• ons. sep 28th, 2022

Välkommen till Krister Lummes Hemsida.

"Var alltid den du är. Det finns alltid någon som tar ned dig till ditt rätta mått!"

Så gick det till…

  • Hem
  • Så gick det till…

– Hörtu, tu. Tu ska åpp till kapten. Han vill tu ska komma till salongen. Me en kång. Hörtu. E tu vaken Luma lampa? hörde Thomas yrvaken lättmatros Hartikainen, som stod i hyttdörren

– Jaja. Jag är vaken, svarade Thomas. Så brukade han svara, fast han ibland var så jävla trött att han kunde ha somnat om på två röda sekunder. Sakta klarnade det för honom, han hade sovit några timmar sedan han lämnade tankdäcket klockan sex på morgonen, och nu skulle han upp till kapten Lindfors. Honom tyckte Thomas om. Yrvaket undrade han vad Lindfors ville honom. Skepparen hade han inte sett till så ofta, utom då han kom upp till bryggan på vakten och då fartyget tog lots eller skulle övervakas utöver den vanliga rutinen på sjön. Annars sågs han inte till alls. Några menade att skepparen satt och virkade gryt-lappar, det var han en jävel på.

Närmare än så kom ingen Lindfors in på livet, tänkte Thomas, fortfarande trött efter nattens arbete. Han började resa sig ur fyllesoffan. Varför skulle han till skepparen? Det var nog inte varje dag en kapten ville prata med första resans jungman. Något viktigt måste det ju vara. Nyheter var Thomas annars den första att försöka informera sig om, och sedan berätta för andra.

– Jag kommer så fort jag kan, jag ska bara pissa. Den finske lättmatrosen stod kvar för att förvissa sig om, att hans order hade gått fram till jungman Lumalampan.

– Hyvä, hyvä, svarade han och stängde hyttdörren. Thomas funderade vidare över orsaken till varför han var uppkallad, då han började vandringen mot kapten Lindfors´ stora salong. Han hade sett salongen från utsidan, genom glasdörrarna då han hade gått förbi. Då hade han stått och tittat in genom glaset, som var snirklat i en massa figurer, bland dem kung Neptun där han huserade med havets undersåtar och gudar.

Kapten Lindström till vänster i bild.

Thomas hade informerat sig om, att i salongen fattades beslut som gällde världsliga ärenden ombord. I salongen serverades maten av Salongs-Ville, som hämtade den i en sinnrik transport, som bestod av en rad kastruller ställda ovanpå varandra. Maten hämtades i alla väder. Kapten Lindfors satt alltid vid bordet, som var lika långt som fartyget var brett. På varsin sida om honom satt fartygets förste styrman och maskinchefen.

Thomas släntrade mot glasdörrarna. Sanningens minut var inne, snart skulle han få veta. Långsamt började det gå upp för honom, att nu skulle han nog få stå till svars för något. Snabbt klarnade det i skallen på honom, då han fick höra vad det hela handlade om.

– Jaha. Jungman har vari uppkäftig, hörde han kapten Lindfors som satt, sin vana trogen, ute vid ändan av bordet. Den lille, förhatlige styrmannen hade ett seger-visst leende i mungiporna, där han satt bredvid Lindfors.

En kort stund stod tiden stilla för Thomas. Först begrep han inte vad som menades, ännu var han för trött. Nu stod han inför en domstol, med samma chans att klara sig som en snöboll har i helvetet.

– Nää. Jag bara svarade då försten frågade, försvara-de han sig. Han anade att det som nu höll på att ske nog inte var så bra för honom.

– Jaha. Men styrman här säger, att ni ha varit både berusad och oppkäfti. Är de han som ljuger här, menar ni? Frågan kom snabbt ifrån Lindfors.

– Nää. Jag fick en sup av pumpman. Jag var inte full, förklarade Thomas.– Ni säger de. Men jag skall säga en sak. Här ombord skall ingen dricka brännvin då han är i arbete. Här skall ingen heller vara uppkäftig. Det är lika bra å gå av båten. Ni är nu uppsagd å skall gå iland, så fort ni har packat det ni ska ha med er. Har ni förstått vad jag har sagt, frågade Lindfors och vinkade avvärjande med handen. Thomas hade så fort han begrep vad klockan var slagen, tänkt opponera sig emot att han på två röda sekunder hade fått sparken från sin första mönstring som sjöman. För första gången i livet fick han erfara, hur det kändes att bli nedvärderad och avskedad på samma gång.

– Nu är det bara att ni går. Vi har redan bestämt. Seså, försvinn, å de me en gång, kom det åter rappt från Lindfors som tittade på honom med en min som visade, att här var det ingen idé att ens försöka säga emot. Styrmannens överlägsna min spred sig i ansiktet, när hans befogenhet som befäl hade återupprättats med kapten Lindfors snabba beslut. Det skulle vara som att pissa i havet att försöka rättfärdiga sig, tänkte Thomas. Men det kanske ändå inte var så tokigt att lämna skutan… forts

Vill du köpa boken om Tvivlaren. Finns några ex kvar. I övrigt så finns den som e: bok att köpa här på min hemsida eller maila mig. krister.lumme@telia.com tfn 0722116773.