Inlägg från Familjehemmens riksförbund.

Mer om Riksförbundet här.

De familjehemsplacerade barnen måste få bättre skydd, det är hög tid att det tillsätts en utredning för att säkerställa att samhället alltid primärt står på de familjehemsplacerade barnens sida. Och det brådskar.

Ett av de viktigaste uppdragen i samhället, är uppdraget att skydda våra barn. Med utgångspunkt från ett hem med en eller två vårdnadshavare, finns också hela samhället med i detta skyddsnät. Allt från BVC till förskola, skola och olika fritidsaktiviteter spelar en stor och viktig roll som komplement till barnets hemmiljö. Det är få saker som berör så många av oss, som när barn far illa.

Det finns dock, varje år, många barn som trots förebyggande insatser bedöms inte kunna bo kvar hos sin eller sina föräldrar för längre eller kortare tid. Samhällets yttersta insats är då att fatta beslut om att omhänderta barnet och hitta en ny familj och ett nytt hem, ett familjehem.

Vi som skriver denna artikel finns inom paraplyorganisationen Forum för familjevård och har tillsammans mängder av års erfarenhet av att ta hand om utsatta barn. Flera av oss är också familjehem och jourhem. Tillsammans representerar vi organisationer som varje år, genom sina medlemmar, tar emot hundratals utsatta barn som socialtjänsten behöver placera.

Vår erfarenhet är att de allra flesta människor ser det som självklart att samhället alltid utgår ifrån vad som är barnets bästa. Detta gäller inte minst när man måste flytta ett barn från sina föräldrar. Från rikspolitiker och kommunpolitiker lyfter man gärna fram barnperspektivet som självklarhet och om detta råder det i det närmaste total samsyn över partigränserna.

Men i praktiken kan det se annorlunda ut. Verkligheten stämmer inte alltid överens med den retorik som finns kring barnets bästa i centrum. Vi har många exempel från olika familjehemsföräldrar där man kunnat konstatera att barnets bästa fått stå tillbaka till förmån för föräldrars rätt till sina barn.

I ett radioprogram för några år sedan hörde vi uttrycket: ”Ett barn har alltid rätt till sina föräldrar, men föräldrar har inte alltid rätt till sina barn”. Vi tycker detta uttryck mycket väl fångar det som är vår uppfattning.

De senaste veckorna har vi genom media tagit del av en stor tragedi där kammarrätten gjorde en annan bedömning än socialtjänsten om hur lämpligt det var att låta barnets biologiska föräldrar få tillbaka omsorgen om barnet från det familjehem där barnet var placerat. Socialtjänstens uppfattning var mycket tydlig, det var i familjehemmet barnet skulle få det bäst, utifrån barnets behov. Kammarrätten gjorde dock en annan bedömning och barnet flyttades till sina biologiska föräldrar. Resultatet blev en tragedi för alla inblandade, men framförallt för barnet som inte är i livet längre.

Skyddet för barnet måste därför stärkas. Det få aldrig handla om vad som kan vara bäst för ett barns föräldrar när det gäller sitt barn. Det måste alltid och enbart handla om vad som är bäst för barnet.

Att skilja ett barn från sina föräldrar är ett av de svåraste och mest omtumlande beslut som fattas inom Myndighetssverige. Vi har respekt för att det är en av de mest komplexa bedömningar som ska göras. Mellan barn och föräldrar med omsorgsbrister, finns ofta både kärlek, längtan och lojalitet. Rättsvårdande myndigheter, socialtjänst och familjehemsföräldrar ska klara av att navigera i den hetluften med barnens bästa för ögonen.

Vår övertygelse är dock att det, baserat på våra erfarenheter, finns ett brådskande behov av se över lagstiftningen och säkerställa att barnets bästa alltid ska ha en solklar fördel i jämförelse med föräldrars behov av sitt eller sina barn.

Men vi vill också säkerställa att landets jour- och familjehem får det stöd och den support de behöver för att fullfölja detta viktiga uppdrag. Idag är skillnaderna mellan olika kommuners möjlighet till stöd åt familjehemsföräldrar mycket varierande över landet, vilket också riskerar att ytterst drabba det placerade barnet.

Vi menar att det nu skyndsamt behövs åtgärder från regering och riksdag som både tydliggör och uppvärderar familjehemsvården. En professionalisering av dessa uppdrag med särskilt fokus på uppföljning och på fortbildning.

Och själva utgångspunkten för dessa åtgärder om familje- och jourhem måste vara att stärka barnets position och utgå från barnets bästa. Det placerade barnet måste få känna sig trygg i sin nya vardag. I dagsläget är det inte så. Tvärtom duggar det tätt av exempel där biologiska föräldrars behov av sitt barn bedöms vara större än barnets behov av trygghet. Många är exemplen på barn som levt i limbo under många år då man inte vet om man ska få stanna kvar i familjehemmet eller inte.

En utredning måste därför se över hur samhället alltid primärt står på barnets sida, när ett barn behöver placeras utanför det egna hemmet. Det ska aldrig vara något tvivel om att barnets bästa ska vara det centrala vid myndighetsutövning från en socialnämnd samt i våra domstolar.

En sådan utredning behöver ta ett helhetsgrepp där familjehemsvården får de bästa förutsättningar att fungera på det sätt som behövs i vår tid. Det tror vi även skapar förutsättningar för att ännu fler familjer ska öppna upp sina hem för utsatta barn, vilket det är ett skriande behov utav. Och ytterst att det barn som behöver ett nytt hem och en ny familj, alltid ska känna att samhället står på barnets sida. Och det är åtgärder som inte kan vänta. Detta arbete måste påbörjas nu. Sveriges jour- och familjehem måste få bättre stöd. De familjehemsplacerade barnen måste få bättre skydd.

Thomas Ardenfors. Ordförande i paraplyorganisationen ”Forum för familjevård” samt familjehemspappa i drygt 26 år.

Christina Jansén. FR – Familjehemmens riksförbund

Anneli Abrahamsson. FaCO – Familjehemmens centralorganisation

Olle Hammarberg. RSMH – Riksförbundet för Social och Mental Hälsa

Marit Arnbom. AFO – Organisationen för Vuxna Adopterade och Fosterbarn

Annika Qvarfordt. FSF – Föreningen Socionomer inom Familjehemsvården

Suzanne Juhlin. RFF – Riksförbundet för Förstärkt Familjevård

Lena Morin. nxtME – Jobbar med personer som utsatts för incest, sexuella övergrepp i barndomen

”Lilla hjärtat” låg död i hemmet i flera dagar

Socialtjänstens nya utredning efter att den treåriga flickan – känd som ”Lilla hjärtat” – hittades död i Norrköping avslöjar nya skrämmande fakta om flickans sista tid efter att hon tvingats flytta hem till sina biologiska föräldrar.

Efter vinsten i kammarrätten fortsatte de att missbruka droger och isolerade flickan – trots att flera hembesök från socialtjänsten avbokades av föräldrarna.

Enligt utredningen lät föräldrarna flickan ligga död i hemmet i flera dagar innan hon hittades av polis

När det gäller den sociala barn och ungdomsvården i Sverige vet de flesta som hängt med att den svenska staten tillsammans med många övriga länder idkade misshandel av barn samtidigt som de kränkte barn de skulle vårda. Jag själv är en av dem. Jag misshandlades och vårdades på ett sk barnhem på Åland som utvecklades till en anstalt där jag sedan vanvårdades och blev nedtrampad utan mänskligt värde tillsammans med det finländska samhällets goda minne.

Under många år ältade utanförskapet jag hamnat i. Min utveckling som individ var bitvis ett trauma jag till sist klarade av då jag själv tog mig i kragen samtidigt som jag även tog ansvar barn jag satte till världen. Efter att jag fyllt femtio år satte jag mig i skrubb och skrev av mig skiten som jag även kallade allt jag upplevt som barn. Året 2004 skrev jag min första bok om Guds lilla barnaskara samtidigt som jag även engagerade mig i att berätta om vanvården av barn både i Finland och på Åland men mest i Sverige där jag och några till fick upp detta till allmänt beskådande. Allt resulterade i att den svenska regeringen tillsatte en utredning vilket resulterade i att alla som drabbats skulle erhålla en symbolisk ersättning för den misshandeln de fått utstå.

En utredning tillsattes. En ersättningsnämnd skulle se till att alla skulle få del av ersättningen som bestod i en hel miljard som den dåvarande borgerliga regeringen Reinfeldt ansåg skulle ersätta dem som misshandlats.

Vad som hände var följande. Hälften av de som skulle få ersättning blev utan. Motiveringen var att de inte blev tillräckligt misshandlade. Så resonerade ersättningsnämnden. Hur de kunde enväldigt räknade ut vem och vilka som skulle få ersättning är både skamligt och kränkande. Därmed skickade de tillbaka till statsbudgeten över en halv miljard kronor samtidigt som de åter kränkte och pissade på dem de skulle ersätta. Deras sätt att motivera att de inte blev tillräcklig misshandlade så över hälften av de ersättningsberättigade blev utan ersättning är både skamligt och nedvärderande. Alla vet idag att en örfil man delar ut till ett barn är i lagens bokstav misshandel. Motiveringen i att de ansåg att de barn som blev omhändertagna inte ens fick en örfil visar på ett gammaldags cyniskt sätt att tänka att sådan var tiden. Då kunde man misshandla barn utan att se misshandeln som även bär en psykisk prägel viket de rent ut sagt sket i som vi vanliga människor uttrycker oss då vi anser något är åt helvetet.

Jag är mycket glad idag att man i Göteborg har fortsatt visa på den ovärdighet främst kommunerna administrerade då det gäller vanvården av barn. Jag är glad att de fortsätter den kamp jag själv arbetade och drog igång år 2004 där jag var en av dem som mest drev frågan om vanvården. Idag kan jag se hur kommunerna återgår till samma vanvård av barn tillsammans i en modernare variant där barn även idag blir inlåsta och kränkta på de hem kommunerna ansvarar för vilket de även hade ansvar för då det gäller den gånga vanvården.

Tydligt kan man åter idag se att då ingen visat med hela handen att vanvård av barn inte ska löna sig med att man blir av med dem då man samlar dem inom institutionsvården som man gjorde då vanvården begav sig. Beteendet av idag visar på att när man inte ansåg sig behöva ge ersättning till dem man ansåg inte blev misshandlade tillräckligt visar man på att man är tillbaka till samma tid då man slog och misshandlade barn mer öppet än idag. Beteendet visar även på att ger man inte alla dem som kommunerna vanvårdat och misshandlat den ersättning de är berättigade till kommer detta att fortsätta. Kommunerna måste få fingervisningen om att vanvårdar man barn ska detta kosta samhället lika som enskilda individer får betala då de blir dömda för misshandel av barn de ska vårda. Enskilda politiker som sitter i socialnämnderna borde ställas till ansvar om de låter detta ske. Vad som händer idag är att de aldrig blir ifrågasatta då de alltid ställer ansvaret till tjänstemännen samtidigt som de själva bestämt vad tjänstemännen ska göra.

Vad allt handlar om är att det är politiken som gömmer sig då något de beslutat om själva kommer upp ljuset. Bästa ordningen borde vara att de själva fick betala för misshandeln de administrerat med beslut som därmed inte alltid följer de lagar vi har i landet. Skulle detta genomföras kommer mycket att bli vunnet.

Idag i Sverige exploderar dubbelmoralen hos socialnämnderna ute i kommunerna tillsammans med hyckleriet. Dags att bötfälla kommunerna och att de ska betala för vad de bevisligen har utfört i gången tid.

Mer om hur man ute i kommunerna har jag skrivit om då det även gäller biblioteken. Folkbiblioteken av idag visar ett löjes skimmer då det gäller kulturen som borde visa på vår historia. Där ger man sig vinn om att tysta mitt skrivande. Romanerna jag skrivit om min egen vanvård och vägen ut i livet efter det att man på Åland stal min barndom är inget man ute i kommunernas bibliotek behöver visa upp i sina hyllor.

Frågan är om detta är medvetet? Frågan kommer att ställas lika som den gör då det gäller att de kommer att bli stämda för den vanvården de utförde på barn men som de inte vill att någon ska berätta om…

Läs här under. Kommunerna stäms för vanvård av barn:

Dags att syna hyckleriet !

Här kommer jag att kommentera och även lägga ut inlägg om mitt engagemang då det gäller gårdagens vård av barn lika som jag kommer att göra då det gäller dagens vård.

Läs här om varför: Artikeln i Aftonbladet HÄR.

Långt där inne gör det fortfarande fruktansvärt ont | Aftonbladet / Frida Boisen 2020-01-05.

Vi som känt slagen som barn glömmer dem aldrig

Jag sitter i den ljudisolerade radiostudion med programledarens röst i hörlurarna. Tårarna växer i halsen innan den första frågan kommer. Jag är beredd, jag är oförberedd. Jag är vuxen i en radiostudio. Jag är barnet, när slagen kommer. 

– Skärp dig, hörs pappas ord i mitt huvud.Men det är svårt. När 65 nya fall av barnmisshandel polisanmäls, varje dag. 

I ett land där var fjärde barn får stryk. Oftast av den som ska skydda dem mot allt ont.

Det är svårt att skärpa sig. När programledaren i P4 Extra frågar om väggen av hat från hundratals män i min mejl, där jag kallas lillfitta, batikhäxa, subba, för att jag gjort det förbjudna, skrivit om mäns våld mot kvinnor. Det är svårt att skärpa sig, när jag berättar vad jag själv varit med om som barn. Om slagen. Om att se förändringarna i hans ansikte sekunderna innan det smäller.

Jag har svårt att skärpa mig, och det hörs rätt in i ett hjärta på en man bakom ratten vid ett rödljus. Hans mejl kommer några dagar senare.

Jag satt i bilen på väg hem från jobbet när du var gäst i P4 Extra. Och tro mig. Jag anser mig vara en hyfsat hårdhudad individ med högt i tak när det gäller känslor. Mitt rättspatos är även den på rätt sida av normen.

Men att få höra din uttryckliga sorg, din hopplöshet och ”upp i halsen” känsla när det gäller dessa kretiner och vildar som kallar sig ”män” som i skydd av datorer osv ska få visa sig allan ballan på styva linan. Det tog mig hårdare än jag var förberedd på. 

Jag var tvungen att köra åt sidan för att lyssna klart.. Och sedan när man trodde man hört det värsta och insåg att det skulle ta ett par dygn att försöka bearbeta och ens att förstå vad du genomlider. 

Jag hade rullat ett par hundra meter… stod vid ett rödljus på väg hemåt när allt ljud omkring och du tar upp det din far gjorde mot dig. 

Blicken. Ryckningarna i mungiporna. Den totala förändringen i tid och rum. 

Det slungade mig tillbaka 35-40 år tillbaka. 

Till ett utrymme som jag trodde skulle vara hermetiskt tillslutet. 

Vi mejlar fram och tillbaka. För jag vet. Man tror att man är säker. Att man gjort sitt jobb noggrant. Låst in, murat, tätat, gömt, glömt. Men sanningen är, att alla vi som känt slagen som barn, aldrig riktigt glömmer. Långt där inne gör det fortfarande fruktansvärt ont.

Varje dag polisanmäls 65 fall av barnmisshandel i vårt land, varav 11 fall av misshandel mot barn i åldern 0 till 6 år. Färre fall polisanmäls på sommarlovet, när barnen är som mest oskyddade. Ingen förskolepersonal eller skolpersonal som ser blåmärkena, som hör gråten.

Sedan några dagar är FN:s barnkonvention om barns rättigheter svensk lag. Det har länge varit olagligt att misshandla barn. Nu är det också olagligt att kränka barn. Att exempelvis psykiskt misshandla barn, eller att agera som att ditt barn är din ägodel. Ditt barn är dig till låns. En gåva. Ditt livs vackraste gåva.

Vuxnas våld mot barn, är ett av våra största tabun. Brott som ökat, inte minskat. Senaste decenniet ökade polisanmälningarna om misshandel mot bar med skrämmande 25 procent. I en Unicef-undersökning med fler än 4 700 barn berättar vart fjärde barn att han eller hon blivit misshandlad av en vuxen.

Låt detta bli det viktigaste löften för det nya decenniet: Bekämpa våldet i svenska hem.
Du som slår; välj om, sluta slå, sök hjälp. Det går!
Du som blir utsatt: Våga berätta, sök hjälp, vi lovar som medmänniskor, som samhälle, att finnas för dig.
Du som står bredvid: Använd ditt civilkurage, våga vara obekväm, våga fråga, våga anmäl.

Vad du än gör: Låt inte den som slår säga åt dig att skärpa dig när tårarna kommer.LÄS OCKSÅJag är lillfittan som ska stå till svars