Mor lilla mor! Vem är väl som du?

På ålderns höst kommer det ofta funderingar och sammanställning om hur livet har varit och vad som kommer efter att jag själv ligger i graven. Funderingar om vad jag lämnat efter mig till världsalltet kommer allt oftare närmare mig nu än då jag var ung och for runt i världen som sjöman. Där upptäckte jag världen och även mig själv. Många vinster under livet har jag erhållit lika, som jag även har haft förluster som aldrig går att ersätta.

Uppväxten på barnhem var en saknad i att inte få höra till en familj lika lite som jag inte heller fick lära mig känna mina föräldrar. När facit börjar alltmer närma sig slutdatum i min levnad här i jämmerdalen kan jag konstatera att jag hela mitt liv saknat allt vad barndoms lyckans innehåll är vilket för barn är det mest väsentliga i livet men som jag aldrig fick uppleva. Någon familj kunde jag inte ty mig till. Då jag som femtonåring for till sjöss var det ombord i fartygen jag fick min första familj. Där kände jag mig hemma för första gången i livet. Där kunde jag tala med någon utan att ständigt få okvädingsord om vilken lågtstående individ jag var. Där behövde jag inte heller känna mig hotad av att spöstraff skulle mätas ut om vad jag tyckte, eller om någon pekade på att jag inte platsade i den hierarki jag levde i. Där kom uppmaningen ärligt och rakt om förbättring vilket gjorde att jag lärde mig mäta och att ta vara på livets mänskliga villkor på ett ärligt och uppriktigt sätt.

När jag som tjugoåring blev fader började en hel del röra sig i skallen. Aldrig skulle mina barn få uppleva helvetet jag hade haft sade jag till mig omgående då jag såg min egen avkomma framför mig. På ostadiga ben men beslutsam i vad jag hade sagt tog jag fajten med mig själv. En lång och krokig väg blev det. Vad jag kan konstatera är att jag inte lyckades fullt ut som förälder. Min son Mikael for till himlen utan att säga adjö. Han hamnade inte på barnhem. Däremot hamnade han in i narkomanens helvete som där tog hans liv allt för tidigt. Allt är en lång historia jag skrivit om och kommer att fortsatta göra en tid till så länge jag är klar i skallen.

Mina funderingar idag är ändå den om vad jag har för familj. Kärnfamiljen är det bästa ting brukar man säga. Den fick jag aldrig uppleva. Samhället på Åland stal min familj. Jag fick aldrig med samhället som förälder lära känna min fader lika lite som jag fick lära känna min moder. Allt nekade man mig. Att därmed uppleva det egna faderskapet är sorgesamt då jag känner saknaden i att inte kunna visa upp mina barn för dem som förmodligen är min familj men som inte vill ha något med min familj att göra är i sanning sorgesamt på många vis. Här saknas den genuina familjen. Detta är den största saknad jag har idag. Jag övervinner den med att se värdet omkring mig i barnbarnen. Jag sörjer inte faktum då jag vet att de som finns i släkten kan skylla sig själva över vad de förlorat i att inte se dem som är en del av deras gener men som de inte ser därför att de ser sig själva främst.

Till dem som har föräldrarna i livet är en dimension då det gäller familjen och vad som där finns. Ofta glömmer och gömmer man föräldrarna som tog dem till livet. Till dem vill jag säga. Se dem då de lever. Att en dag stå framför kistan och där beklaga sig för att man inte såg dem mer än man borde ha gjort är beklagligt lika som det även är skamligt. Själv anser jag mig äga rätten att sörja. Jag fick inte möjligheten att få vara med mina föräldrar. Detta faktum är mitt livs största förlust. Den familj jag har idag har jag genom mina barn. En del i släkten känner jag till viss del om att de finns. Övriga vet jag inte ens vilka de är. Jag har levt med förlusten hela livet. Religiös är jag i sanning inte. Ändå finns det ord från gudstro och annat i Bibeln som är värt att beakta. ”Hedra din fader och din moder” Anser man sig inte behöva ge dem rosor då de lever. Varför då sörja dem då inte mera finns.

Idag firar vi mors dag. Själv kan jag inte vare sig känna eller hylla min moder som för mig aldrig fanns tillgänglig då jag som barn mest behövde henne. På anstalt hemmet där jag växte upp fick jag veta att jag hade en moder som var en hora därför att hon valde att leva med en annan man. Därmed fick jag stå i skuld för hennes val därför att enligt bibeln så skulle man leva tillsamman med varandra tills döden skiljer äktenskapet åt. Om kvinnan inte levde i tukt och förmaning förblev hon en hora enligt de vise män som säkerligen även de var en del av att de själva sprang runt och horade så fort de fick tillfälle.

Min moder valde skilsmässa för egen del där jag som barn hamnade in i ett barnhelvete hela min uppväxt. Mitt liv som barn under uppväxten utan föräldrar präglade min oro långt upp i vuxen ålder innan jag kunde lägga en hel del åt sidan samtidigt som jag hade fullt upp med att själv vara förälder. Mors dag påminner alltid mig om hur fattigt mitt liv var som barn utan den kärlek som en moder ger och känner till sitt barn. Ännu idag lider jag av saknaden jag ständigt bar med mig i barndomen. Minns på hemmet hur jag i den falska religiösa världen där devisen om Jesu ord låt barnen komma till mig idag låter som ett hån i mina öron. Samtidigt som jag blev både misshandlad och nedvärderad i att min moder var en hora skulle jag ändå hylla allas vår moder trotts att jag själv inte hade tillhörighet till egna föräldrar.

Som sångare på hemmet valdes jag därför ut att sjunga alla mödrars lov framför en biskop på uppmaning från mannen som delgav mig vetskap om att min moder var en hora. Allt blev det ultimata hånet som jag kan känna av även idag. Då mors dag firas kan jag se mig själv stå som elvaåring framför en religiös skara anhängare till guds lov och ära där jag framförde jag sången, ”Mor, lilla mor. Ingen är som du. Ingen i hela vääärlden…

Hur min moder kände vet jag mycket lite om. Ändå var hon min moder. Vad jag vet är en konsekvens av att livet är ingen dans på rosor. Idag respekterar jag mina föräldrar. Jag dömer inte min moder för misslyckandet i att hon inte tog hand om mig som liten. Omständigheterna gjorde att hennes lycka inte heller blev den lycka hon trodde sig skulle få lika lite som många med henne fått erfara av livet.

Min moder dog endast 52 år gammal bärande på sjukdom och elände. Hon födde mig till världen och dog med säker besvikelse på sina läppar utan att kunna ge uttryck för detta i dödens ögonblick. Själv känner jag vemod då jag tänker på min moder som den moder hon var. Kontentan över minnet av min moder är att hon gav mig ett liv som hon inte själv rådde över hur det skulle bli. Frid över hennes minne är allt jag kan ge vilket jag ändå ger med kärlek då man aldrig kan välja sina föräldrar oavsett var de än befinner sig i livet eller i döden.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.