0

Tankar om gången tid på Åland…

Något jag undrar över idag är om man på Åland har glömt att det funnits och existerat ett sjukhus dit man fraktade så kallade sjuka människor där man förvarade dem då deras sjukdom betydde att de var sjuka i sinnet. I folkmun talade man vid denna tid om att oliktänkande människor var sinnesslöa. Där förvarade man individer man hade nedvärderande åsikter om. I folkmun skulle man transporteras till dårhuset om man hade en avvikande mening. Skamligt var det att hamna på Grelsby. Samma åsikt gällde barn som samhället skulle vårda. På Åland skrämde man dem med att var man inte snäll kunde man bli skickad till anstalten Stiftelsen Hemmet. Tydligt var jag inte snäll. Därmed blev jag en av dem inom Gud Lilla Barnaskara som skulle fostras till ett snällt barn med rem och piska av utförare för ändamålet samtidigt som man placerade min fader Olle på det så kallade dårhuset.

Frågan jag ställer idag är varför man på Åland inte vågar eller vill berätta om hur det var på Grelsby sjukhus och vad man hade för syn på människor som hamnade i samhällets vård. Varför kan man inte se de felaktigheter som fanns samtidigt som man hyllar redare och potentialer som de mest felfria man har att visa upp. När jag skrev berättelsen om Olle frågade jag ålänningarna om de hade något att berätta. Tystnaden var total. Är det så att man skäms då man inte vill berätta? Är det även därför romanen om Olle inte erhöll av det kulturella rådet på Åland någon uppskattning? Frågan jag ställer mig är varför man ansett mina tidigare romaner och mitt skrivande som en kulturinsats. Romanen om Olle blev inte ens nämnd på Litteratterturdagarna man håller på Åland varje år. Fattigdomen om att erkänna historiska misstag genomsyrar även det kulturella Åland. En ny generation kultur rådiga har intagit utnämningsbordet där de pekar med hela handen om vad som ska hyllats av det kulturella rådet. Stipendier erhöll jag för mina tre tidigare romaner. Olle blev refuserad av det kulturella Åland på ett sätt som ställer frågor hos mig om hur kulturbärarna på ön väljer vad man anses ska betyga historien medan man anser att vad som inte håller måttet är historien om mentalvård som visar en skamlig tid på Åland lika som barnhemsvården var.

Fördomar och respektlöshet för annorlunda individer frodades för sjuttio år sedan i min barndom på Åland. Faktum fick både jag och min fader erfara då vi inte räknades in i den goda befolkningskaran. Var man annorlunda avvikande som vuxen eller barn skulle man akta sig. Då kunde man hamna på Grelsby eller så satte man barn på anstalt. Min fader var annorlunda. Schizofren som han var hamnade han inne i ett tystnadstecken på förvaring av samhället till sin död. Symtomatiskt lägrar sig tystnadskulturen hos dem som arbetade inom mentalvården. Aldrig såg de något negativt i sammanhanget om hur man tog hand om de intagna lika lite som ansvariga politiker eller läkare visade mot samhällskostnader hos människor som behövde vård men som i stället sattes i förvar.

 Själv drabbades jag som barn på många sätt av då tidens avprogrammerande inhumana sätt att tänka. Min tillvaro blev att samhället löste min faderlöshet med att jag hamnade på barnhemsanstalt kränkt och nedvärderad av det åländska samhället samtidigt som min fader var intagen på dårhuset. Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Jag hade ingen aning om vem min fader var mer än de minnen jag fick med mig till barnhemsanstalten från mina fyra första år i livet. I romanen om Olle försöker jag kartlägga hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset om orsak och verkan. Den enda värdighet man på Åland gav honom var att han blev begravd på en allmän begravningsplats. I Sverige fick de som dog på mentalsjukhusen begravas på en kyrkogård som fanns i anslutning till sjukhuset utan större ceremonier bara man blev av med dem.

Barnhemsskandalen var ett hyckleri om vård av barn där man piskade barn till lydnad. Grelsby sjukhus är en historisk påminnelse om att institutionsvården både då det gäller barn och dårar var en humanistisk katastrof man inte vill ge en fullständig ursäkt för. Någon borde känna till om hur det gick till innanför sjukhusets väggar. Vad som finns dokumenterat är en dokumentation om sjukhuset. Innehållet är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhällets kloka individer placerat dem inne i. Mina böcker och romanförfattande är ett innehåll om planerade misstag. Romanen om Olle är min berättelse om honom som samhället säger sig ha vårdat. Ödets lotter faller olika sägs det. Mera rätt faller äpplet inte långt från trädet.

Så här skriver en recensent om Olle som det kulturella Åland tillsammans med politiken inte anser vara representativt för Åland.

Någon debatt eller att be dem man förorsakade lidande då det gäller förvaringen på Åland enda dårhus går inte att finna. Tystnaden är total. Politiken borde ha visat empati för alls lika värde man talar om idag men som glöms bort då verkligheten kryper in både historiskt och i nutid..

Krister Lumme

Krister Lumme

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.