Utdrag ur Romanen om Thomas Luma och Mognad…

Fartyget plöjde sig fram i Nordatlantens vatten. Kursen var lagd mot den europeiska kontinenten från Kanadas kust. En ordentlig storm hade piskat havet som ersattes av en klar höstmorgon på väg mot gryning. Nittonårige sjömannen Thomas stod uppe på fartygets bryggvinge och såg ut mot horisonten. Där kunde han skönja morgonljusets kamp mot nattens mörker. Det ständiga bruset från fartygets väg genom havet fortplantade sig utmed fartygets skrov. Propellern malde. Det var en del av det monotona livet ute till sjöss. Fram och åter promenerade han samtidigt som fartygets stäv hävde sig upp och ner i takt med vågorna.

Under fyra års tid hade hans liv varit sjömannens. Ännu var han i tonåren. Omogen var han, och präglad av uppväxten på barnhemsanstalten. Det enda han hade erbjudits där var slag och förnedring, det satt kvar i varje kroppsdel hos honom.

Tiden malde ständigt. Många timmar hade han funderat på varför han blev lämnad ensam utan tryggheten från sina föräldrar. Han ville få en förklaring och upprättelse. Utnyttjad blev han som arbetskraft från åtta års ålder. Allt om himmel och helvete hade han fått till sig predikat av den religiöse fosterfadern samtidigt som han ständigt påmindes om drängens nedvärderade status. Arbetade han inte skulle han inte heller äta. Under fyra års tid efter utsläppet från barnhemsanstalten, då han var femton, hade han letat efter allt han saknat som barn men som han inte kunde hitta. Saknaden efter kärlek och ömhet hos honom var ständigt närvarande. Moderns svek lämnade honom ingen ro. Han gick igenom minnet än en gång.

Under barndomens första levnadsår hade modern varit tryggheten då fadern var ute på havet. På barnhemsanstalten arbetade en satanisk kvinna som under uppväxten aldrig lämnade honom någon ro. Hatet mot den kvinnan blommade inom honom. Kvinnan hade plågat hans sköra själ i tio års tid. Förnedringen han utsattes för som barn lämnade honom aldrig. Rastlös var han samtidigt som ensamheten hos honom ständigt var närvarande. Han var noga med att inte berätta om den egna föräldralösheten. Om någon kallade honom för barnhemsunge såg han rött. Då slog han vederbörande på käften. Var han på fyllan kunde han själv få en smäll så han dök. Det hade hänt honom några gånger. Erfarenheten lärde honom att ta det lugnt.

Skammen fanns i honom för orättvisorna han hade fått utstå. Under de fyra åren han hade varit utanför anstaltens väggar hade han lärt sig att han var en person som ingen brydde sig om, att han fanns bara han inte ställde till det för sig.

Tankarna slet sig. Minnet av stormen som fartyget befunnit sig i några dygn tidigare for i honom då han såg hur solen steg upp ur havet. Liten var han där han stod på däck. Livets ljus påminde honom om hur nära döden han hade varit om fartyget hade försvunnit med honom och alla ombord ut i havet. En lastlucka hade slagits upp av stormen. Fartygsskrovet hade tidvis funnits under vattnet då hon dök ner i vågdalarna. I kikare från bryggan kunde de se hur luckans låsningar hade slagits upp av havet. Ingen kunde ta sig ut på däcket för att kontrollera om fartyget var säkert. I tre dygn var besättningen tillsammans i fartygets salong. De hade gått igenom hur man skulle lämna fartyget om det visade sig att flytkraften försvann.

”Det hade gått åt helvete”, hade fartygets förste styrman diplomatiskt uttalat sig om vad som kunde ha hänt om luckan hade öppnat sig. Fartygets resor kunde ha varit över om stormen inte bedarrat så att besättningen kunde ta sig ut på däcket för att täta luckan. Lasten, som bestod av pappersbalar, hade börjat svälla när Atlantens vatten letat sig ner i lastrummet. Luckans fästen hade nästan sprängts av trycket som utvecklades då pappersmassan pressade sig uppåt av vätan. Hade en större mängd vatten ytterligare flutit längre ner i lastrummet kunde fartygets plåtar ha sprängts av trycket. Då hade det gått fort ner till Atlantens botten.

Motorseglaren Carlsholm var ett olycksdrabbat fartyg. Fartyget hade kolliderat och blivit vrak tre gånger men bärgats och iståndsatts för fortsatt trafik. Åter hade skrovet klarat en ordentlig storm. Fartyget hade något vingklippt seglat mot Montreal i Kanada genom de stora sjöarna med destination Chicago. Thomas kunde se konturerna av den främre lastluckan från mastljuset som med sitt sken markerade fartygets existens på havet där han såg ut mot horisonten. En rysning for igenom honom. Om fartyget sjunkit hade han med all säkerhet vid denna timme funnits flytande ute i Atlanten som ett uppsvällt lik. Båtsmannen ombord hade lagt ut texten i mässen om vad som händer då någon drunknar. Men vad spelar det för roll? undrade Thomas. Var man död så var man!

Att det måste till en storm för att samlas och känna samhörighet kände Thomas igen. Sammanhållningen på barnhemsanstalten hade alltid visat sin bästa sida då kollektivet trängdes in i ett hörn. Där höll de föräldralösa ihop innan straffet utmättes. Övrig tid slogs gossarna inbördes för att skapa sig egen fördel från vårdaren. Thomas var anpassad. Hierarkins regler hade han inom sig. Det hade han med sig som sjöman.

Tankarna flödade. Thomas hade gott om tid att fundera. Vakten mellan tolv och fyra på natten var för honom en långsam tid. Då ett ljus blinkade till vid horisonten och meddelade att fartyget inte var ensamt ute på havet blev tiden mindre lång. Fundersamt vevades hans unga liv upp framför honom. Egentligen var sjömanslivet skit, tänkte han. En resa till över Atlanten skulle han inte klara av. Åter längtade han till något annat.

Ön han kom från flimrade förbi i hans medvetande. Från Åland hade en gång i tiden folk seglat världen runt med segelfartyg till alla världens hamnar. Nu var han själv en av dem som förde sjömansyrket vidare som även hans fader hade gjort. Han såg faderns ansikte framför sig. Tankarna for till honom där han var på dårhuset på ön. Han hade arbetat nere i maskinrummet under den tid han betraktades som en normal individ. Thomas valde arbetet ute på däck. Långt ner i fartyget kände han sig instängd. Medlidandet mot fadern for igenom honom. Överviktig var han där han satt på dårhuset matad med piller mot den schizofreni han bar med sig i kroppen sedan ungdomen. Fadern, som ännu inte fyllt fyrtio, såg ut som om han var åttio. Hur det egentligen var ställt med honom visste Thomas inte. Han hade inte brytt sig om att ta reda på hur det var med honom. Ångerkänslor och medlidande med fadern for i honom.

Han mindes hur fadern i sin schizofrena värld påpekat att Thomas var ett dåligt exempel. Då hade han blivit förbannad och frågat honom vilket exempel han själv var som hade lämnat honom på ett barnhem. Efteråt hade Thomas ångrat vad han hade sagt då han förstod att han med all säkerhet hade lämnat honom ännu mer grubblande tillsammans med sjukdomen han bar på. Fadern kanske inte var i livet nästa gång han kom till ön. Thomas hade postat ett vykort till honom från Chicago. Tålamodet att skriva brev hade han inte. Brev han skrev blev en bekräftelse på att han själv var en ung man som tog sig fram i livet utan att någon hade med honom att göra. Modern hade skrivit några rader till honom de första åren han var ute på havet. Breven upphörde att komma då han själv inte svarade.

Modern var en främling för honom. Många gånger hade han tänkt fråga henne varför hon lät honom bo på en anstalt i tio år utan att hon hälsade på honom. Något sa honom att hur mycket han än frågade så skulle han aldrig heller få svaret varför hon lämnade honom ensam på ön vid fyra års ålder då hon tog båten över till Sverige.

Tanken på kvinnor fanns ständigt inom honom. Kvinnor var för honom en gåta. Ständigt sökte han sig till dem samtidigt som han kände blyghet mot det motsatta könet. Uppväxtens moderlösa tid hämmade honom. Saknaden efter den sanna kärleken plöjde i honom. Han såg fram emot att träffa Liisa som han hade lämnat i Stockholm då han mönstrade på resan som han snart skulle avsluta. Han såg Liisa som sin kvinna. Att han skulle träffa henne igen värmde honom. Han hörde någon till. Liisa hade skrivit till honom, det bekräftade att hon ville träffa honom. Brevet från henne hade han läst flera gånger. På bordet i hytten hade han lagt det synligt. Han ville visa alla ombord som tittade in till honom att han hade någon som väntade på honom.

Han gick ner från fartygets brygga akterut till poophuset. Där hade han blivit tilldelad en hytt med koj och draperi. Nattvakten hade varit tröttsam och han längtade till sömnen. Tiden för honom ombord på fartygen blev alltid lång. Ändå kunde han inte tänka sig något annat arbete för sin försörjning. Som matros var han en erfaren sjöman. Ålänning var han. Mycket hade han lärt sig ombord på åländska fartyg.

Äntligen låg han inbäddad med redarens filt under hakan. Han slöt sina ögon. Solen steg upp ur havet och spred en röd nyans genom ventilen på hyttens vägg. Han kände och hörde hur fartygets propeller malde i vattnet. Livet flöt i hans ådror. Förväntansfullt slog hjärtat i bröstet på honom. Allt han hade framför sig! Han kände fartygets rörelser i Atlantens dyningar utanför den tunna plåt som skilde honom från havet. Alltid då han hade bestämt sig för att lämna ett fartyg kände han oro inför vad som skulle hända då han åter skulle uppleva ensamheten utanför kollektivet som fanns på fartyget.

Han var en sökare. Han kände sig instängd och kröp ihop i fosterställning i trygg förvissning om att för varje dag som gick kom han närmare att få lämna fartyget. Traden på Nordatlanten var inget för honom. Nästa fartyg han mönstrade skulle föra honom till värme och sambarytmer. Han låg och vred sig med oron i kroppen. Tankarna korsade sig skallen. Han kunde inte somna från allt han funderade på. Ångesten vältrade i honom då han inte visste hur länge pengarna skulle räcka till tak över huvudet. Då han inte var på ett fartyg var han fri. Han tog in på hotell så länge pengarna räckte. På hotell kände han sig värdig livet. Snabbt gjorde han alltid av med det han hade tjänat. Han spenderade vilt och generöst. Några gånger hade han bott i portuppgångar och bilvrak då pengarna tagit slut.

Åter hade han sparat. I tre månaders tid hade han arbetat ombord. Han hade plöjt igenom fartygets bibliotek för att få tiden att gå. Enda gången han hade gått i land under resan var i Chicago. Al Capones ande hade funnits inom honom där han hade strövat mellan skyskraporna. Mycket hade han läst om gangsters och banditer. En hel kväll fick han rasa omkring. Berusad hade han som vanligt blivit där han sprungit in och ut från barerna långt in på natten. Chicago gav honom en ordentlig baksmälla.

Efter en händelselös resa kom fartyget åter till Sverige. Aldrig tidigare hade Thomas varit så förväntansfull. Ombord på tåget från Göteborg till Stockholm hade han lyckokänslor inom sig som han aldrig tidigare känt. För första gången hade han någon som han kunde träffa då han gick i land. Han såg fram emot att få träffa Liisa.

Som vanligt tog han in på sjöfartshotellet. Uppe på rummet brukade han stärka sig med alkohol för att känna livets sötma. Med alkoholen i blodet kände han sig världsvan. Ofta blev han så berusad att han tappade uppfattningen om både tid och rum. Beslutsamt skulle han denna gång ta det lugnt med alkoholen. Känslan av att någon väntade på honom motiverade honom att dricka försiktigt. För honom gällde det att vara lagom. Åter var han ledig. Helskinnad och pigg på kärlek var han. Ett anständigt liv fanns framför honom så länge pengarna räckte. Sjöfartshotellet var hans hem. Där kände han sig hemma. Aldrig hade han haft ett eget hem. Han hade alltid varit inneboende.

Om några veckor skulle det säkert bli som vanligt. Då blev det dags att åter söka ett nytt fartyg för att försörja sig. Den dagen, den sorgen, tänkte han. Ännu hade han tid. Han hade ringt ett samtal till Liisa som var på väg till honom. Blyg satt han på hotellrummet och väntade. Han lade sig på sängen. Trött var han efter resan från Göteborg. För några timmar sedan hade han funnits ute på ett fartygsdäck och slitit med både förtöjningar och lastbommar.

Han väntade på Liisa. Väntan hos honom tog slut då han hörde hur det knackade på hotelldörren. Snabbt klev han upp och öppnade. Framför honom stod en artonårig kvinna som hade kommit till honom utan att han egentligen visste varför. Liisa såg på honom samtidigt som hon gick förbi honom in i rummet. Han kände den kvinnliga parfymdoften och drog upp den i sin näsa. Blygheten mot henne kom till honom. Samtidigt förstod han att Liisa hade samma känsla. Thomas visste inte vad han skulle säga. Att de var ensamma i rummet blev som en mur mellan dem båda. Han satte sig på sängen. Liisa satte sig ner på en stol mitt emot honom. De såg på varandra. Tystnaden lägrade sig i rummet. De sökte sig till varandra samtidigt som ingen av dem ville ta det första steget.

− Hur är det? frågade Liisa till slut med ett litet leende.

− Hur är det med dig själv? var det enda Thomas kom på samtidigt som han tittade Liisa i ögonen. Kanske skulle han berätta om resan han gjort? Han såg på hennes ungdomliga bröst som hävde sig under den stickade tröjan. Bättre var det nog om han frågade henne om hur hon själv hade det. Lika fort som han ändrade sig kände han kvinnan bredvid sig. Åtrån for i honom då han såg på henne.

− Vad… fin du är, sa han och såg henne i ögonen. Något tafatt lade han armen runt henne samtidigt som han drog henne mot sig. Kroppen kändes varm. Kärleken flödade inom honom. Känslan att höra någon till strömmade inom honom. Han kände hur han blev upphetsad. Som ett barn klämde han sig mot henne. Tafatt och kärlekskrank sökte han hennes ansikte med sina läppar. När Liisa med bestämd min sköt honom från sig försvann alla känslor han hade brinnande inom sig. Förvånad såg han på henne då han inte förstod. När han läste på hennes läppar och hörde att hon bar på hans barn blev han mållös. Vad han fick veta hade han aldrig haft en tanke om. Att bli fader var lika avlägset som brutalt verkligt. Lika fort som han begrep såg han sig själv som liten treåring. Han såg sin fader och moder den korta tid han själv var medelpunkten i deras liv. Som i en film såg han sig själv som barn stå på golvet i hemmet så som han hade levt innan modern övergav honom.

− Va… Vet du om det då? frågande han omgående samtidigt som han tvivlade.

− Jo. Jag har inte haft min mens sen du for iväg sist, svarade Liisa.

Varm och kall om vartannat försökte Thomas få in i sin skalle att Liisa menade allvar i det hon hade berättat för honom. Sakta insåg han att han hade planterat ett embryo i henne kvällen innan han mönstrade för resan över Nordatlanten till Chicago. Beskedet var en blixt från klar himmel. Liisa var kvinnan i hans liv, men bara när hon var där hos honom. Förhållandet mellan dem var att ännu hade ingen ställt några krav på den andra. Båda kunde gå åt sitt håll om någon av dem kände för det. En gemenskap mellan dem hade växt fram där båda trivdes tillsammans den tid då Thomas var hemma från sjön. Ingen hade ännu talat om att flytta ihop tillsammans. Snabbt for tvivlet i honom om otrohet och kärlekslöshet från Liisa där han hade funnits ute på Atlantens vågor.

− När kom du på att du var med barn då? Thomas ville komma ur tvivlet han bar inom sig. Att han skulle bli fader var som en knytnäve i magen på honom. Frågan han ställde till sig själv var om han var far till barnet.

− Jag har gått några veckor och räknat, svarade Liisa samtidigt som Thomas hörde i hennes tonläge att hon tvivlade på att Thomas trodde på henne.

De såg på varandra. Thomas flyttade sig till soffan bredvid sängen. Han försökte samla tankarna. Han lade sig på soffan där han vände sig bort från henne och borrade ner huvudet i soffans enda kudde. Tvivlet om att det kunde vara någon annan som var fadern fanns i honom. Lika mycket drog tvivlet i honom om han skulle räcka till. Efter en kort stund reste han på sig. Beslutsamheten hade vunnit över tvivlet. Hans egna barn skulle inte hamna på något barnhem eller anstalt. Om några månader skulle han och Liisa ta hand om sitt barn.

Något skamsen kände han sig plötsligt där han låg med huvudet i soffans kudde. Livet från veckotidningar och kärleksnoveller for iväg inför hans inre syn. I tidningar och i böcker hade han läst om den ultimata kärleken. Han hade sugit i sig allt om hur alla var så lyckliga medan han själv alltid letat efter en kvinna att bli lika förälskad i. Var han förälskad i Liisa? Om den ultimata kärleken fanns hos Liisa var han ordentligt osäker på.

− Vad ska vi göra nu då? frågade han då han samtidigt såg på Liisa för att få ordning på sig själv. Tankarna hos honom var ett mindre kaos. Hur skulle han försörja ett barn? Han var en ung sjöman som ständigt sökte nya äventyr och hamnar. I ålder såg han sig själv som en man. Vad han inte såg och inte förstod var att han i tanken var som ett barn. Ett splittrat barn som ännu sökte sin egen trygghet. Tanken på att börja ett arbete i land var för honom avlägsen. Sjömanslivets mystik och status behövde han då han ville vara någon man kunde lita på. Mognaden inom honom började sakta komma. Han hade sitt liv. Han såg sitt eget liv och han såg på Liisa. Hennes ungdomlighet lyste mot honom. Hans egna tankar for till dagarna då han brukade…Forts…