Recension Tvivlaren

Tvivlaren

Av Krister Lumme

I Tvivlaren fortsätter Lumme berätta om sitt stormiga liv från det han lämnar i barnhemmet i femtonårsåldern till hans upplevelser de första åren till sjöss. Sjömanslivet skildras naket och utan förmildrade skygglappar. I Lummes berättelse finns ingen romantik kring ”Flickan i Havanna”.

Recension Tidningen ”Sjömannen”.

(Om Tvivlaren):
Lummes osentimentala utvecklingsroman ansluter sig till klassiska sjömansskildringar men har sin särprägel i den ogarderade gestaltningen av livet ombord och på sjaskiga hamnbordeller.
Björn Gustavsson, Bibliotekstjänst

Recension TVIVLAREN:

Bibliotekstjänst Sverige.

Krister Lumme, född 1946, debuterade häromåret med en insiktsfull och självbiografiskt färgad roman om en pojkes uppväxt på ett åländskt barnhem, under stenhård auktoritär regim. I sin nya roman, Tvivlaren, möter läsaren samme huvudperson. Efter att i slutet av förra boken ha lämnat uppfostringsanstalten (där han hade blivit hunsad hela sin barndom) försöker nu 15 årige Thomas orientera sig en plötslig fri tillvaro. Motivmässigt finns paralleller till Harry Martinsons Nässlorna Blomma (1935) och Vägen ut (!936). Lumme skildrar Thomas vuxenblivande via sjömans världen och den frihet detta kringflackande liv representerade ännu på femtiotalet. Lummes osentimentala utvecklingsroman ansluter sig till klassiska sjömans skildringar men har sin särprägel i den ogarderade gestaltningen av livet ombord och på sjaskiga hamnbordeller. I slutet av berättelsen; i möte med en kvinna, kan Thomas äntligen undslippa ensamhetskänslan som förlamat honom sedan modern lämnade honom på barnhemmet.
Lektör Björn Gustavsson.

Vilsen ung man söker trygghet

RECENSION: Kulturnyheter Litteratur

Krister Lumme: Tvivlaren, roman, PQR-kultur 2005. 260 s.

Krister Lummes barnhemsskildring Guds lilla barnaskara som utkom år 2003 väckte stor uppmärksamhet, mycket för att den lyfte upp ett känsligt ämne. Boken sålde bra och gick ut i flera upplagor. Redan då kunde man kanske ana att det inte handlade om någon dagslända, Lumme verkade ha mer att berätta, mer som pockade på att få komma på pränt. En ny roman, Tvivlaren tar vid där den förra boken slutade. Thomas från barnhemmet är skriftskolgången och fri. I det inledande avsnittet är han på väg till Sverige, till den biologiska mamman, bröderna och mammans nya man. Under den nattliga överfarten, i en solstol i en korridor på Sverigebåten där konfirmationskostymen blir skrynklig, sover han inte mycket.
Kanske bär han på mer av rädsla än förväntan. Han visste inte mycket om vad som skulle hända för hans del. Han skulle införlivas med en familj som han inte visste ett dugg om.
Mötet med familjen på en bruksort med järnbruk och glasbruk blir inte helt lyckat. Thomas känner sig på många sätt som en främling. Han kan inte släppa frågorna kring varför mamman lämnade honom som fyraåring, när pappan togs in på Grelsby sjukhus. Det är mycket som gnager i den unge Thomas, samtidigt som han kroppsligen håller på att bli vuxen.
Tidsmässigt befinner vi oss i början av sextiotalet.

Nattbåten från Åland hade lagt till vid Skeppsbron i Stockholm. Ombord på s/s Birger Jarl hade Thomas haft en orolig natt i en solstol i en av fartygets korridorer. Uppbrottet från barnhemmet satt som en blytyngd inom honom. Han hade legat och vridit sig i den trånga stolen. Konfirmationskostymen hade blivit skrynklig med veck som skvallrade om den obekväma sovställningen. Tankarna om var han skulle hamna hade hållit honom vaken…

Han var inne på sin andra vecka ombord. M/t Solny hade seglat igenom hela Medelhavet och var på väg in i Bosporen, därefter skulle hon gå in i Svarta havet. Ute på bryggvingen fanns Thomas då Solnys stäv pekade mot staden Istanbul. Under resan hade han sett land på långt håll. Den turkiska staden närmade sig för varje propellertag. Spänningen i att se ett annat land pirrade i kroppen. Han kunde känna stadens puls där han stod och tittade mot land.

I Tvivlaren fortsätter Lumme berätta om sitt stormiga liv från det han lämnar i barnhemmet i femtonårsåldern till hans upplevelser de första åren till sjöss. Sjömanslivet skildras naket och utan förmildrade skygglappar. I Lummes berättelse finns ingen romantik kring ”Flickan i Havanna”.

Sjön lockar
Ett jobb som låd spikare på ackord på glasbruket ser han ingen framtid i och snart är han tillbaka på Åland och på väg ut på sjön som jungman på tankern Solny. Första resan går till Svarta havet. Det skall snart bli fler båtar, ångfartyget Yrsa och även Svea Jarl och andra svenska båtar. Efter bara ett tiotal sidor står det klart att det Krister Lumme vill berätta om i den här boken är hur sjömanslivet kunde te sig för en ung man i början och medlet av sextiotalet, samtidigt som han parallellt vill utveckla temat från den förra boken.

Ingen vacker bild

Det är ingen vacker bild han tecknar. Visst finns det kamratskap i skansarna, men den unge Tomas konfronteras också med en befälsordning som ännu inte hört talas om någon medbestämmandelag, en miljö där klyftan mellan befäl och manskap är milsvid och där det rättmätiga i en order aldrig kan ifrågasättas. Hans unga själ protesterar och hans uppkäftighet, särskilt i berusat tillstånd, är inte till hans fördel. En tvivlare är han.
Mycket i strukturerna påminner faktiskt om barnhemmet med sin stränga ordning. Också där ansåg sig befälet alltid ha rätt. Men jämförelsen utfaller ändå till sjölivets fördel. Hierarkin ombord var ärligare, inte lika mycket präglad av angiveri och försök att själv skydda sig från repressalier, som på barnhemmet. Och Thomas visar, åtminstone stundtals, att han kan sköta sina uppgifter i arbetskollektivet.

Kärlek
Den osäkerhet och brist på kärlek och ömhet som den sjuttonårige Thomas fortfarande bär med sig för honom in i ett tilltagande alkoholbruk, för att inte säga missbruk. Hamnarnas ljus, deras barer och bordeller utövar en stark lockelse. Här är det inte fråga om någon romantiserad allsångskärlek som i Taubes ”Flickan i Havanna” utan om den råa bistra verkligheten.
Ofta räddar barernas öl fylla Thomas från bordellernas faror, men i längden undgår inte heller han sina penicillinkurer. Slagen och rånad blir han också.
Hela tiden längtar Thomas innerst efter värme och djupare kärlek och han finner den också, åtminstone för en tid, hos den finska Liisa, som han träffar i Köpenhamn, och den norska Ewa ombord på Sveabolages Grim. Men också i de relationerna har han svårt att hantera sina känslor och ta emot kärlek han kunde få.
Trots allt han varit med om i barndomen tänker Thomas ofta på mamman i Sverige, på pappan på Grelsby, på farmodern i sin fallfärdiga stuga i den åländska landskommunen. De får åtminstone vykort. Också på barnhemmet tänker han och gör också återbesök där. På gott och ont är det ju det enda hem han haft.

Väcker tankar
Det är mycket som Krister Lumme vill säga i sin nya bok, kanske för mycket. Ibland blir berättelsen om det inrutade livet till sjöss och de nästan tvångsmässiga förlustelserna i hamnarna lite monoton. Men visst väcker den unge Thomas försök att bli vuxen både tankar och känslor hos läsaren: var det så här, sextiotalet var ju alldeles nyss.
Boken tar ett något abrupt slut just när Thomas är på väg ut igen på en ny båt. Det låter oss ana att manuskriptet från början varit längre, att allt inte riktigt rymts med och att det kan komma en volym till. Förhoppningsvis tar denna utvecklingsberättelse då en ny vändning.



Krister Lumme: Tvivlaren roman, PQR-kultur 2005. 260 s.

Krister Lummes barnhemsskildring Guds lilla barnaskara som utkom år 2003 väckte stor uppmärksamhet, mycket för att den lyfte upp ett känsligt ämne. Boken sålde bra och gick ut i flera upplagor. Redan då kunde man kanske ana att det inte handlade om någon dagslända, Lumme verkade ha mer att berätta, mer som pockade på att få komma på pränt.

I dag utkommer hans nya roman, Tvivlaren som tar vid där den förra boken slutade. Thomas från barnhemmet är skriftskolgången och fri. I det inledande avsnittet är han på väg till Sverige, till den biologiska mamman, bröderna och mammans nya man. Under den nattliga överfarten, i en solstol i en korridor på Sverigebåten där konfirmationskostymen blir skrynklig, sover han inte mycket.

Kanske bär han på mer av rädsla än förväntan. ”Han visste inte mycket om vad som skulle hända för hans del, ja han skulle införlivas med en familj som han inte visste ett dugg om.

Mötet med familjen på en bruksort med järnbruk och glasbruk blir inte helt lyckat. Thomas känner sig på många sätt som en främling. Han kan inte släppa frågorna kring varför mamman lämnade honom som fyraåring, när pappan togs in på Grelsby sjukhus. Det är mycket som gnager i den unge Thomas, samtidigt som han kroppsligen håller på att bli vuxen.

Tidsmässigt befinner vi oss i början av sextiotalet.

Sjön lockar

Ett jobb som lådspikare på ackord på glasbruket ser han ingen framtid i och snart är han tillbaka på Åland och på väg ut på sjön som jungman på tankern Solny. Första resan går till Svarta havet. Det skall snart bli fler båtar, ångfartyget Yrsa och även Svea Jarl och andra svenska båtar. Efter bara ett tiotal sidor står det klart att det Krister Lumme vill berätta om i den här boken är hur sjömanslivet kunde te sig för en ung man i början och medlet av sextiotalet, samtidigt som han parallellt vill utveckla temat från den förra boken.

Ingen vacker bild

Det är ingen vacker bild han tecknar. Visst finns det kamratskap i skanserna, men den unge Tomas konfronteras också med en befälsordning som ännu inte hört talas om någon medbestämmandelag, en miljö där klyftan mellan befäl och manskap är milsvid och där det rättmätiga i en order aldrig kan ifrågasättas. Hans unga själ protesterar och hans uppkäftighet, särskilt i berusat tillstånd, är inte till hans fördel. En tvivlare är han.

Mycket i strukturerna påminner faktiskt om barnhemmet med sin stränga ordning. Också där ansåg sig befälet alltid ha rätt. Men jämförelsen utfaller ändå till sjölivets fördel. Hierarkin ombord var ärligare, inte lika mycket präglad av angiveri och försök att själv skydda sig från repressalier, som på barnhemmet. Och Thomas visar, åtminstone stundtals, att han kan sköta sina uppgifter i arbetskollektivet.

Kärlek

Den osäkerhet och brist på kärlek och ömhet som den sjuttonårige Thomas fortfarande bär med sig för honom in i ett tilltagande alkoholbruk, för att inte säga missbruk. Hamnarnas ljus, deras barer och bordeller utövar en stark lockelse. Här är det inte fråga om någon romantiserad allsångskärlek som i Taubes Flickan i Havanna utan om den råa bistra verkligheten.

Ofta räddar barernas ölfylla Thomas från bordellernas faror, men i längden undgår inte heller han sina penicillinkurer. Slagen och rånad blir han också.

Hela tiden längtar Thomas innerst efter värme och djupare kärlek och han finner den också, åtminstone för en tid, hos den finska Liisa, som han träffar i Köpenhamn, och den norska Ewa ombord på Sveabolages Grim. Men också i de relationerna har han svårt att hantera sina känslor och ta emot kärlek han kunde få.

Trots allt han varit med om i barndomen tänker Thomas ofta på mamman i Sverige, på pappan på Grelsby, på farmodern i sin fallfärdiga stuga i den åländska landskommunen. De får åtminstone vykort. Också på barnhemmet tänker han och gör också återbesök där. På gott och ont är det ju det enda hem han haft.

Väcker tankar

Det är mycket som Krister Lumme vill säga i sin nya bok, kanske för mycket. Ibland blir berättelsen om det inrutade livet till sjöss och de nästan tvångsmässiga förlustelserna i hamnarna lite monoton. Men visst väcker den unge Thomas försök att bli vuxen både tankar och känslor hos läsaren: var det så här, sextiotalet var ju alldeles nyss.

Boken tar ett något abrupt slut just när Thomas är på väg ut igen på en ny båt. Det låter oss ana att manuskriptet från början varit längre, att allt inte riktigt rymts med och att det kan komma en volym till. Förhoppningsvis tar denna utvecklingsberättelse då en ny vändning.

Boken fick litteraturpris av Ålands Kulturdelegation 2006.

Nattbåten från Åland hade lagt till vid Skeppsbron i Stockholm. Ombord på s/s Birger Jarl hade Thomas haft en orolig natt i en solstol i en av fartygets korridorer. Uppbrottet från barnhemmet satt som en blytyngd inom honom. Han hade legat och vridit sig i den trånga stolen. Konfirmationskostymen hade blivit skrynklig med veck som skvallrade om den obekväma sovställningen. Tankarna om var han skulle hamna hade hållit honom vaken…

Han var inne på sin andra vecka ombord. M/t Solny hade seglat igenom hela Medelhavet och var på väg in i Bosporen, därefter skulle hon gå in i Svarta havet. Ute på bryggvingen fanns Thomas då Solnys stäv pekade mot staden Istanbul. Under resan hade han sett land på långt håll. Den turkiska staden närmade sig för varje propellertag. Spänningen i att se ett annat land pirrade i kroppen. Han kunde känna stadens puls där han stod och tittade mot land.

I Tvivlaren fortsätter Lumme berätta om sitt stormiga liv från det han lämnar i barnhemmet i femtonårsåldern till hans upplevelser de första åren till sjöss. Sjömanslivet skildras naket och utan förmildrade skygglappar. I Lummes berättelse finns ingen romantik kring ”Flickan i Havanna”.