0

De Svenska folkbiblioteken representerar inte folket…

Att vara författare är stort. Därmed jag kan titulera mig till detta efter att skrivit fyra böcker. Säkerligen retar det någon som hamnat i avundsjukans skugga samtidigt som de anser att mitt skrivande är rena dyngan. Skenet bedrar om att en del recensenter själva är bättre än jag är att att formulera texter och ord. Vad som visas tydligt är nöjdheten med är att jag blivit censurerad av de sk svenska folkbiblioteken.

Varför skriver jag? Varför lägger jag ned timmar och dagar på att få ihop en bok. Att skriva för att bli rik eller att sälja pall-vis med böcker har aldrig varit min devis. Mitt skrivande grundar sig i att samhället stal min barndom där jag placerades på en barnhemsanstalt som barn. Författandet blev avstampet i att jag berättade om min barndom samtidigt som jag förmedlade omvärlden om ovärdigheten hur vuxenvärden fostrade barn med att slå och misshandla dem. Vid femtio år fyllda var jag med och såg till att vanvården av barn som samhället gjorde för femtio år sedan kom till allmänhetens kännedom både här i Sverige och i Finland. Mycket arbete var det. Många timmar lade jag ned på att åka land och rike runt för att berätta samtidigt som jag kom ut med min bok om Guds Lilla Barnaskara.

När boken kom ut på Åland uppmärksammades berättelsen stort samtidigt som ålänningarna själva fick vetskap om vad som hände i ett hus alla visste fanns, men som de inte hade en aning om vad som hände innanför väggarna där, innan jag berättade min berättelse.

Mycket har hänt sedan dess. Under åren som gått har jag skrivit tre böcker till som berättade om mitt eget tragglande att komma in i samhället där sökandet grundade sig i uppväxten på barnhemsanstalten. Jag fick fina recensioner för mitt skrivande. Romanen om Guds Lilla Barnskara blev nominerad till ett av Finlands stora litteraturpris. Ålänningarnas kulturråd gav mig pris för samtliga böcker. Jag kände mig stolt och även privilegierad över att få den fina renommé jag mest erhöll av ålänningarna.

Däremot blev jag ordentligt besviken och förbannad då jag i våras efter alla års skrivande kunde konstatera att i Sverige ansåg man inte mitt skrivande passade in i författarskapet som i Finland. Till bibliotekshyllorna i Sverige har jag inte tillträde till. När jag fick vetskap om att biblioteken ratat mina böcker frågande jag mig varför. Några bibliotek svarade mig med att ekonomi inte fanns för att ta in alla böcker. När motiveringen även låg i att mina böcker inte hade funnits med i Bibliotekstjänst recensioner där jag hamnat på Btj:s högre skalan frågande jag mig om de som köper in böcker vet vad de håller på med då mitt skrivande särskilt var högt uppskattat i Finland. Med svar här under kunde jag lätt analysera vilka och vem som avgjorde vilka böcker som skulle hamna i bibliotekshyllorna.

Så här svarade biblioteket i Nyköping :

Hej! Jag är ansvarig för inköp av skönlitteratur hos oss sedan tre år. Vad som hänt innan dess kan jag inte svara på. Rent generellt kan jag ge dig två svar på din fråga.

Det är inget konstigt med att vi inte köper in vissa titlar. Det är fler titlar som vi INTE köper in än vad vi köper. Det är enkelt. Vi har en budget som tillåter oss att köpa in ca en tredjedel av de titlar som ges ut på svenska varje år, grovt räknat. Det är alltså en majoritet av årets utgivning som vi inte kan köpa in.

När vi gör ett urval av inköp utgår vi från BTJ´s kataloger. Finns en titel med där är det större chans att den köps in. Gör den inte det hör det till undantaget att vi vet om att den finns. 

Eftersom det är ett fåtal bibliotek som har dina titlar beror det nog på att de inte funnits med i BTJ´s katalog. En är med i senaste BTJ-katalogen som precis kommit ut, den fick hyfsade recensioner och kommer säkert köpas av fler bibliotek.

Häpp, säger jag. Detta är en ren och förbannad lögn. Mina böcker är recenserade av BTJ. Alla med ett övre medelbetyg där Guds Lilla Barnaskara erhöll det näst högsta omdömet. Största delen av landets bibliotek har inte köpt in Guds Lilla Barnaskara trots att den handlar om en tid då samhället i Sverige svek sina barn. Därmed är uttalandet om Btj rena dravlet. Här väljer man själv vad som tas in samtidigt som man inte verkar bry sig särskilt om vad man tar in till hyllorna.

Alltså. Inköpare på biblioteken avgör literturen idag där de med sina val idkar censur samtidigt som de refuserar författare som inte för biblioteken är kända författare. Hur många med mig fastnar i bibliotekens sätt att välja vem och vilka som ska ha tillträde till deras hyllor. Biblioteken ska inte kalla sig för att vara Folkbibliotek då de köper in böcker av endast kända författare vilket måste ses som verkligt godtyckligt. Köper man inte in titlar av alla författare idkar man censur. Då ska man inte kalla sig för att var ett folkbibliotek. Då hycklar man.

Kulturen inom bibliotekens väggar visar idag på en författar fattigkultur som utgår i pengar där det skrivna ordet refuseras därför att biblioteken säger att de inte har råd. Alla kan inte bli eller vara Nobelpristagare. Biblioteken borde synas i sömmarna för deras underhåll av kändisskapet medan den fattige författaren får stå och vänta utanför de sk folkbiblioteken som inte speglar folkets skrivande. Biblioteken ska spegla skrivande och förmedla åsikter om både kultur och verklighet. Detta händer inte då de flesta författare i landet är utkastade av biblioteken.

Bokhandlare köper inte heller in böcker idag om inte kändisskapet kan visas i bokhandeln fönster. Kända författare har förtur. Den vanlige författaren är även här utkastade från bokhandlarna där för att man måste få in pengar till att hålla bokhandeln flytande. Förståeligt kan jag ändå konstatera att man borde mer hjälpa författarna att marknadsföra skrivandet. Så är inte fallet. Samma händer på biblioteken. Frågan borde ställas när biblioteken läggs ut till försäljning. Gör man inget och låter det vara som idag kommer kulturen att bli än mer fattig då vad som anses ska läsas värderas i pengar. Tidsfrågan är väl inte heller långt borta innan man börjar ta betalt för att komma in och låna böcker, eller att man säljer ut biblioteken till marknadens fromma.

En femte bok är nu under tangenterna och pannben. Agitatorn kommer säkerligen att tvätta en del byk som det vackert brukar heta. Lagom till sjuttiofemårsdagen ska den finnas ute. Censurerad eller inte så berättar jag. Glad är jag över att vad jag skriver kommer att hamna i det Kungliga Svenska biblioteket för framtidens läsare. Förhoppningsvis kanske de kommer att betyga att den där ”Lumme” han tog i ordentligt när det behövdes…

Läs här ett inlägg i bloggen från början av året…