Utdrag från romanen om Olle, på dårhuset…

a

Olle låg och såg upp i taket som han mer och mer gjorde för att få tiden att gå. Funderingar om livsödet han hade hamnat in i vand­rade i huvudet på honom samtidigt som han kände hopplösheten över att inte kunna röra sig i sängen. Efter en lång väntan öppnades dörren. Olle hade vridit huvudet för att se vad som skulle hända ho­nom. Han såg skötare och mentalsystrar kom in till honom i rum­met tillsammans med doktor Ymer. Olle hade började känna oro inför doktorn så fort han visade sig. Än mer oro kände han då han tänkte på hur han överföll honom på hans expedition dagen innan.

− God dag på dig Olle. Vi är lite sena idag. Vi har suttit i möte om dig och vad som hände igår. Nu ska vi pröva något nytt så vi får ordning på dig, sade Ymer samtidigt som han visade ett leende som Olle inte hade sett tidigare hos doktorn.

Olle slöt ögonen. Vanmakten inom honom växte. Han försökte slita sig loss från sängen. Åter kände han hur han blev stucken i den ena sidan av höften.

Doktor Ymer hade bestämt att han skulle hamna i koma genom en insulinchock. Snabbt satte teamet runt Ymer en sond genom näsan på Olle som nådde magsäcken. Via en tratt fylldes magen med sockerlösning. Insulinet drog igenom kroppen på honom. Som i ett crescendo hörde han hur ansikten framför honom ro­pade och skrek på honom.

− Hör du oss. Hör du vad vi säger? När han såg doktor Ymer och alla ansikten runt om honom hur de helt plötsligt visade sina leenden började han undra vad som hade hänt. Fortfarande låg han fastspänd. Olle svettades och darrade. Matt och viljelös slöt han ögonen. Huvudet kändes som om det höll på och sprängdes. Förvirrad var han. 272

“Var i helvite är jag? Släpp för helvite mig härifrån! Ser ni inte att jag sitter fast? Vad fan är det ni håller på med?” ropade han och såg hur de som hade behandlat honom drog sig en bit bort från sängen.

“Jag tror nog vi kan släppa loss honom. Han är för svag för att göra något”, hörde han Ymers röst och kände hur greppet han hade legat i över ett dygn släppte. När han försökte lyfta huvudet väg­rade kroppen lyda honom.

“Vi får hjälpa honom. Han kan ligga i salen bland de andra”, sa Ymer samtidigt som han försvann ut ur behandlingsrummet.

Olle tog sig upp ur sängen. När han satte ned benen på golvet kände han inte om han stod eller om han rent utav hade lättat från golvet. Han var på väg att rasa ihop som en mjölsäck samtidigt som en av vårdarna fick tag i honom.

“Såja Olle. Nu går vi till din egen säng så får du vila upp dig. I morgon ska vi ta nya tag igen”, sa vårdarna till honom. Ensam blev han lämnad inne i den ångest man framkallat hos honom som han hade fått utstå tillsammans med Ymers experiment på honom.

Behandlingen med insulinchocker skulle fortsätta dagen ef­ter. Schizofrena patienter skulle sammanlagt genomgå tjugo be­handlingar, fem dagar i veckan i fyra veckor. Ymer hade samlat ihop tio patienter som skulle genomgå samma behandling som Olle utsattes för.

Olle väcktes klockan sex på morgonen. En stigande dos insulin skulle aktiveras under dagen i hans kropp. Efter fem dagar skulle han få i sig den ultimata dosen. Olle och de övriga nio var sänglig­gande i samma sovsal samtidigt som blodsockret sjönk i kroppen på dem. Påverkad svettig och orolig genomled han tillsammans med sina olycksbröder behandlingen. Hunger, svettningar, hu­vudvärk och darrningar med sammantagen matthet och blekhet tillsammans med hjärtklappning och koncentrationssvårigheter klättrade i kroppen hos honom. Oro och yrsel gjorde Olle förvirrad…