Nu är det tio år sedan upprättelsen om Vanvården av barn manifesterades i Stockholms stadshus. Allt som hade hänt i vanvården av barn skulle aldrig få hända igen. Att allt händer lika även idag men med den skillnad att nu är det än mer raffinerat modernt om och hur samhället är av idag.
Rapporter om hur barn far illa inom den sociala barn och ungdomsvården idag duggar tätt. I takt med att kommunerna sparar lägger man ned den egna vården. Lösningen är att man köper den från andra kommuner som därmed gör sig en hacka på vårdandet. Familjevården som borde vara den vård som skulle föredras i stället för att utöka institutionsvården gör att allt börjar gå som på räls som i gamla banor. Familjevården är en kostnadsfråga samtidigt som det idag inte är lönsamt att ta in ett barn som behöver vård. Krav som ställs av politiken är att vinster i vården ska gå före vilsna barn som behöver vård av samhället. Allt lika som i äldrevården där kapitalet är vinster som styr kvalitén på vården.
Själv kommer minnen om hur jag tänkte dagen då jag stod i samlingen av vanvårdade vuxna människor för tio år sedan, som sökte upprättelse tillsammans med någon form av ersättning som skulle vidimera samhällets skuld mot den vanvård de drabbades av som barn. Att samhället skulle visa samma avoghet om ersättningsfrågan kunde jag inte se just då men som jag idag kan summera som både kränkande och nedvärderande mot dem som inte kunde bevisa att de blev tillräckligt slagna, som en av ledamöterna i ersättnings nämnden utryckte sig. Ersättnings nämnden fick 1,2 miljarder att fördela till de vanvårdade barnen. Halva summan blev kvar. Många nekades ersättning. Bevisligen hade de utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning.
Än mer skamligt visade sig humanismens baksida i Finland och på Åland där de hycklande bad om ursäkt med cello spel och tomma ord som speglade ceremonierna de höll. Allt var ett spel för gallerierna tillsammans med dignitärer och andra som var inbjudna för att förstärka hyckleriet. I Finland blev barnhemmen uppfostringsanstalter som grundades på 1800-talet. Året då jag föddes 1946 byttes namnet till skolhem. Fyra år efter min födelse hamnade jag på ett av hemmen på Åland. I de flesta fall fanns de på landsbygden. Skolhemmen var i praktiken enorma lantgårdar, eller produktionsanläggningar, där de små barnen fick jobba hårt. De arbetade i skogen med dålig utrustning och lite mat. Omständigheterna var karga och fängelse liknande. De som intervjuades av utredarna vittnar om våld, piskstraff och mobbning. En officiell ursäkt var vad det finländska samhället orkade med samtidigt som de fegt och kränkande sopade undan spåren som visar på finsk historia om humanismens skamlighet. Finland är det enda land i världen som inte ersatte alla dem de skulle skydda men som de valde att bestraffa för att de inte ägde föräldra skapets trygghet.
Promemoria till Europadomstolen
Anmälan om Mänskliga rättigheter
Kommentarer