggen mot styrmannen och jobbade vidare. Han var ombord på fartyget, och han kom inte därifrån. Här var det bara att finna sig… fortsättning…

Köp e:boken på Adlibris

Köp e:boken på Bokus

OBS Några ex finns kvar som bok.

maila mig för ev. köp : krister.lumme@telia.com

Krister Lumme

Krister Lumme

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.