• mån. sep 26th, 2022

Välkommen till Krister Lummes Hemsida.

"Var alltid den du är. Det finns alltid någon som tar ned dig till ditt rätta mått!"

Barnhemmen tillsammans med psykvården var samhällets tortyrkammare.

avKrister Lumme

mar 10, 2021

Jag blir alltid upprörd då missförhållanden av barn kommer fram i ljuset. Allt hänger ihop med att jag själv var en av dem man gav sig på som barn. Detta hände sig på Åland där jag bad dem om ersättning för vad de åsamkat mig och många därtill men som man i Finland ansåg inte var något man ansåg sig behöva göra. Vad jag sagt och säger en gång till är att vad de gjorde i Finland var att de pissade på oss en gång till efter att de utrett samhällets misshandel av sina barn samtidigt som de med detta gömmer sin historia medan de hyllar sig själva. Allt finns i en utredning som visar på hur man misshandlade sina barn men som man väljer att sopa under mattan.

Idag läser jag i Aftonbladet en ledare som tar upp missförhållande som fanns inom institutionsvården för psykiskt handikappade barn och ungdomar för inte allt för länge sedan här i Sverige. Själv kan jag konstatera att vad jag läser inte enbart handlade om psykiskt sjuka barn och ungdomar. Allt och mer därtill fanns lika tydligt även inom de barnhem som mera var fängelser för barn än att de var ett ställe där de skulle få kärlek och värme då deras föräldrar övergivet dem. De flesta blev så till den grad kränkta på de sk barnhemmen och nedvärderade att de fick psykiska problem som följde med dem i vuxenvärlden där även sedan avled i tidig ålder av vad de råkade ut på inom de hem som jag kallar för barnhemsanstalter vilket jag själv även blev och är en del av.

I Finland där jag fanns som barnhemsunge skrev jag en bok om eländet. Idag om jag skulle skiva om samma historia skulle jag berätta än mer om vad som verkligt var där jag växte upp. Den psykiska delen av min uppväxt drogs jag med långt upp i medelåldern. Min egen mognad kom till mig sent i livet. Allt utav att jag själv insåg att jag var på fel väg innan jag började engagera mig för rättvisa vilket mycket är mitt patos idag och som jag kommer att ha till den dag jag lämnar jordelivet och som blev min räddning om att inte mitt liv for rätt in i ett helvete som många av oss hamnade in i.

Allt nog. Vad som hände oss och de barn som är offren här vill jag tydligt manifestera om. Vad man i Aftonbladet skriver om är de som var mest gravt psykiskt handikappade. Ingen skillnad finns där mot vuxenvärlden sätt att även hantera vuxna man placerade på mentalsjukhus. I min bok om min egen fader Olle skriver jag och berättar om vad som hände honom inom mentalvårdens väggar. Straff och experiment var dagliga doser för honom tillsammans med medicinering som tog livet av honom i allt för tidig ålder. Jämförelsevis var det inte bättre för barn som var sk sinnesslöa vilket även min fader var enligt de journaler som berättade om varför han blev satt på mentalsjukhus. Många barn hade det säkerligen ett ännu mer ett rent helvete än vad jag och min fader blev erbjuden av samhället.

När man då ser i ljuset av vad som skrivs hur man i Finland gömmer sig och manipulerar sin historia med att glömma och gömma. Däremot är det viktigt att hedra sig själva när det gäller kriget mot ryssen. Att man fick krypa till korset erkänna sig besegrade gömmer man och glömmer man lika som man ger om barnen man misshandlade och slog. Känslosamt och lidelsefullt skålar man i champagne då årsdagen inträtt. Då skall det firas. Man borde gräva ned de lik man släpar på. I öppen dager stinker alltid liken då ruttenheten tar över helt och hållet. En begravning borde vara på sin plats med heder och ära till dem som äras bör. Gör upp med din historia Finland och ge ersättning till dem man övergett så trovärdighet och humanism visas mot våldet samhället i Finland har gömt och fortsätter att gömma.

Läs här vad Aftonbladet skriver på ledarplats:

Anders Lindberg

Vipeholm är Sveriges skelett i garderoben

Att minnas övergreppen är att försvara människovärdet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden

FOTO: BILDKÄLLA: SYDSVENSKA MEDICINHISTORISKA SÄLLSKAPETVipeholm Barnpatienter. Foto i mitten på 1900-talet. Notera ledbanden.

”Var resan stormig huru skön är hamnen”

Så lyder inskriptionen på en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Här vilar 560 män, kvinnor och barn som dog inne på Sveriges största anstalt för så kallade ”sinnesslöa”. Hit kom de som inga anhöriga ville jordfästa i familjegravar eller på kyrkogårdar någon annanstans i riket.

Mellan 1935 och 1982 fungerade Vipeholm som slutstation för svenskar som i dåtidens läkarprosa kallades saker som ”idioter”, “osnygga” och ”obildbara”. Som de svåraste fallen, de som överläkaren och sjukhuschefen Hugo Fröderberg kallade ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter”.

I dag hålls ett digitalt seminarium i Sveriges riksdag om att de och andra offer för den svenska institutionsvården bör få en ursäkt från staten. Arrangörer är funktionshinderrörelsen och Liberalerna.

“Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten var ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runt om i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar.”, skriver Åsa Strahlemo, ordförande DHR i Alltinget. DHR är en av de stora organisationerna för personer med funktionsnedsättning i Sverige och en av arrangörerna till dagens seminarium.

Det brukar sägas att ”vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser”.

Men jag undrar, jag.

Med vilka ”goda föresatser” byggdes egentligen Vipeholm på 1930-talet? Med vilken ”god vilja” genomfördes de så kallade kariesexperimenten på de intagna när man lät deras tänder förstöras av klibbig kola så att man kunde studera tandröta och karies på nära håll?

De mänskliga försöksdjuren var lika försvarslösa som råttor i ett laboratorium.

Men även om kariesexperimenten är de mest kända övergreppen så stannar frågorna inte där. Från Vipeholm skickades, utan att de anhöriga fick veta något, 152 hjärnor till hjärnlaboratoriet i Uppsala för vidare forskning. Det berättade Sveriges radio i höstas i dokumentären Vipeholmsanstalten av Randi Mossige-Norheim. En av hjärnorna tillhörde hennes farbror, Inge Torkel.

Hur kunde det ske och vem bar det högsta ansvaret? Vi pratar inte om 1200-talet där historiska källor saknas utan modern tid, med journaler, arkiv och delvis fortfarande människor som minns och kan berätta.

Den kanske mest obehagliga frågan gäller överdödligheten under andra världskriget. Mellan 1941 och 1943 tredubblades plötsligt dödligheten bland de manliga patienterna. Detta skedde samtidigt som nazisterna med ”aktiv dödshjälp” lät funktionshindrade i Tyskland dö och även om forskare inte har hittat belägg för något liknande i Sverige så återstår frågorna.

Varför dog de? Vad hände egentligen?

I kvarlämnade dokument funderar Hugo Fröderberg själv kring ämnet.
”Vanvettigt att förlänga deras liv så att dom blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad ” skriver han.

Eutanasi är ett annat ord för dödshjälp.

Det är lätt att se hur politiken under 1900-talet utvecklades i samklang med folkhemsbygget och dess paternalistiska syn på människor. De som var annorlunda skulle antingen anpassas eller skiljas ut från det övriga samhället.

Självklart måste vi förstå dåtidens politiker, tjänstemän och läkare utifrån sin tid. Men de hade även ett personligt ansvar, precis som beslutsfattare har idag.

Och de som drabbades och deras anhöriga förtjänar både en ursäkt och att få veta sanningen om vad som hände.

Vi har sett motsvarande uppgörelser med historien på andra områden. 2014 tog regeringen fram en vitbok över behandlingen av romer i Sverige: ”Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”.

Det rimliga vore att socialminister Lena Hallengren tar initiativ till en vitbok även här. För den svenska institutionsvården är ett sorgligt kapitel i vår historia, ett skelett i folkhemmets garderob.

Att minnas historien är att försvara människovärdet, även i vår tid.

Krister Lumme

Krister Lumme

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.