0

I ljuset av lögnen om upprättelsen…

Under många år var jag en av dem som drog upp den sk vanvården av barn till offentlighetens ljus. Allt detta tillsammans med Kent Sänd broder till trubaduren Bengt Sänd som även de fick erfara samhällets svek mot oss som barn. Kent och jag var de mest pådrivande att samhället skulle ta tag i de missförhållanden som vi pekade på hade begåtts där de fortfarande fanns och att samhället måste ta sitt ansvar om barn som far illa där samhället själva är vårdaren.

När jag idag kan läsa i media om att inget egentligen har hänt känner jag mig nedslående och kränkt. Idag kan jag åter se samma fenomen uppstå i att läsa om hur en ny vanvård av barn återkommer. Åter står politiker tillsammans med ansvariga och upprepar samma lögn man predikade om då man sade att vad som hände under vanvården inte skulle få upprepas.

Vi som växte upp i samhällets vård för femtio år sedan känner förtvivlan och vanmakt. Jag själv är rasande inför vad jag åter får ta del av om och hur barn blir utsatta för godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt – gå mentalitet. Jag har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap. De har ställts utanför utbildning och arbetsmarknad där de sedan fått ärva sociala och medicinska handikapp tillsammans med drogberoende och kriminalitet. Idag kan man återse hur barn som placerats i fosterhem och i HVB hem utan insyn kan förnedra barn de har samhällets uppdrag i att vårda. Allt framstår åter i ett liv med psykologisk social och ekonomisk misär som en konsekvens av utanförskapets trauma.  Många av oss som blev vanvårdade av samhället har trotts eländet visat en imponerande förmåga till överlevnad. Trots usla förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv har ändå haft kraften att uppfostra egna barn som på egen hand upprättat relationer, sysselsättning och arbete utan att tappa fotfästet.”

I Finland sopade man vanvården av barn under mattan…

Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Ansvaret för bristande tillsyn är samhällets. Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver ta med vad som tillhör vår egen historia. Gemensamt måste vi skaffa oss kunskap och erkänna det som hänt. Vi måste lära oss reflektera och resonera kring de värderingar som resulterar i de övergrepp som sker. Egna och gemensamma tillkortakommanden måste vi se i vitögat. Vad som behövs är en gemensam kunskapsbyggnad kring de missgärningar som framkommit i den så kallade Vanvårdsutredningen. Jag anser att det behövs granskningsinstanser tillsammans med politisk och mänskligt ansvar för att förebygga dagens vård så att en attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället. Inte som det är idag där man lägger ord på trave vilket visar på att mänskan lär sig aldrig samtidigt som man ser sig själv främst framför andra.

Upprättelse

Vinddrivna och kantstötta, stod vi vant i olika köer, på stadshusgården. Vi hade finkläder på. För en del var det byxdress från Hennes och för andra rena joggingbyxor och randig tröja som nästan täcker ölmagen. En del allvarligt tysta och andra med glada återseenden. Folk har kommit från när och fjärran för att få upprättelse. Staten ska be om förlåtelse för sitt ansvarssvek gentemot en rad arbetarungar som placerades i vanvård utan tillsyn mellan 1920 och 1980. Samhällets styvbarn. De bortglömda. De som ingen orkade med eller ville ha. De som samhället fick ansvar för, men aldrig tog. De som aldrig var barn och därför blev konstiga vuxna.

– Jag var i Värmland, var var du?

– Järvsö och Nacka.

– Jaha.

– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!

Vad finns det mer att säga? Trashanken tyr sig inte till andra trashankar. De söker stöd. De kan stödja, men på egna villkor. Men man kan inte stödja, naken.

– Jag tänker sätta punkt för mitt sökande efter dokument, med denna ceremoni, säger min bänkgranne.

– Känner du dig upprättad, frågar jag.

– Ha, ha, ha, blev svaret.

Talman Per Westerberg, framförde statens vädjan om förlåtelse och ett erkännande av statens fullkomliga misslyckande. Det kändes äkta och värdigt. Vi slapp jolmerier och predikan. Det tackades för att vi var 866 stycken som ställde upp och berättade minnen från försummelsen. I många fall, berättat för första gången. Berättelser om hur ingen frågade. Hur ingen brydde sig.

Det tackades och tackades. Arbetarungar som har blivit halta och lytta gamlingar, är vana vid att stå till förfogande. Att vara användbara. Nu är vi åter användbara. Tack. Tack.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick upp till talarstolen. Det hördes inte ett ljud från de 1300 som satt i salen. En ilsken tystnad. Maria Larsson predikade och gav Pastor Jansson, ett ansikte. Eller som en uppsatt socialdemokrat hävdade, att hon har gett snömos, ett ansikte. Hennes tal påminde mig om de hycklande som ofta kallar sig kristna. Om hur kyrkan förtrycker, hycklar och förnedrar sina egna kristna.

Det var till ett sådant hem, jag skickades i förra seklet. Hycklande kristet. Brottsligt. Maria Larsson påminde mig om vad som gör att falskheten och hyckleriet står högre i kurs än krass verklighetsbeskrivning. Inget om Maria Larsson, bara om vad hon representerade.

Hon fick inga applåder, men tackade ändå. Tack. Tack. Tack för ert mod att berätta, sa hon. När hon hade slutat, var vi samhällspyramidens bottenskick, artiga och världsliga, vi applåderade matt.

Bakom mig sufflerar en ärrad röst:

– Va faan, komma nu och tacka. Dom kunde ju ha frågat tidigare så hade dom vetat!

– Fick du någon professionell hjälp? frågade jag min jämnårige bänkkompis.

– Behandlingshem. Jag är vit sedan 10 månader.

Han tog ingen Champagne. Han gick hem.

Höglund från KD, hade gått. Maria Larsson, hade gått. Per Westerberg med. Juholt ställde upp på bild med två supportersdamer. Mark Levengood hade modererat tillställningen, av någon anledning.

På socialdepartementet ansåg man uppenbarligen att överklassmannen skulle kunna möta oss på någon gemensam sträng. Han förklarade sin kontakt med arbetarklassen, i form av ett varmt och tjockt hembiträde.

Det var oss han hade som material för sin smålustighet. Det gick inte hem. Men sådant förstår man uppenbarligen inte på socialdepartementet. Hade de haft Jerry Williams som moderator, hade vi kunnat uppskatta det. Maria Larsson, vet nog inte vem Jerry Williams är.

Mark Levengood är tantgodis. Alla kvinnor flockades kring honom för ett foto och autograf. Jag kunde inte låta bli att säga till honom, när jag gick förbi:

– Du sa att nu är vi upprättade! Det kan man ju diskutera, men vi är i alla fall inte avrättade och det tackar vi för!

Han skrattade. Ett skämt i hans smak. Man kunde säkert vara så dråplig i den finska överklassmiljön, med ett glas i biblioteket. Maskrosbarnet gick till mötes, upprättade överklassfadäsen. Varsågod.

Men det fanns en större grupp, mest män som fylkades kring en artig och korrekt person. Det var Jimmy Åkesson som var ett eftertraktat fotografiobjekt. Sedd som Riksdagens symbol för de bortglömda och ratade. De som inte syns idag. Tänk att alla de andra politikerna missade detta. Igen.

Jag gick upp för den världsberömda trappan till Gyllene salen för att se ett smakprov på en kommande utställning på Stadsmuseet som öppnar 15 januari, om barnhemshistorien i Sverige. Intressant. Se den och se en bit av vår människosynshistoria.

– Är du mätt nu, mamma, hör jag intill mig. Vi äter snittar.

– Man blir inte mätt, dom är ju så små, svarar mamman och stoppar i sig ytterligare ett snitt.

Någon sa att dom skulle äta hamburgare efter tillställningen, så att dom blev mätta. Det gäller att bli mätt, innan man kan leka med maten. En snitt ger ingen mättnad, det är lek.

Poängen med denna ceremoni tänker jag är att den inte ska behöva upprepas några år senare. Att man tar lärdom av den insamlade kunskapen som finns. Att man ser de systemfel som finns. Ser den rådande människosyn som leder fram till förlåtelseakter.

En slutsats som Maria Larsson hade dragit var att ett placerat barn skulle få en kontaktperson. Ja, hjärtans. Det hade vi på 50-talet också men man tog aldrig kontakt, därför att man hade 200 ungar att kontakta över halva riket, man saknade befogenheter och resurser. Man talade över barns huvud. Man gör så än.

Utanför stadshuset stod en grupp från Somalia och andra afrikanska länder med plakat om att de hade blivit berövade sina barn. Soc hade placerat dem i fosterhem.

– Dom har gjort samma som med er! Väser ilsket en dam som vill ha vårt stöd. Jag frågar varför de är bortförda och en somaliska svarar att hon bara slog sitt barn. Men bara ett, men ändå tog de alla fyra.

– Man får inte slå barn, sa jag.

– Men det var ju så lite, säger hon. Hade någon upplyst henne? Gick hon i skolan?

– Vem är hon, frågar den ilskne, misstänksamt en annan kvinna, som var med mig på ceremonin.

Jag var fiende nu. Någon ville åter utnyttja oss och jag lät henne inte.

– Svenskar har så långt till sina känslor, säger den tilltalade kvinnan. Jag är halvspanska, jag vet! Samtidigt så ryckte hon ur min hand, kanske känslofullt, papperet med gruppens krav, som jag läste. Jag gick.

Jag tänkte hellre barn i ett kärleksfullt fosterhem än hos föräldrar som slåss. Det finns hem som fungerar. Jag måste tro på det. Men alldeles för många som inte fungerar. Något jag vet.

Somaliska eller svenska föräldrar måste ta sitt ansvar. Göra allt de kan. När de inte kan mer, ska de få stöd från samhället. Inte som det har varit och fortfarande är, i för många fall, ett straff.

Präktighetssamhället straffar. Trashanken ska fostras. Ska det tjuvas, ska det göras snyggt med finess och resurser, inte grovt och vulgärt. Finessen görs till norm och det vulgära avslöjar ju allt och måste straffas.

Att stå nere och spotta upp mot makten, är inte detsamma som att stå högt i pyramiden och loska ner.

Jag tackar för att någon såg oss, till slut. Jag tackar andra länder som gick först och ställde vårt land i skamvrån. Synd att Stockholms stad har dragit ner på kulturbudgeten så drastiskt, annars kanske någon på socialdepartementet hade haft en chans att skaffa en måttlig bildning om hur vårt samhälle ser ut och vår historia. Då hade vi sluppit känna oss som trashankar och något man talar till, ovanifrån. Återigen.

Per Westbergs ord berörde. Jag grät. Min bänkkompis sa att han nästan fick våta ögon. Det blir inte mer tårar än så här.

Må denna ceremoni vara avstampen för seriöst och djuplodat arbete för verkliga förändringar. När sorgen lägger sig lager på lager blir den till slut hård granit. Av granit görs släggor och med släggor tar man strid.

Upprättad…?

dock ej avrättad!

Tack

Rebecca Hybbinette

0

Att värdera är att även vilja…

Åter har jag funderat ett varv till om politiken. Ett nytt val ligger för dörren. Frågan för mig är om jag fortsättningsvis ska lägga ned tid och energi på politik. Det finns en hel del frågor jag går och bär på. Har man funnits med vid det politiska bordet under snart trettio år tål det att fundera på om värdet finns kvar till det kollektiva engagemanget.

Värdet att bli en egen agitator samtidigt som jag skriver på en bok om mig själv och hur det kom sig att jag engagerade mig i det offentliga kanske blir en agenda som vid min ålder är lugnare. Om man är sig själv behöver man inte finna sig i att värdera allt på vågen innan man säger vad man tycker och tänker. Det skrivna ordets makt är värdet som ställer tungan på vågen. Det ultimata värdet är att skriva ned mina yttersta tankar och värderingar. Allt finns kvar till eftervärlden som författare då jag själv försvunnit från jorden yta. Större än så kan det inte bli då generationer efter mig kan läsa vad jag skrivit efter att jag vandrade omkring i världen en kort stund för att se mig omkring. Förhoppningsvis finns jordens yta kvar en tid till om den inte brinner upp då människan alltid har benägenheten att utrota sig själv då hon och han inte får som de vill.

När det gäller mitt politikiska värv som socialdemokrat borde vi socialdemokrater ordentligt tänka till inför nästa val om i vilken hage vi ska hamna eller välja att vara i då det då främst gäller den kommunala politiken. Valet är om jag ska finnas med offentligt eller om jag ska bli min egen agitator.

Själv är jag av den bestämda uppfattningen att vi socialdemokrater borde visa oss mer till vänster i stället för att mer och mer köra i den högra filen. Att vi socialdemokrater valde att göra upp med Moderaterna i Strängnäs där jag själv finns som folkvald var att bilda en stabil majoritet för att styra Strängnäs kommun vilket var av nöden tvungen efter valresultatet då Sverigedemokraterna ökade från ett mandat till sju. Hur det blev och vad vi har lyckats med får framtidens utvärdering göra längre fram. Själv kan jag konstatera att vi har lotsat kommunen framåt tillsammans med Moderaterna på ett klokt och förnuftigt sätt. Personkemi har varit modellen för att nå resultat. Att vi socialdemokrater inte fört vår egen politik mer synlig har visat sig är något som måste ses i motljuset av att vi har kompromissat och lyssnat på varandra från både socialdemokratisk och moderat håll. Kommunen Strängnäs har klarat av en tuff tid med pandemi tillsmans med en skör ekonomi. Detta med att allt idag är i balans med facit av att majoriteten med socialdemokrater och moderater därmed har hållit sig samman.

Nu går vi mot ett nytt val. Sverigedemokraterna har under den senaste mandatperioden erhållit alltmer fäste hos väljaren. Detta trots att de inte har någon politik som skulle ge väljaren bättre välfärd till de svaga grupperingarna som väljer att ge dem sin röst. En politisk majoritet av Sverigedemokraterna skulle bära till splittring och elände i fotspåren av den politik de företräder. Antisemiter och främlingsfientlighet är vad som präglar Sverigedemokraterna från hårfästet ända ned till fotsulan. Att väljaren väljer ett parti som i framtiden skulle köra landet till botten begriper de som stöder dem tydligt inte. Ser man till hur den socialdemokratiskt styrda regeringen under Lövdén manövrerat där de flesta förslag om välfärd sågas ned av högern och SD börjar jag undra hur ska allt sluta om högerextremismen får tillträde till regeringsmakten i Sverige efter nästa val både i kommuner och i riksdag.

När det gäller oss Socialdemokrater har vi mycket att tydligt göra. Att vi i kommuner runt om i landet idag sitter och styr tillsammans med högern gör ett synligt avtryck hos väljarsympatisörerna. Valanalysen till nästa val visar på att väljarna inte ger oss det förtroende vi behöver. Säkerligen är orsaken den att vi ute i kommunerna sitter och styr tillsammans med Moderater främst. Ofta och mycket får Moderaterna sympati de behöver medan vi Socialdemokrater tappar väljare därför att vi är osynliga i debatten om verklig välfärd. Väljaren söker sig därmed till Sverigedemokraterna då vi inte visar att vi är ett arbetareparti som står på de svagas sida mera tydligt än vad vi gör idag då vi inte heller når den majoritet vi behöver för att förverkliga vår politik. Valet måste bli att välja. Valet är att sitta i en majoritet och bedriva politik som är bekvämt och bra. Valet är att sätta sig i oppositionsrollen och därmed sitta obekvämt samtidigt som man inte behöver dagtinga med samvetet som man är tvingad till att göra idag borde vi socialdemokrater värdera och analysera mer än vad som är fallet idag. Politik är att vilja sade Palme. Frågan idag borde ställas om var viljan finns. Själv är jag i valet och kvalet om politikens värde idag. Var jag kommer att ställa mig tar jag ställning till inom tid som kommer. Finns en hel del att värdera om politikens värde inne i ålderns höst.

0

Fadersgestalter och övriga gestalter…

Ofta då man googlar och går ut på nätet så kan man se bilder av personer eller annat som fängslar eller visar på minnen som sammanför med vad man upplevt under livet. Vid min ålder där jag passerat 75 års strecket kan jag konstatera att livet här på jorden är en kort tid då man ser sig omkring. Vår livstid är en tid mot den tid som jorden enligt forskare och andra som vet mer än vad jag någonsin kommer att få veta. Vad  jag vet är om den tid jag vandrat här och den tid som obönhörligt kommer att föra mig allt närmare graven.

Min barndom var inte den bästa. Allt har jag dokumenterat om en tid då jag levde i ensamhet kränkt och nedvärderad av vuxenvärlden där för att jag inte hade föräldrar som tog ansvar för mig. Skrivandet om min barndom blev ett sätt för mig att skriva av mig den frustration jag levt med under många år fram till min femtiårsdag. Vad som sedan hände var att jag fortsatte skriva. Livet efter barndomen blev ett liv ute på sjön där jag fortsatte att dokumentera en självbiografi som idag är ett resultat med fyra böcker skrivna. Avslutningsvis skriver jag på min femte roman om gossen Luma och hans liv där mycket kommer att handla om politik och medverkan i samhällsdebatten. Allt är sammantaget en historia av recensenter värt att läsa.

När det gäller sjömanslivet blev inträdet ut på sjön ett beslut som räddade mig från missbruk och elände då jag samtidigt blev fader och därmed beslöt mig för att jag skulle se till att mina barn inte hamnade på barnhem. Beslutet är något jag hållit där jag även vet mina brister som fader. Vad jag ändå idag kan se och även känna är en brist jag fick uppleva då jag själv inte hade en fadersgestalt att se upp till. Minns hur jag ofta såg fadersgestalter hos män som jag såg upp till och beundrade.

Idag när jag googlade kunde jag eftertänksamt se mig som sjuttonårig jungman ombord i passagerarfartyget ss Svea Jarl hur jag där ombord kom att se upp till skepparen och som jag även visste hade ett gott öga till mig som ung sjöman. Efter att seglat jungman ett par månader ombord blev jag mer och mer förtrogen med sjömanslivets graderingar att komma upp sig i hierarkin. Minns hur jag en dag tog mod till mig för att begära uppmönstring till Lättmatros. Efter att blivit avlöst vid rodret gick jag fram till skepparen med min begäran där han stod på bryggan.

Hörrudu Luma. Vänta ute på bryggvingen. Efter en stund kom han ut till mig med ett snöre i handen. Då så får vi se sade han. Slå ett halvslag och visa mig vad du kan. Ska du bli Lättmatros så är det upp till bevis.

Halvslaget som är knoparnas knop avgjorde att jag av bara farten slog en pålstek hur säkert som helst. Svaret blev att jag efter månadens utgång kunde titulera mig som Lättmatros. Allt kom jag ihåg då jag såg bilden på nätet av skepparen här på bilden vilken jag även till viss del såg som en fadersgestalt i avsaknaden av en närvarande.

Ombord i Svea Jarl lärde jag mig grunderna som 17 årig sjöman och vad som där fanns och vad man skulle visa respekt för. Många långa timmar stod jag vid rodret och styrde fartyget mellan kobbar och skär dag som natt. Vill noga påstå att jag var ganska så duktig på att vara rorgängare som det mera kallas då man står vid ett fartygets roder och ser till att fartyget håller den kurs fartygsbefälen angett. Längre fram i sjömanskarriären hade jag stor nytta av praktiken ombord i Svea Jarl. Ofta fick jag under min tid som sjöman erhålla hamnrodret vilket betydde att jag hade stort förtroende som sjöman att tillsammans med befälen styra in fartyget in till den hamn vi skulle förtöja vid.


0

Socialdemokraterna måste välja vägen vänsterut.

När Socialdemokraterna väljer en ny partiledare bör personen i fråga inte komma ifrån leden där de framträdande personer som nu styr partiet finns. Socialdemokratin har under lång tid gått till höger. Detta tillsammans med regeringsinnehavet de har med mandat från Centerpartiet som visat på att ska socialdemokratin äga regeringsmakten idag så är det på deras villkor.

Vad som har hänt och fortfarande händer är att partiet tappar i trovärdighet. Dessutom har socialdemokratin en högermajoritet i riksdagen att brottas mot och som gör att regeringsmakten existerar i det tunnaste laget då en högermajoritet kan köra över allt vad socialdemokratin föreslår och vill göra då mandatet att få majoritet för sina förslag är ytterst minimal.

Socialdemokratin behöver idag en partiledare som inte har haft fingrarna i den berömda syltburken som idag har innehållet om sur högerpolitik. Vad partiet behöver är en person som har befunnit sig helt utanför den politik som idag står mer till höger än den aldrig tidigare gjort hos socialdemokratin. Ute i de socialdemokratiska leden finns det ofta och mycket kompetenta personer som kan politik och som väljer att gå vänsterut för att få rättning i de socialdemokratiska leden. Att välja en ny partiledare ifrån de etablerade politikerna är att välja samma inriktning som varit och som kommer att bli permanent om inte någon kommer in och säger stopp med hela handen.

Partiet av idag har tappat sin själ. Partiet av idag säljer ut sig själva. Allt syns tydligt i väljarleden där Socaldemokraterna tappar alltmer i stöd till förmån för Sverigedemokraterna tillsammans med övriga högerpartier som även de valt att sitta vid makten tillsamman med fascister och antisemiter. Främst i kommunpolitiken har Socaldemokraterna valt att sitta vid maktens stolar med högerpartier som med sina ideologiska fundament präglar politiken där avknoppning sker tillsammans med socialdemokrater som därmed väljer att dagtinga med sitt samvete. Mera rätt har Socialdemokraterna blivit ett parti som sitter i andra vagnen efter moderaterna där de inte har en aning om var resan kommer att sluta.

Socialdemokratin måste välja vägen tillbaka till sina rötter. Om inte detta händer kommer partiet att bli ett parti som aldrig mer kommer att dominera landets politik som de gjort sedan de bildades. Partiet behöver en partiledare som väljer att resan går vänsterut i politikens värld där de under resan minimerar högerpolitiken.


0

Löfven har hållit balansen på slak lina…

Stefan Löfven har aviserat sin avgång. En klok man med egenskaper hans politiska motståndare saknar. Bättre hade det varit om de fyras gäng med SD Åkesson, Ulf Kristersson, Nyamko Sabuni och Ebba Bush hade avgått.

Stefan Löfven ska ha en eloge för den stadsminister han varit med gott betyg rent allmänt för en tid som även varit parlamentariskt svårt att styra med alla kriser samtidigt som han balanserat på slak lina då det gäller att föra socialdemokratisk politik. Att vara landets stadsminister med innefattande av beslut för hela folket och därigenom få igenom socialdemokratisk politik av det enda mandat han har haft som övervikt från de senaste valen är ett konstycke utan motsvarighet i en tid med högervindar som blåser över hela världen. Sverige har även blivit en av länder där politiska partier hyllar högerextremism för att själva nå makten.

Stefan Löfven har efter det senaste valet haft en högermajoritet emot sig för att bedriva politik han vill göra som socialdemokrat men som inte går att göra då både gapighet och extrema högervindar blåser mot honom. Trotts detta har han stått stadigt där han fortfarande står. Förståeligt är att han efter tio år som stadsminister vill leva mer med sig själv än att ständigt stå med häcklande ordval och nedvärderande retorik mot sig. I valet om sin avgång värnar han om partiets framtid då han valt att avgå som både stadsminister och partiordförande för Socialdemokraterna på ett rätt och riktigt sätt som inger respekt. Han visar med hela handen med pondus att han avstår från den makt han har. I avgörandet bär han inte på en maktideologi som många ledare visar där de aldrig heller avgår före någon tvingar dem till att avgå.

Stefan Löfven har jag alltid gillat och gör det än mer då jag idag kan sammanfatta och summera vem han är som person och människa i det mediebrus han fått stå i och gjort med bravur. För tio år sedan var jag som lokalpolitiker ute på resa med den sk kallade arbetarbåten där vi gjorde avstamp till valet med Stefan som statsministerkandidat. Jag tog honom i hand efter talet han höll ombord och önskade honom lycka till. Efter resan och två val har han suttit som statsminister. Känns idag alldeles förträffligt att min önskan om lycka till blev en resa för Löfven som idag kan summeras med att resan bitvis varit skakig men som han har bemästrat på ett mästerligt sätt. Allt med innehåll om ledarskapet i partiet där på ett taktiskt sätt fört en politik som ytterst sänkte högeralliansen som sprack i bitar så blocktänkandet i svensk politik försvann till viss del i svensk politik.

Idag har blockpolitiken bytts ut till något ännu sämre där högerextremismen präglar högerpolitiken med nämnda politiker i de fyras gäng som borde avgå i stället för Stefan Löfvén. Ett friskt och öppet samhälle mår bättre av egenskaper han har än den gapighet och hårdhet nämnda högerpolitiker representerar.

0

Politik är att vilja. Inte att ta genvägar!

Nu har även kommunstyrelsen tagit beslut om att avveckla värmerörelsen. Vad som är kvar i beslutsvåndan är fullmäktige som ska avgöra detta den 30 augusti.

Vad som kan sägas om beslutagendan är att fort ska det gå. Någon större debatt från medborgarna har det inte varit i kanten av den Pandemi som pågått där beslutsgången har varit den att alla förtroendevalda inte har kunnat vara med och debattera sakfrågan.

En undran är hur beslutet ska tas? Kommer det att bli på samma sätt som det varit under pandemin månaderna? Kommer det att i detta så viktiga ärende eskalera i ett demokratiunderskott som bevisligen visar att frågan om försäljningen är bråttom värre. Läser man motivering av beslutet från majoriteten där Moderaterna och Socaldemokraterna har en liten majoritet att luta sig mot kan man i motiveringarna underförstått läsa att kommunens ekonomi är så illa att något måste göras. Om inte värmeverket säljs kommer nästa generation få det svårt och eländigt då ekonomin kommer att fallera säger man. Om inte tillskott kommer in i verksamheterna skola vård och omsorg då kommer allt att sluta med en förskräckelse. Vad som återstår är avknoppning av kommunen. Frågan borde ställas vad som skulle komma om inte man gått in för att sälja kommunens verksamheter som nu med värmeverket. Vad hade man gjort i annat fall? Vad är det som kommer nästa gång socialdemokratin sitter med i det moderat majoritetsstyret. Är nästa fas i avknoppningen att man säljer ut bostadsbolaget kan jag undra?

 Politik är att vilja. Så sade Olof Palme. Hade han levt idag lär vokabulären varit en annan från honom än den är idag där socialdemokratin finns med och avknoppar kommunerna. Politik är att vilja driva politiken så den kommer alla till del. Idag väljer även socialdemokrater att mätta munnen för kapitalstarka bolag som köper upp verksamheterna för att därmed göra vinster på kommunmedborgarnas väl och ve.

Politik är inte att ta genvägar. Att sälja värmeverket är en genväg för socialdemokratin att inte våga säga emot för maktens vidkommande. Politik är inte att ta genvägar. Politik är att vilja. Beslutet om försäljning kommer att bli om detta verkställs att det är varmt och gott i början. Efter ett tag kommer kylan. Vad som även kommer är nästa års val. Hur Socialdemokraterna ska försvara försäljningen återstår att se. Att kortsiktigt sälja värmerörelsen kommer inte att  ge några röster. Snarare kommer väljarskaran att krympa lika som den gör ute i landet idag då man inom socialdemokratin tar genvägar till maktens korridorer utan att kunna göra traditionsenlig socialdemokratisk politik. Allt gör att väljarna tappar förtroendet och som krasst visas i väljarbarometern där socialdemokratin tappar stöd.

Som sagt. Kommunfullmäktige ska nu ta beslut i frågan om avknoppning eller inte. Allt faller sig in på att någon tydlig markering i att man i sak ska få debattera emot förslaget. Allt borde mer få bli synligt då det finns många som är emot förslaget. Frågan är om det ännu en gång ska visa sig att för att få majoritet för att sälja värmeverket är att ja sägare har företräde om fullmäktige sammanträder utan egentlig debatt när beslutets ska tas.


0

Vem ”fan” ska man tro på…

Kraft är att utveckla borgerlig politik som ska styra Strängnäs. Så skriver en insändare skribent i Eskilstuna Kuriren/Strängnäs tidning. Ingrediensen i insändaren pekar även på att politikerna i Strängnäs mest käbblar och att allt måste tydliggöras med att tjänstemännen blir tydliga i förslagen de kommer till politikerna med. Förnyelse är vad som ska gälla. Att högern i sin ideologi är de mest konservativa med Moderaterna i högsätet är inte något som ska förtydligas då förnyelse ska genomsyra den kommunala förvaltningen när traditionell ideologi ingår i förnyelsen.

Insändaren säger en hel del om vad som tydligt ska gälla i kommunen Strängnäs men som göms i snö då den kommer upp vid tö. Privata intressen ska tydligt genom högerpolitiken ha företräde framför kommunal förvaltning. Strängnäs av idag är en av kommunerna i Sverige som har mest friskolor i kommunen. Fler lär det bli om Moderaterna får än mer fritt spelrum om att förverkliga sin ideologi om privat ägande främst. Frågan som kommer att ställas än mer i dagsljuset är då ny skola i Läggesta området ska byggas. Ska den vara under kommunal förvaltning eller ska en friskola till tillträda i Strängnäs? Tydligheten för borgerligheten är att en positiv utveckling av kommunen Strängnäs är en privatskola som därmed som alltid då det gäller privat verksamhet genererar vinster som skattebetalaren får betala.

Vad som än mer om någon vecka kommer fram i ljuset är om värmeverkets ska bli en vara, eller inte vara kvar under kommunal förvaltning. Förslaget är att sälja värmeverket för över en miljard kronor. 20% blir kvar i kommunal ägo, säger förslaget till beslut som ligger. Detta tydligt för att blidka motståndarna till en försäljning. Över en halv miljard ska betalas i skulder värmeverket har att betala av på. Miljonerna som blir kvar ska investeras. Vad som ska investeras har man inte klart för sig ännu. Det ska politiken bestämma. Vad tjänstemännen säger om förnyelse om så sker återstår att se. Mycket vill ha mer. Moderat politik utgår i att sälja både statliga och kommunala verksamheter. Vad kommer här näst kan man undra.

Återstår att se vad valet av kommunens innevånare blir om ett år. Kommer Moderaterna att välja Sverigedemokraterna som koalitionsbröder som Strängnäs sonen Moderaten Kristersson är förespråkare för. Var vi Socialdemokrater kommer att finnas i den ideologiska bänken kommer med all säkerhet att visas bäst och mest om värmeverket säljs till privata intressen. Socialdemokraterna har ingått i den moderat myllan två mandatperioder i Strängnäs. Bra resultat har politiken generat då ideologiska frågor inte har ramlat in i beslutsagendan. Frågan lär bli av stor betydelse om vad som händer inom den majoritet som idag består av socialdemokrater och moderater om värmeverket avknoppas. Förnyelse eller inte.  Mera rätt. Vem ”fan” ska man tro på…

0

Om ideologisk skillnad…

 Sociala medier och vad som finns däri gör att jag som bloggare och i övrigt på min hemsida ger uttryck för min uppfattning om livet och den erfarenhet jag uppnått vid 75 års ålder. Som författare har jag skrivit fyra böcker vilket jag idag ser som en upprättelse mot de orättvisor som drabbade mig som barn och som jag under min livstid släpat på. En del kallar mig för att vara bitter. Vad jag själv känner borde vara främst i vetskapen om att jag känner mig bäst själv. Någon bitter person är jag i sanning inte. Däremot delger jag min omgivning vad jag tänker och hur jag anser det borde vara vilket lättar på bördan om orättvisan.

Ofta då det gäller mitt skrivande får jag brev och annat om att jag borde dra något gammat över mig och lägga av med att delge mina åsikter. Mentaliteten hos dem som speglar egen förträfflighet visar med hela handen att de är egotrippade individer. Då man synar deras kragar är de ofta välbeställda individer och lever i all väl förmåga. Ändå är de inte nöjda med livet. Personer som meddelar sin avoghet vet alltid bäst och mest. Högaktningsfullt vill jag högt och värdigt utropa till dem att jag fullkomligt skiter i vad de tycker om de inte kan delge sina synpunkter utan att nedvärdera dem de vill delge sina åsikter som enligt dem själva är det enda rätta.

Här om dagen damp det ned ett mejl tillsammans med en hel del synpunkter av en man som hade seglat ute på de sju haven.

Brevet började med citat:

”Hoppas på ett givande meningsutbyte mellan ett par gamla sjömän. Visserligen har jag mer än dubbel så lång sjötid främst som befälhavare, vilket inte nödvändigtvis måste påverka ”debattklimatet”. Uppenbart är våra politiska ståndpunkter närmaste diametrala, beroende på olika bakgrunder, vilket är den ursprungliga förutsättningen och nödvändigheten för en demokratisk politik; vilken i dagsläget är obefintlig. Bifogade dokument kan förhoppningsvis ge en förklaring varför åsikter går isär.”

När jag läste dokumenten såg jag likheter om vad jag själv dagligen argumentera och visar orättfärdighet i. Ganska omgående kunde jag konstatera att han var en beundrare av partiet jag och många med mig kallar för det svenska fascistisk partiet Sverigedemokraterna. Nära kom jag att tänka på Utöja i Norge och terroristen Breiviks manifest med hans argumenterade om höger fascismens förträfflighet.

Omgående svarade jag mannen med att citat:

 ”Svarar dig kort. Tänker inte gå i polemik ang. vad jag läst i bifogade filer. Vi har en fundamentalt olik uppfattning om samhällets ideologiska frågor. Läs här Rasismen präglar högerpolitiken i Sverige. – Välkommen till Krister Lummes Hemsida. och mer på min hemsida samt i min blogg så ser du skillnader.”

Svaret om min okunnighet kom omgående:

”Hade inte väntat annat svar , men det bekräftade min övertygelse om din politiska okunnighet och socialgrupp. Det är ditt parti som gjort Sverige till en Anarki.”

 Alltså är vi socialdemokrater anarkister. Så argumenterade en man som började sitt brev med att han minsann hade seglat dubbelt så länge som jag själv gjorde då jag var sjöman . Han meddelade därmed att han var en kapten av rang. Som kapten med bestämmande rätt och jag vet bäst mentalitet delgav han mig att då jag inte uppnådde kaptens status var jag en av de mindre vetande. Kunde framför mig se då jag läste presentationen av kapens seglandet då jag seglade i ett fartyg där jag kom i polemik med en skeppare jag inte hade något till övers för.

Minns då jag stod vid rodret hur kaptenen ombord kom upp på bryggan med ny putsade stövlar med skaft som nådde upp till knähöjd lika som Hitlers ss generaler på sin tid klädde upp sig då de visade upp den status de ägde i att se ned på människor som de sedan gav sig i vinn om att utrota. Vid denna tid läste jag i min hytt på frivakterna lådvis med skrifter om fascister och den ideologi de bar med sig. Jag kommer aldrig att få tunghäfta om varför jag kommer att fortsätta säga och delge min omvärld om rätten till allas lika värde.

Mera om min syn på rättvisa finns i dessa böcker…
0

Rasismen präglar högerpolitiken i Sverige.

Sverige utmärker sig alltmer för att vara ett främlingsfientligt land. Mer och mer utmärkande blir det år för år. Mest utmärkande är det att idag finns det ett främlingsfientligt fascistiskt parti inne i Sveriges riksdag. Sverigedemokraterna legitimerar främlingskapet tillsammans med högerpartierna som söker profilering hos främlingshatet för att därmed nå makten i Sverige. Idag är det representativt att visa negativiteter som invandringen medför och som vi själva medverkat till då vi inte tagit hand om dem som kommer hit. Ofta och mycket pekas på det på straff och poliser i varje hörn av våra gator i stället för att ta reda på orsak och verkan om varför brottsligheten och kriminaliteten ökar i landet. Lättaste vägen för att profilera sig själva är att peka ut någon annan som orsak där invandraren får stå i falluckan samtidigt som främlingsfientligheten anses av den moderate statsministerkandidaten Kristersson vara tärande för landet.

Vad som visas idag har visats tidigare. För inte så länge sedan lyfte man språket till den nivå som fortsättningsvis idag präglar landet allt mer. Följande dialog visade på hur man hos Moderaterna uttalade sig vad som idag anses varar vedertaget hos 23% av det svenska folket som idag ser fascister som det enda rätta för landet att få vad man inte anser sig få därför att landet översvämmas av invandrare.

”Muslimer är duktiga på att föda många barn och på att utnyttja systemet”. ”Vi får hit drägg. De ska hem, de ska inte va här”. ”De får lyxbarnvagnar av samhället. Muslimer är duktiga på att föda många barn och på att utnyttja systemet…

Så uttalade sig en M-politiker om invandring för inte allt för läng sedan. Detta innan Sverigedemokraterna kom ut på den politiska arenan där de sedan tog upp allt som delar av det svenska folket burit på under lång tid. Idag har retoriken kommit upp i dagsljuset tillsammans med den sk vanliga arbetaren som ser sverigedemokraterna som räddare från invandraren som enligt dem tar allt vad de inte får, från dem. Allt måste bli mer tydligt för i att de vill ha mer för att de ska bli nöjda och att invandraren ska kastats ut då de tar för mycket plats samtidigt som de även är tärande. Att de själva lever i all väl förmåga intresserar dem inte då allt vad de har är för dem självklart och mer där till.

Själv har jag bott i Sverige sedan sextiotalet. Min erfarenhet visar på att Sverige idag har blivit en tillväxt för egoister som anser sig vara de som står i första ledet då de vill ha men sist in ledet då det gäller att ge. Några dagar efter att jag landade i den svenska myllan i början på sextiotalet fick jag erfara att jag var en finnjävel. Tydligt markerade man redan då att svenskarna är mer betydelsefulla än de som kommer hit för att bygga den svenska välfärden. Jag är en av dem vilket jag gjort i över femtio år. Att jag skulle vara tärande för landet är en skymf jag får bära med mig till graven om inte annat händer som rättfärdigar mitt anseende och att de som invandrat till Sverige får den renommé de borde få men som de inte får då även det politiska högerskrået säger att de är tärande.

Erfarenheten om arbetets betydelse bär jag med stolthet inom mig med det svenska medborgarskapet som idag skvalpar i bägaren med smolket spillande då jag hör och ser vad som händer i Sverige av idag. Allt tillsammans med politiska förtecken från en höger med moderata influenser och kristdemokratiska böner i altarringen. Med en falsk gloria över huvudet ber de till guden om att han ska hjälpa dem till makten med att visa än mer främlingskap tillsammans med fascisterna inom det Sverigedemokratiska partiet. Deras tal om demokrati är lika förfalskat som alla individer fick erfara då fascismen krossade demokratin med en retorik som förde med sig lögnens budskap för sjuttiosex år sedan där alla kunde se facit om och hur fascismen skövlade Europa.

Ledare i Eskilstuna Kuriren.
0

En notis som kunde ha blivit en dödsruna…

Här en händelse om vad som inträffade för sjuttioett år sedan. Vid fyra års ålder kunde mitt liv tagit slut. Notisen här från Ålandstidningen är något felaktig då den säger att jag hade sällskap med andra barn. Detta stämmer inte då jag knallade ned till hamnen helt ensam.

Jag såg båtarna från backen på Skillnadsgatan där vi bodde om och hur de ångade förbi framför mina ögon. Vid fyra års ålder tog nyfikenheten över så jag knallade ned till hamnen. Då min moder hade annat för sig glömde hon bort mig . När jag på mina fyraåriga ben kom till hamnen klättrade jag ned i en av båtarna som låg där. Jag lekte med en åra som jag sköt ut båten med från bryggan. Där blev jag hängande mellan bryggan och båten så jag till slut hamnade i vattnet. Uppdragen från sjön blev jag av en lots som fick tag i mig i vattnet med en båtshake så jag flög upp på bryggan där jag sedan efter att kämpat i vattnet låg på bryggan och kippade efter luft som en fångad fisk.

Jag minns hur jag hade kämpat för livet att inte sjunka till botten tillsammans med en vattenfylld overall som hela tiden drog mig allt mer ned under ytan. När lotsen sedan levererade mig till hemmet på Skilnadsgatan mötte vi min moder rufsig i håret där hon stod i en morgonrock frågande, undrande var jag hade varit. Blöt och nedkyld i overallen som det droppade vatten från såg jag hur en man stod bakom ett draperi i sovrummet med en pipa i handen där han sedan rymde ut på gården från fönstret för att inte hamna i skottgluggen då lotsen ifrågasatte moderns sätt att ta hand om sitt barn. Hon hade valt att idkat kärlek med mannen som tydligt hade varit så intensiv att hon glömde bort att jag fanns utanför sovrummets väggar.

Läs boken Guds Lilla Barnaskara. Där finns en hel att läsa om händelsen samt även avskedet från hemmet på Skillnadsgatan där min moder lämnade mig vid fem års ålder så jag sedan hamnade på barnhemmet tillsamman med Guds Lilla Barnaskara. Boken finns idag att läsa på Adlibris och Bokus som e:bok.

Sjuttiofem år blir jag om några dagar. Mitt liv kunde ha slutat efter artikeln i media här. Nu blev det en mindre notis om händelsen. Hade inte lotsen varit där och underhållit sin båt i hamnen hade en dödsannons i Ålandstidningen lämnat ett meddelande tillsammans med säkerligen en större artikel om att en fyraåring hade drunknat i hamnen…

Livslevande sjuttiofemåring…