0

Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen?

Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen är frågan jag ställer mig idag? De flesta har nekats ersättning för lidandet de utsatts för i den sociala barnavården under barndomen. Allt tillsammans med beslut som inte kan överklagas. Därmed dog frågan.

Vad som däremot är av intresse är att man i Göteborg driver frågan om ersättning med början om att man kommer att stämma kommuner över hela landet för att göra ett värdigt avslut. Därmed ställs frågan åter om det är rätt av samhället att göra avslut med att gömma och glömma brott de ska ställas till ansvar för. Ett avslut som på många sätt kommer att betraktas som en historisk process på om samhället kan göra brott mot mänskliga rättigheter och därmed komma undan om ersättning med tillhörande fullt ansvar.

År 2005 sändes en Tv-dokumentär av Thomas Kanger som behandlade miljön på ett barnhem i Alingsåstrakten. Vad som tillhör det hela var att jag som nybliven författare om min egen barndom deltog i grundandet av föreningen Samhällets Styvbarn som två år innan frågan kom upp till allmänt beskådande drev vanvården av barn som resulterade i dokumentären. Allt satte eld på en påbörjad rörelse som tog fram berättelser från samhällets omhändertaganden av barn ända från 1920-talet. Människor hade något att berätta som aldrig någon hade talats högt om tidigare. Regeringen startade en utredning för att utröna omfattningen. Den ledde så småningom till insikten att problemen var mycket större och omfattade många fler än man anat. En förlåtelse ceremoni ledd av riksdagens dåvarande talman Per Westerberg kom till stånd i Stockholms Stadshus 21 november 2011. Festsalen var fullsatt och många fick stå. Behovet att få berätta och positivt bemötas av samhället var kopiöst och som idag måste betraktas som ett stort hyckleri av både drottning och talman där de stod och hävdade att vad som hänt aldrig skulle få hända igen.

En statlig ersättningsnämnd tillsattes 2013. De som vanvårdats kunde ansöka om 250 000 kronor. Av drygt 5 000 sökande fick 54 procent avslag. Detta trots att tillräckliga medel fanns avsatta för ändamålet.

En del fick ersättningen och har kunnat beskriva vad upprättelsen innebar för dem. Över hälften av dem fick leva vidare med samhällets agerande i att de inte lidit tillräckligt mycket för att vara värda någon ersättning. De hade berättat om upplevelser man hade gemensamt med tiotusentals människor i vårt land. Själv gjorde jag det samma på Åland och i Finland. Motsatsen var s ett slag i ansiktet. Där lade man omgående locket på samtidigt som man pissade och såg ned på oss än en gång med hyckleriets mantra ”Förlåt.” I den politiska världen på Åland och i Finland kom man överens om att vanvården man utsatte sina barn där var slutbehandlad då det inte enligt dem heller fanns någon framförhållning från regeringens sida för att möta behoven mot dem det finska samhället vanvårdat och kränkt samtiidgt som de verkade för brott mott mänskliga rättigheter. Detta mot egna barn som de ansåg skulle räcka med att be om förlåtelse för sina brott.

Hur kan man behandla människor så? De som fått hela sina liv påverkade av dåliga förhållanden i samband med omhändertagande skulle i fortsättningen ignoreras och deras berättelser gömmas undan.

Därtill tillkom en negativ erfarenhet av hur man även behandlades i ersättningsnämnden. Deras liv utvärderades på en halvtimma av ledamöter med höga poster i samhället. En del av dem hade lång erfarenhet av domstolar och brottmål. Det blev raskt ja eller nej. Oftast nej. Slutklämmen i det skriftliga beslutet om avslag stod med fetstil ”får ej överklagas”. Det fanns ingen återkopplingsmöjlighet. Inte ens att få beslutet förklarat.

Frågan måste ställas. Hade nämndledamöterna förmåga, kunskap och intention att avläsa skadan barnet lidit? Var det bara pengar deras liv det handlade om? Kunskaperna och insikterna om vad de som vanvårdats stått ut med borde betraktas som en tillgång och tas till vara. Allt blåstes bort. Därmed var hyckleriet fullbordat.

En svensk tiger. Tigandets kraft är mäktig. Åter lever hoppet om att verklig upprättelse uppnås efter den tid som gått. Monica Crusner är advokaten som tar strid för barnen som samhället svek. Hon vill ge de glömda barnen upprättelse. Hon har fingret på startknappen redo för omfattande skadeståndsprocesser. Det betyder att åtskilliga kommuner över hela landet kan bli skyldiga att betala mångmiljonbelopp för att ha brustit i ansvar när barn placerats i fosterhem eller på barnhem. Som barn har de här personerna haft så vidriga upplevelser att man kan tro att de hämtats från skräckfilmer, säger hon.

Med Göteborg som bas driver Monica Crusner, 55, en advokatbyrå med kontor på flera orter. Under åren har hon ägnat sig åt affärsjuridik. I somras ändrades inriktningen rejält. Hon fick förfrågan om att företräda personer som yrkade på skadestånd av kommuner som de ansåg hade brustit i hanteringen vid omhändertaganden och tillsyn av dem när de var barn. Det var som att öppna en kran. Fler och fler hörde av sig. I dag har vi över 200 klienter och antalet växer hela tiden. Tio av byråns jurister jobbar på heltid med de olika fallen. Några är pågående processer i Europadomstolen. De senare fallen härrör från beslut av den statliga och hårt kritiserade Ersättningsnämnden som tillsattes av regeringen för att besluta om ekonomisk ersättning till personer som under barndomen vanvårdats när samhället omhändertog dem. Nämnden avslutade sitt arbete sommaren 2016. Kritiken mot nämnden var massiv och handlade bland annat om godtycklighet i bedömningar och vid beslut. Över hälften av de sökande fick avslag på märkliga grunder där det mest kränkande uttalandet var citat: ”De blev inte tillräckligt slagna…”

Många av dem har fått men för livet.

Nu är siktet inställt mot ett flertal svenska kommuner som i de aktuella fallen hade ansvar för placeringar och tillsyn från runt 1950-talet och framåt. Göteborgs stad har hittills fått cirka 20 krav. Varje person kräver minst 250 000 kronor vilket är beloppet som betalades ut av Ersättningsnämnden men som över hälften av de som sökte fick avslag på . I en del fall är beloppen högre. Det beror på hur grava kränkningarna, vanvården eller övergreppen har varit. Om hur länge bristen pågått och hur den påverkat personerna över tid. Många av dem har fått men för livet och som ersättningsnämndens ledamöter hade gjort avslag på med motiveringen att de inte blev slagna tillräckligt mycket.

Vad som hände var en utbredd ondska som är svår att ta in.

Vad det handlar handlar om är vilken tillsyn ansvarig kommun har haft och vilka möjligheter den haft för att sätta stopp för misären men inte gjort det. I en del fall handlar det om bristfälliga utredningar. I andra fall om helt felaktiga beslut vilket erasättningsnämndens ledamöter helt har nonchalerat. Avslutningsvis är jag glad över att äntligen har något hänt efter allt hyckleri och kränkningar som både ersättningsnämnd och politiker har åskamkant dem som ännu lever med skammen om hur deras barndom blev tillsammans med samhällets goda minne som man tycks ha glömt och gömt.

När det gäller Åland och Finland kommer fortsättningen att bli intressant om vad som händer då det gäller att få rätsida på om kommunerna här i Sverige kan låta sig få vidhålla att brott mot mänskliga rättigheter tillåts preskriberas. Då kommer undertecknad att påminna dem i Finland om att deras hyckleri som var värre än i Sverige. I Finland pissade man på oss två gånger. Frågan bör ställas om man även tänker göra det en tredje gång eller om att även deras hyckleri än en gång kan ställas mot väggen.

Krister Lumme

Krister Lumme

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.