Under ålderns höst har jag ofta funderat på hur det svenska samhället år ut och in ställer de svaga grupperna allt mer in i utanförskap medan de som kan påverka samhällets regelverk skor sig allt mer. Inom fackföreningsrörelsen kan man tydligt se skillnader samtidigt som det visar sig hur man med pamp-fasoner inte lever som man lär. Ser man sedan till hur de som säger sig stå på de svagas sida själva berikar sig visar allt på hur tudelat det svenska samhället blivit och är idag.
Själv är jag en kritisk människa som ställer mig rakt och öppet mot dem som skor sig på andra. Själv har jag varit fackligt aktiv under nästan femtio års tid. Inom politiken har jag agerat i snart tjugofem. Min politiska medvetenhet vaknade ganska så tidigt då jag protesterade och ställde mig mot överheten ofta och mycket som ung sjöman. Mest agiterade jag med ölflaskan i näven innan jag insåg att ingen lyssnade på vad jag sa. Med åren blev jag mogen och började ta ställning på annat sätt. Innan jag klev in som socialist och blev socialdemokrat hade jag övervägande borgerliga värderingar. Allt som kom från USA var av bästa märke. Kommunister och övriga var samhällets parior. Dem häcklade jag ofta samtidigt som jag ansåg de sprida ett elände om kring sig och som jag själv inte sympatiserade med då jag ansåg att kommunister gick i led tillsammans med fan och hans anhang.
Efter att fyllt tjugofem började jag ordentligt vandra västerut. En dag kom jag till Pressbyrån och köpte Aftonbladet efter att läst Expressen alla tidigare år. Därefter blev jag sosse på riktigt. Facklig agitator blev jag i många fartyg där jag levde med epitetet ”skansadvokat”. Allt detta före medbestämmande lagen klubbades i Sverige. Därefter blev det mera lätt att agera mot gamla konservativa skeppare som hade svårt att acklimatisera sig i att även andra skulle vara med och ta del av beslut som rörde fartyget och arbetet ombord. När den enväldige skepparens era tog slut kom även framgångar för arbetarrörelsen och även för arbetsgivarna som även de insåg att framtiden låg i ett samarbete utan konflikter. Allt var konceptet till välfärden som formade Sverige till det land det är idag men som nu börjar krackelera på ett sätt som gör att Sverige håller på och går sönder.
Jag är en kritisk människa. Kommer så att vara ända fram till den dag jag far dit alla farit och som jag inte vet vart resan går men som jag inte har något val i att hoppa av från. Vad jag gör fram till den dagen är att jag kommer att vara en kritisk person då jag ser orättvisor hopa sig. Orättvisor är en böld jag bär på eftersom jag själv behandlades som ett hjon som barn där mitt värde var inget. Att därmed gå omkring och tycka allt var bra är att ställa sig själv i skamvrån. Rak i ryggen är jag. Självförtroendet sviktar inte hos mig och kommer inte heller så att göra så länge jag vågar säga till om vad som är orättvist samtidigt som andra klär sig i falskhetens kostym. Många säger att då jag säger något som inte Faller vederbörande på läppen är jag en gnällspik. Må så vara. Hur de själva är brukar jag fråga mig då de samtidigt vet vad som är bäst medan de som säger något annat bara gnäller.
När det gäller min politiska hemvist hos socialdemokratin ser jag att även att där finns det kritik att rikta sig mot. Hade en diskussion ang. detta att kritisera partiet. Några framhöll att ska man kritisera ska man göra det så att man inte skadar partiet. Frågan jag ställde mig när och hur skadar man ett parti? Ett parti som inte vill se en analytisk öppen kritik anser jag vara ett parti som döljer verkligheten de finns inne i. Ofta är man alltid sig själv närmast. Själv anser jag att öppen kritik kommer jag alltid att deklarera då jag ser något jag själv inte sympatiserar med. Ett parti som väljer partipiskans modell om att man slaviskt ska följa vad partiet sagt befinner sig själva mångt och mycket själva inne i en diktatur. Ett öppet parti tar till sig kritik. Politiker som finns inne i partiet utan att kritisera och inte agiterar för förändring öppet vill jag påstå följer mycket med i strömmen.
Kritik förnyar. Tystnad fördummar. Vad som händer idag är att många vänder det gamla etablissemanget ryggen där arbetsrörelsen är en del i det gamla som den nya generationen vill se något nytt i. Då inget händer väljer man vad som är den senaste trenden. Man går till Sverigedemokraterna som visat på skillnader som förskräcker. Som exempel kan man konstatera att hälften av LO:s medlemmar idag är sverigedemokrater. Varför kan man fråga sig? När arbetarrörelsen kritiserar Sverige demokraterna därefter är detta demolerande. Helheten är förödande för arbetarrörelsen där man själv inte tål kritik samtidigt som man kritiserar andra men som i slutänden visar sig vara att de är likadana själva.
Arbetarrörelsen måste tillbaka till sin läst. När man även inom arbetsrörelsens topp idag kan tänka sig att inskränka strejkrätten har man tappat konceptet. Då finns man inte i den verklighet arbetarrörelsen själva finns i. Ett parti som idag tänker sig detta har glömt hur det gick i Ådalen för inte så länge sedan. Här borde de läsa på historien och se vem de företräder. Makt korrumperar. Hur makten korrumperar borde mer analyseras i partiet. Samtidigt borde fackföreningsrörelsen verka för medlemmens värde. Idag har även facket tappat sin agenda. Facket har idag blivit ett försäkringsbolag som mest ser till att deras värde ökar genom att se till intäkter före medlemmens värde.
Mycket finns att tillägga. Stannar här samtidigt som jag ser alternativen. Socialdemokratin är partiet för alla och borde mer än idag visa att så är fallet. Partiet måste mer tillbaka till sin läst är devisen vilket betyder som i vår slogan idag att den svenska modellen ska utvecklas. Inte avvecklas. Så långt allt rätt. Vad som fattas är att visa detta för alla. Inte enbart för den medelklass som socialdemokratin idag mest verkar för. På sikt kommer socialdemokratin att utveckla den svenska modellen. Om den svenska modellen ska utvecklas eller avvecklas avgörs i val hos folket. Min devis. Socialist ja visst. Inte egoist…
Kommentarer