När jag skrev boken om Olle ställdes jag inför frågan om hur han egentligen hade det där han levde över halva sitt liv på det sk sinnsjukhuset Grelsby Sjukhus på Åland. Att jag skulle bli nekad att ta del av hans tillvaro och sjukhusvistelse kom som ett slag i ansiktet då jag begärde att få ta del av hans journaler.
Skamligt är det hur man på Åland och i Finland ifrågasätter medborgarens rätt att kräva sin rätt. När jag inte erhöll svar på mina frågor ifrågasatte de även mig att gå ut i media och den vägen få information om vad myndigheterna vägrade att ge mig.
Politiken på Åland och i Finland viker sig tydligt för maktens tjänstemän som ställer dagordningen för svaga politikers delegation tillsammans med lagar som inte verkar i den demokrati de säger sig företräda.
Att jag citeras om att jag är ”nyfiken” visar på hur illa det stod till med vården man bedrev ute på Grelsby sjukhus och övriga sjukhus i Finland vid den tid som min far var intagen på de sk Finländska dårhusen. Allt ska tydligt tigas om då jag hävdar att de såg till att min fader hamnade i en allt för tidig grav samtidigt som de vanvårdade honom på ett sätt som gjorde att han blev mer sjuk på mentalsjukhuset än han var då han kom dit på femtiotalet.
Tydligheten är att man har något man döljer. I min bok om Olle berättar jag om vägen för honom till dårhuset som avslutades i graven. Vården på sjukhuset var en piedestal för läkarna som mest experimenterade med människor som de sedan kallade för vård.
Överklagan till Högsta domstolen i Helsingfors.LÄS HÄR…
Köp boken HÄR
