Sockenhjon kan…

Läste om benämningen ”sockenbarn och sockenhjon” vilket hänvisar till det system som var i bruk i början av 1900-talet där man sökte efter försörjare för åldringar och värnlösa barn på auktion. Den som lade det lägsta budet på vårdavgiften fick ta hem barnet. Sockenbarnens liv var ofta arbetsamt, fattigt och osäkert. Trots att auktionssystemet upphörde officiellt genom lagen om fattigvården år 1922 och de offentliga auktionerna förbjöds redan innan dess fortsatte auktioner av barn i en del kommuner ännu på 1930-talet. Benämningen har dock varit mera seglivad om barn som placerades på olika sätt benämndes som sockenbarn under lång tid som de sedan har burit med sig den skam som benämningen innebar till vuxen ålder. Kommentaren från mig är: Jag vet. Jag var en av dem.

Många författare har upplevt en hel del utanförskap likartad min barndom. Resan genom livet har sedan blivit en resa genom författarskapet som de tillsammans med upplevelser skrivit ned i sina böcker. En av dem var Harry Martinsson som erhöll nobelpriset i litteratur 1974.  Barndomen präglades av att han blev utackorderad som sockenhjon efter faderns död och att modern lämnat familjen för att emigrera till Amerika. Martinson hamnade på ett barnhem i Göteborg. Säkerligen på det berömda barnhemmet Vidkärr där 300 ungar var inhysta i fem annex vid tiden då barn misshandlades och kränktes i Sverige. Om dessa upplevelser berättar han i de självbiografiska romanerna Nässlorna blomma och vägen ut. 

Vid sexton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien.Men på grund av lungsjukdom fick han gå i land för gott år 1927. Både under sjömans åren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som Sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap. Hans idé om ”Världsnomaden” som presenterades i en essä i början av 1930-talet präglade mycket av hans diktning. Erfarenheterna från sjömanslivet blev grunden för böcker som Resor utan mål och Farväl.

Martinson miste sina föräldrar i sina tidiga år. Han var endast sex år gammal när hans far Martin Olofsson avled i lungtuberkulos 1910. Modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Potland och den kvarlämnade Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn. Ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydberg. En författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling Joseph Conrad, och Lev Tolstoj som tillhörde Martinsons litterära förebilder.

Martinsson genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge. Martinson var en kort tid en sk barnhemsunge på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Han arbetade sedan en tid vid Jonsereds Fabriker. Under sina år som arbetslös sjöman träffade han författaren Moa Martinson som han gifte sig med 1929. Äktenskapet var stormigt men konstnärligt inspirerande för båda. Martinson flydde tidvis från hennes torp i Sorunda där de bodde och gav sig ut på nya luffarresor men återvände fram till en slutlig brytning 1939 och skilsmässa 1941. Martinson deltog även som frivillig i finska vinterkriget.

Harry Martinson tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974 med motiveringen ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Han delade priset med Eyvind Johnson. Vid prisutdelningen framhävde Karl Ragnar Gierow i sitt tal att Johnson och Martinson var ”representativa för det uppbåd av proletärförfattare eller arbetardiktare, som på bred front bröt in i vår litteratur inte för att härja och plundra utan för att berika den med sina förmögenheter”. Pris utnämningen uppskattades av den läsande allmänhetenmen kritiserades hårt från flera håll i den svenska pressen

Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet ledde till att han slutligen tog sitt liv 1978 genom att skära upp magen med en sax på Karolinska sjukhuset i Solna. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer där självmordet beskrivs som harakiri.

När jag läser om Martinsson känner jag igen mig själv och det liv jag levt med skillnaden mot att jag klarade mig undan självmord och elände vilket många av mina gelikar som sockenhjon inte klarade sig ur. Ondskan i världen fortsätter med oförminskad kraft. Den ondska jag själv upplevt är ett litet korn i sammanhanget. Stolt och glad är jag att bli omnämnd som författare tillsammans med en Nobelpristagare som upplevt utanförskapets förbannelse på första parkett även han som jagDärför. Sockenhjon kan…   

Personligen upplever jag Krister Lummes bok synnerligen välkommen. Jag har inte läst något motsvarande på länge och kommer närmast att tänka på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma”. Den är välskriven med ett språk som är både enkelt och tydligt och som gör romanen till en underbar sträckläsnings bok. Och trots sitt alvarliga budskap är den en försonande bok. På ett ställe i romanen säger Lumme. ”När allt sedan hade ordnat sig skulle han för alla berätta vad han hade upplevt och han skulle förlåta alla.”

Theodor Kallifatides sade att allt språk skulle innehålla världen för att var bra. Språket i ”Guds Lilla Barnaskara” Omfattar världen.

Kalevi Granqvist . Vasabladet 2003–20–12.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.