Därför är jag nyfiken.

Något jag ständigt funderar över är min faders liv. Allt om hur det blev för honom och konsekvenserna som jag själv blev en del av. Många innom mentalvården i Sverige blev lobotomerade så de skulle bli hanterbara för läkare och vårdarna. Säkerligen hände samma på Åland. Mentalsjukhusen var och är en stor skamfläck i världshistorien. Min fader vårdades över halva sitt liv på ett mentalsjukhus på Åland där han även dog. Skamligt var det hur samhället valde att samla ihop psykiskt sjuka människor och gömma undan dem inne på fängelseliknande inrättningar. Att mentalvården för många blev en tortyrkammare där man använde sjuka människor som försökskaniner till sina experiment vill man helst tysta ned. Vad som ägde rum på dessa mentalsjukhus är rena skräckhistorier. Själv försökte jag ta reda på vad som hände min fader. Romanen om Olle är en liten del av hans öde. Frågan jag ställer mig. Blev han Lobotomerad? Nej säger de som säger sig veta. Detta trots att ingen får veta vad om vad som föregick på sjuhuset Grelsby. Hur vet dom vad som hände där då myndigheterna lagt locket på. Enligt Ålänningarna själva var Grelsby sjukhus ett trevligt ställe där man förvarade åländska dårar som de sjuka kallades rent allmänt. Att fördomar frodades lika på Åland som på andra ställen ute i världen vill inte man på Åland inte tala om. Bättre glömma och gömma. Bättre är att berättaom segelkungar och dignitärer. Jag ville veta vad som häde min fader. Därmed ville jag veta hur och när de experimenterade med honom. Mer om vad det finska samhället ansåg om min vetgirighet kan man läsa HÄR.

Mer vill jag veta om hur hans tankar var då man låste in honom på mentalsjukhuset. Tänk dig själv att du är en ängslig och orolig ung person som tappat sin familj och allt vad som detta innebar. Inne på sjukhuset efer en tid blir du förd till en brits i ett operationsrum. In stiger en doktor med en ishacka i ena handen och en hammare i den andra. Förstår ni skräcken som måste ha funnit där och då? Hur tror ni att det var att få en ishacka inkörd i hjärnan? Detta genom att man för in det långa spettet ovanför ditt öga hela vägen in tills ishackan möter ben. Sedan hamrar läkaren till några gånger tills ishackan har nått hela vägen upp till hjärnan. Där vrickar han runt med ishackan för att skära av de nervbanor som gick från pannloben till de delar i hjärnan som är centrum för känslolivet.

Före och innan du får den där ishackan uppkörd hela vägen in till din hjärna så fick du kraftiga elchocker så du slogs medvetslös. Sex kraftiga elstötar sändes in i kroppen innan en patient blev medvetslös och ishackan till slut kunde börja hamras in till hjärnan.

Det var så en lobotomi gick till när det först sattes i bruk. Tanken var att denna ”operation” skulle dämpa patienternas ångest och oro. Vad som hände var att de flesta patienterna blev helt apatiska. Lobotomins konsekvenser varierade från patient till patient. Vissa patienter dog av operationen eller fick svåra hjärnskador. Andra kunde lämna sjukhuset mer lätthanterliga. De vanligaste konsekvenserna var att de efter behandlingen led av inkontinens. En enorm matlust. Epileptiska anfall och känslomässig avtrubbning.

Men lobotomi och elektro konvulsivisk behandling (ECT) som kanske är de kändaste behandlingarna var inte det enda som pågick bakom dessa låsta dörrar. 

Det fans mängder av ”behandlingar” som idag inte kan kallas för annat än tortyr. Till exempel:

Vattenkur” var en form av chockbehandling inom den tidiga psykiatriska vården. Man band fast tyngder vid patienten och sänkte ner patienten i en sjö för att innan drunkning var nära förestående i sista minuten dra upp patienten igen. Behandlingen ansågs vara verkningslös om man av fruktan för att patienten skulle dö drar upp patienten för tidigt.

Paniken dessa patienter måste ha haft när de sakta men säkert dränktes till döds kan man ana. Hur många avled av ”behandlingen”? ”Långbad” var en annan metod med vatten. Badet gick ut på att patienten under en längre tid spändes fast i ett badkar med varmt vatten. Patienterna kunde vara fastspända i detta badkar runt 8–10 timmar per dag flera veckor i sträck.

”Cardiazol injektioner” var en annan medicinsk behandling som gick ut på att injicera patienter med Cardiazol för att därmed framkalla epileptiska anfall. Behandlingen var långt ifrån riskfri. Hjärtdöd under det våldsamma anfall var inte ovanligt. Käken och axellederna slets ofta ur sitt läge. Behandlingen blev därför inte särskilt långvarig och ersattes i stället med ”Insulinkomabehandling”. En psykiatrisk chockterapi. 

Behandling innebar att patienten varje morgon fick en stor dos insulin så att personen blev medvetslös. Efter en viss tid väcktes patienten upp med hjälp av en sockerlösning. Detta var en livshotande behandling som levde kvar länge inom psykvården.

”Svängbädd” var svängstol eller svängmaskin som det också kallades. Maskinen var en maskin som med hjälp av den engelska ingenjörskonstens effektiva kugghjul och drivremmar roterade runt i ett rum i hög hastighet. Vid maskinen bands patienten fast och snurrades runt. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. När patienten inom någon minut svimmade var behandlingen färdig. 

Behandlingen utgick i att man skulle bota sinnessjuka personer genom att försöka chocka det sjuka sinnet till sans. Ett annat exempel var att placera likdelar som exempelvis avhuggna fingrar där patienten skulle hitta dem. Eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten.

Blev man inte frisk av dessa behandlingar så kunde man hamna i en så kallad ”dårkista”. En slags likkista med ribbor som lock där man blev inlåst ”tills man lugnat ner sig”.

Dårkistorna fungerade även som förvaring då mentalsjukhusen var extremt överbelastade. Ofta befann sig tusentals patienter på mentalsjukhus som egentligen var utrustade för några få hundra patienter. För att hålla ordning på de överfulla mentalsjukhusen kedjades patienterna fast med bojor runt halsen eller i ben och armar. Man använde flitigt tvångströjor och hårda läderhandskar utan fingrar.

Patienterna ”korsfästes” genom att händer och fötter låstes fast med hjälp av kedjor vid tak och golv under åtta till tio timmar dagligen. Detta skulle dämpa raserianfall. Främja utmattning och sömn. Patienten skulle därmed bli ofarlig och foglig inge individen en känsla av respekt för läkaren.


Var man inte galen innan man blev inlagd på dessa anstalter lär man definitivt ha blivit det av att befinna sig där. Vittnesmål berättar om hur patienter levde under fruktansvärda förhållanden. Inte nog med att de fick utstå fruktansvärda behandlingar. De var också tvungna att leva i total misär. Överbefolkningen gjorde att de som jobbade inom sjukhusets väggar inte kunde hålla ordning. Det var exkrementer överallt och patienter fick till och med sova i egen avföring. Patienter fick ofta gå runt nakna och deras hår rakades av.

Kroppsaga var en självklarhet på mentalsjukhusen. Det förekom både vanlig misshandel med hugg och slag. Mer avancerande varianter som att till exempel piska insidan av låren med brännässlor och att sätta hank eller bränna stora hudytor med frätande salva på ryggen eller det rakade huvudet var ofta förekommande.  ”Sätta hank” var en behandling som gick ut på att sjukvårdaren tog ett grepp i nacken på patienten. Sedan trädde man en grov nål genom vecket där man stack in en trasa eller grovt rep som fick sitta kvar i nacken. Varje dag drog man sedan trasan fram och tillbaka genom såret för att det därmed skulle hållas öppet och infekterat.

Detta är några av de otäcka behandlingar och kurer som jag misstänker att min fader även råkade ut för på mentalsjukhuset på Åland. Jag försökte under lång tid att få ut journaler och allt om och hur han behandlades för sin sjukdom i över trettio år tid. Otroligt många människor fick sina liv helt förstörda och många dog på mentalsjukhusen till följd av dessa ”behandlingar” tillsammans med vanvård och tortyr. Även min fader dog på sjukhuset institutions söndervårdad och förmodligen även genom experiminterad.

Bakom låsta dörrar försiggick säkert brutal misshandel och medicinska experiment där patienterna inte sågs som människor. Från de finländska myndigheterna erhöll jag svaret. Jag var tydligt allt för nyfiken. Läs om ålänningarnas skamliga svar om min nyfikenhet HÄR

Läs om Tokfursten HÄR

 

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.