Idag upplever jag min 77:e julafton. Frågan är hur många till det blir. Mycket har jag skrivit om eget bardomshelvete. En ljusglimt i eländet var ändå julafton. Minnet om hur jag som sexåring lämnades av mina föräldrar till andra människor går aldrig ur kroppen. Under alla levnadsår har detta alltid varit en tung säck att släpa på. Julaftonens morgon kommer säkerligen barn att minnas lika som jag själv gör alla år. Detta med både glädje och sorg. Alltid olika på vad vi säkerligen släpar på.
Min första jul på barnhemsanstalten är ett minne jag aldrig kommer att glömma. Julbocken som tomten kallades för på Åland minns jag som idag då han klev in i matsalen där julgranen lyste upp med tända ljus tillsammans med Betlehemsstjärnan i toppen av granen. Julklappar som hjälporganisationer hade skickat till föreståndare och föreståndarinna som de sedan i sin tur påstådde att julbocken kom med till hemmet.
På Julafton gick jag och längtade till att bocken skulle dyka upp. En lång dag kröp fram innan kvällen kom med julmiddag där den slaktade julgrisen stod i mitten i form av skinka på bordet tillsammans med en julstake och sju ljus som blev medelpunkten med lutfisken dallrande på ett fat. Allt detta innan det annonserades att Julbocken skulle anlända.
Två månader innan julaftonen installerades jag som sexåring på anstalten. Allt finns dokumenterat i romanen om Guds lilla barnaskara då jag anlände. En föraning om vad som komma skulle i mitt nya hem blev då lutfisken serverades på julaftonen. I barndomshemmet innan uppbrottets separations tid från mina föräldrar hade jag alltid sluppit undan med att äta lutfisken. Vid min installation på hemmet hade min moder rest till Sverige tillsammans med bröderna och deras styvfader. Vår genetiske fader firade jul på dårhuset. I det nya hemmet för mig rådde en annan ordning. Där skulle man vara glad över att man kunde äta sig mätt. Vid julen ingick lutfisk. Min vana trogen vägrade jag äta lutfisk vilket jag gjorde den korta tid jag fanns i ett kärleks betonat hem innan helvetet tog över.
Vad jag fick erfara på julafton i det nya hemmet var att en ny ordning hade tagit vid. Lutfisken blev en fasa varje år vid julbordet. Min vägran äta lutfisk blev att barnhemsanstaltens religiöse fader tog en gaffel full med lutfisk samtidigt som han öppnade munnen med fingrarna och körde in lutfisken i käften på mig. Kväljningar kom som ett brev på posten. Jag spydde rakt ut över julbordet. Med ett resolut grepp i mitt hår lyftes jag bort från bordet där jag sedan hamnade inne i en skrubb där totalt mörker rådde. Där fick jag sitta till övriga gäster ätit färdigt. Nådens tid kom då julbocken slog på dörren där han anmälde sin ankomst. I ett bländade ljus såg jag den utklädde skogshuggaren Ömossa släntra in genom dörren med en säck på ryggen. Därmed var allt glömt för stunden. Därefter fasade jag alla år för julaftonens julmiddag och dallrade lutfisk. Något som än idag gör att jag inte äter heller äter fläsk eller annat som dallrar på matbordet.
Lummes Julbord 23. Utan Lutfisk.
Kommentarer