Här möter du en fd sjöman, brandman och fastighetsarbetare. Idag författare och politiker med glimten i ögat… "Var alltid den du är. Det finns alltid någon som tar ned dig till ditt rätta mått!"
Den 31 maj 1920 – med Ålands kamp för återförening med Sverige nu på sitt tredje år – uppvaktar dåvarande Ålands landsting Sveriges konung och regering med en vädjan om stöd för återföreningen.Uppvaktningen, liksom konungens, regeringens samt riksdagspartiernas svar till ålänningarna, hade, i hemlighet för allmänheten, förberetts under månaden och arrangerades i samarbete med den socialdemokratiska svenska regeringen och övriga riksdagspartier.Ålänningarna erhåller igen oreserverat stöd av alla nämnda parter, konungen, statsminister Hjalmar Branting för regeringen, samt alla riksdagspartier, som i väl förberedda uttalanden uttryckte sin anslutning till ålänningarnas krav på rätten att få hålla folkomröstning om sin framtida nationella tillhörighet.
Ålänningens sång…
Denna politiska och nationella manifestation – mycket uppmärksammad i media och runt vilken man lätt kunde skriva en hel bok – fick betydelsefulla konsekvenser för den s.k. Ålandsfrågans fortsatta utveckling samt för relationerna mellan Sverige och Finland.Vid samma besök i Stockholm, i ett hemligt möte med Sveriges regering, förklarar åländska företrädare att de är beredda att ta tillfånga och avväpna de finska trupper som sedan maj 1918 har hållit Åland i militär besittning.Nu önskar ålänningarna besked om Sverige vore villigt att ge ålänningarna militärt stöd vid de militära motåtgärder som ålänningarna i sådant fall befarade från Finland.Sverige avråder dock ålänningarna från de aviserade aktionerna och förespråkar istället fortsatta förhandlingar med Finland.Inom en vecka efter den åländska uppvaktningen, häktas och bortförs två av de ledande åländska företrädarna, Julius Sundblom och Carl Björkman, av finländska myndigheter.
De kommer i slutet av sommaren att dömas för förberedelse till förräderi av Finland.Också för den ledande åländske företrädaren Johannes Eriksson, utfärdas häktningsorder, men eftersom han vid tillfället befinner sig Stockholm, undgår han förräderiprocessen.Till följd av dessa finländska åtgärder kallar Sverige hem sin minister i Helsingfors.För första gången i modern tid befaras och diskuteras nu seriöst risken för eventuella krigsåtgärder mellan två nordiska länder, Sverige och Finland.Svenska generalstaben upprättar nya planer dispositioner av svenska trupper under rubriken ”Krigsfall Finland”.På grund av ovannämnda tillspetsning av Ålandsfrågan, driver Sverige diplomatisk på att Ålandsfrågan ska upptas och behandlas av det nyinrättade Nationernas Förbund. England tar intryck och framställer formellt en begäran till Nationernas Förbund att Ålandsfrågan ska behandlas av förbundet.Nationernas Förbund godtar Englands begäran och inleder sin första behandling av Ålandsfrågan samtidigt som hovrätten i Åbo inleder sin förräderiprocess mot de två häktade åländska ledarna.Ålandsfrågan har således härmed lyfts upp till en ny och internationell nivå.
På bilden ses det åländska landstinget, med företrädare från alla Ålands kommuner, på gården till Stockholms slott. Troligen är fotot taget strax efter uppvaktningen av konungen mitt på dagen den 31 maj 1920.
I dagarna har jag börjat intressera mig för ett gammalt fall som kom att kallas FALLET ALEXANDER. Detta med anledning av att idag har föreningen Samhällets Styvbarn ifrågasatt vanvårds utredningens betänkande då det visat sig att över hälften av de barn som blev misshandlade av landets socialtjänster ute i Sveriges kommuner inte ersattes för sitt lidande då ersättningsnämnden ansåg att de inte blev tillräckligt utsatta och misshandlade av samhället.
Föreningen kommer nu att tillsammans med en advokatbyrå i Göteborg stämma landets kommuner för den vanvård de bedrev och som samhället har bett om ursäkt för samtidigt som över hälften av de som vanvårdades och misshandlades blev utan ersättning.
Här är berättelsen om den 10 år gamla pojken Alexander Aminoff. Han placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren. Alexander hamnade i ett fosterhem i Stallarholmen som tillhör Strängnäs kommun. Fosterpappan Sture var en yrkesförbrytare med anor från Kumla. Han var storväxt och vägde 120 kilo. Våldsbenägen var han samtidigt som han slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller de tillhyggen som fanns till hands då han var på misshandelshumör. Där fanns även fosterflickan Suzanne (= fingerat namn). Från den kraftige fosterfadern erhöll hon en knytnäve som for in i ansiktet på henne. Glasögonen sprack så hon fick sår i sitt flickansikte. Utmanande skar han sedan sönder hennes korsett hon bar pga av ryggproblem hon drogs med. Detta skedde med en brödkniv vilket visar på hur en labil mäniska tilläts att handskas med barn. Allt tillsammans med socialnämndens goda minne i Strängnäs kommun.
Noga var man inte med att kontrollera dem som skulle skydda barnen. Fostermodern i sin tur var dömd för bedrägeri samtidigt som hon övergav fosterhemmet med en annan man. På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode. Skattebetalarna i Strängnäs betalade ut stora summor till fosterföräldrarna samtidigt som de fortsatte att vanvårda barnen som hamnande hos dem. Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år. Detta hände sig på åttiotalet då Strängnäs kommun gladeligen betalde ut pengar samtidigt som deras insyn och kontroll av fosterparet var så gott som obefintlig.
HÄR ÄR ALEKSANDERS BERÄTTELSE OM HUR HAN BLEV VANVÅRDAD AV STRÄNGNÄS KOMMUN
Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket freelance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri som flipperhallarna utgör.
Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ännu större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.
Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare – jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.
Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mammavisste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dagar på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.
Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pipdocka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.
Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.
Fosterhemmet låg ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlighandkraft.
Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.
Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.
Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.
Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!
Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.
Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig – fast jag visste, att det var omöjligt.
Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.
Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.
Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.
Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.
Här ett brev från Suzan 2006 samt min konversation om vad som hände henne och som socialtjänsten i Strängnäs kommun hade ansvaret för där man lät barnen far illa några mil från kommunhusets domäner…
Inlägget här skrev jag för länge sedan. Jag fick ett brev från Suzan som hon heter där hon skriver om vad hon tänker då det gäller den ersättning och ursäkt den svenska staten gett henne och hennes gelikar som plåster på de sår samhället förorsakade dem. Egentligen är det en stor skam hur man fortsättningsvis inte hjälper dem som behöver stöd pga. av den tid de fick uppleva i barndomen. Nu kommer den Nya föreningen Samhällets styvbarn i Göteborg att stämma kommuner som vanvårdade barn och som blev utan ersättning av staten därför att de blev inte tillräckligt vanvårdade ewnligt dem som var utsedda dela ut dusörerna.
Suzan här är en del av Strängnäs kommuns medverkan. Jag har skrivit om detta tidigare. Någon större notis om och hur man tog hand om barn även i vår kommun har media inte medverkat till där historiens dimma fortfarande gömmer vad som hände ute i Stallarholmen inte för så länge sedan.
Staten har bett om ursäkt. Men det var kommunerna som administrerade helheten. Kommunerna har inte bett om ursäkt. Man har och gömmer sig bakom staten. Förhoppningsvis borde man lärt sig av historien. Själv kan jag ändå konstatera att staten inte ger alla heller upprättelse av ekonomisk art därför att de säkerligen inte vet eller har klart för sig hur illa det var. Idag nekar man många ersättningar därför att man troligen inte har klart för sig hur detta egentligen var. De sk experterna bedömer. De som fanns med i utredningen och som vet frågar man inte om deras erfarenhet. Själv ser jag att en hel del blir godtyckligt då kompetens inte finns hos de som bedömer vem och vika som ska erhålla de 250 00 kronorna som Suzan här berättar om i ett brev till mig på sin födelsedag idag.
Läs här mitt inlägg år 2006. Läs sedan vad Suzan skriver idag vad hon tycker och känner om både ursäkt och den sk kompensation staten inte ville ge men som ändå blev en realitet efter ett sk politiskt käbbel…
Idag finns det en klarlagd utredning på regeringsnivå som utrett vanvården under tidigt 40 tal fram till åttiotalet inom både barnhem och i fosterhem. Många har intervjuats om hur man blev kränkta och nedvärderade där dom placerades ut av samhället för att få en värdig barndom som blev något helt annat. Här en berättelse från Strängnäs kommun som tilldrog sig i de sk ”Jaktvillan” ute i Stallarholmen där omhändertagna fosterbarn fanns under samhällets vård med kommunens goda minne.
Läs här utdrag ur berättelsen om ”STYVBARNET” som jag fick i ett brev tillsänd till mig för några år sedan…
Suzan berättar:
Mitt liv började på Bö barnhem i Kyrkbyn på Hisingen. Kom sedan till Stallarholmen i Strängnäs där allt för en flicka i elva års åldern inte blev vad man kan vänta sig utav att en flicka skall ha det som barn…
När socialen kom på besök till ”Jakt-villan” i Stallarholmen fick jag ett hagelgevär i pannan med löfte om att han (styvfadern Sture) skulle blåsa utav mig skallen och att jag aldrig mer skulle få se min mamma igen. En gång sade jag till honom att han skulle skjuta för jag brydde mig inte längre om att vi blev misshandlade. Vi hade stora blaffor till blåmärken på kroppen, men trots smärtan så fortsatte vi arbeta i den jävla ”pråmen” som han lät oss bygga, inreda mm. Pråmen var ett tomt skal han hade köpt för att han sedan skulle ta oss ungdomar på båtresa till Västindien!! Var har vi hört detta förut??
Vi var tvungna att gå upp 06:00 varje morgon oavsett dag. Hur många gånger som jag och Alexander fått hammaren i huvudet vet jag ej men efteråt sa alltid Sture: Kolla!! Nu är du väl glad att du bar skyddshjälm!!
Vi hade en sk veckolista. Från måndag till söndag, där det stod våra namn och sysslor vi skulle göra. Denna lista är av samma som vi idag ser på, typ Nanny-jouren på tv. Ryser utav tanken.
Att vi fick jobba hårt var tärande både psykiskt och fysiskt. Speciellt då jag har skolios (sned ryggrad) och hade korsett. Sture tyckte den hindrade mig från att jobba effektivt. Därmed brände han upp den. Han sade att arbetet skulle fixa ryggen. Självklart gjorde den det och min rygg blev allt snedare och jag hade ont i den hela tiden. Läkare var han också? Han kunde minsann allt och lite till…
Sture fick en gång för sig att hans sambo Marianne var otrogen mot honom. En dag packande han in oss, Alexander och mig i bilen där vi spenderade dagar i att förfölja henne runt om i Stockholm…
Sture och Marianne tog med oss till några möten med andra styvföräldrar där de hade konferenser av något slag. Minns ej så noga men dom satt en gång med oss barn och visade en sk. Snuff Movie, där en riktig kvinna trodde hon skulle vara med i en porrfilm. I filmen fick tjejen en påle uppkörd mellan benen som slutligen kom ut i halsen!! Detta lämnade en mörk fläck i mitt unga liv. Varför dom visade oss detta mm har jag glömt och förträngt…
Alexander hade ingen kontakt med sin mamma, men jag hade det. När jag fick ringa till henne hade Sture kopplat en högtalare till telefonen. Om något sades som han inte gillade då bröt han samtalet och jag fick straff. Oftast blev jag inlåst i pråmen där det lilla utrymmet var fuktigt och kallt bland alla verktyg och bråten som fanns där, men så småningom kände jag mig trygg där…
Sture hade en tam Kaja (fågel) som flög fritt i huset och som sket överallt. Det var vi som fick torka fågelskit från morgon till kväll. För att göra det lite roligare och intressant så fick vi 10 öre skiten!…
Varje gång Sture skulle till stan körde han över oss i en båt över till en liten ö där vi oavsett väder fick sitta tills det passade sig att hämta oss. Jag äter inte julskinka längre för det var det enda vi fick med oss en gång till ön när han åkte iväg och var borta i tre dagar. Skinkan var äcklig och gammal. Det vänder mig i kroppen varje gång jag ser en julskinka idag…
En dag hade någon glömt att göra rent i buren hos kaninerna. Ingen visste om att det hade varit en råtta som hade kommit in eller om kaninen själv hade gnagt på sitt ben. Kaninen hade ett stort sår på tassen. Sture hämtade Alexander, och sade att han hade varit här längst och borde ha bättre koll. Han gav Alexander en planka med två rostiga spikar i och sade att han skulle slå ihjäl kaninen. Alexander vägrade. Då tog Sture plankan och slog Alexander över knäna där han vände på plankan i sista stund så spikarna inte skulle skada honom. Sedan tog han plankan med kaninen i öronen, min kanin och slog kaninen så att blodet sprutade i våra ansikten. Jag blev svårt chockad och såg på Alexander där han grät över smärtan han fått då plankan for över knäna. Denna dag förlorade jag något i mig själv. Nu visste jag att GUD hade övergivit mig. Detta påverkade mig mentalt så mitt samvete försvann. Efter detta har jag svårt att känna samvete för vad jag gjort eller så, för att inget kunde mäta sig till detta…
Varje gång soc. kom på besök, vilket inte var ofta, kanske en gång eller två per år, så skrämde Sture skiten ur oss bokstavligt talat. Han tog sitt hagelgevär och tryckte pipan mot min panna och sade att han skulle skjuta ihjäl mig om jag sade något annat än att jag trivdes jättebra. Alexander var tvungen att säga om att han själv ville att Sture och Marianne skulle adoptera honom…
På kvällarna tvingade Sture mig att ligga på hans enorma mage. Jag låg där livrädd och apatisk. Många gånger lade jag mig frivilligt på den, för att söka tröst hos min baneman i tron om att om han gillade mig lite mer skulle han inte behandla mig så illa…
Om jag frös när vi jobbade ute på vintern, speciellt om fötterna ryckte han tag i mig och slet av mig skorna och slog mig med sina stora handflator mot mina fotsulor tills jag skrek av smärta. Han sade att det fick igång blodcirkulationen. Det kanske var sant. Men det borde väl ändå varit bättre att jag fått gå in och värma mig…
Själv sade jag till socialkärringen på allvar om hur jag tänkt ut hur jag skulle ta livet utav mig: Glöm ej att jag var bara elva. Gud hade övergett mig. Idag har jag ännu ärr över mina ögon som syns fortfarande. Ärren fick jag en dag då en utav katterna pissat i sängen. Någon hade glömt att öppna dörren. Sture tog det kattpissade lakanet och gned mig i ögonen så glasögonen sprack…
Sture Svensson är nu död. Av Alexander har jag fått ett vykort ifrån utlandet med nyheten. NU är jag både glad och ledsen över att jag inte fick konfrontera Sture i vuxen ålder, men känner ändå frid i sinnet att kanske Gud ändå straffade honom.
Så skriver Suzan. Själv har jag redigerat en hel del i texten samtidigt som det finns mera i brevet som belyser hur illa barnen som lämnades bort med myndigheternas goda minne behandlades i min egen hemkommun Strängnäs ute i Stallarholmen. Allt är en bekräftelse i raden. Skammen har länge nog sopats under mattan samtidigt som detta skamliga även pågår idag. Detta är en berättelse utav vad små barn kunde få stå ut med. Uppskattningsvis var vi över flera hundra tusen. I nästa år får vi veta mer då utredningen på statlig nivå förhoppningsvis blir klar. Under tiden får vi som vet berätta vad vi vet. Detta här är en del i vår berättelse som hände långt in på åttiotalet…
Om någon minns det sk ”Fallet Alexander” kan man söka och läsa om detta på vebben. Alexander här i denna text är samma person…
Comment from suzan (styhre) Time: maj 20, 2014, 6:06 f m
Hej, Detta var och fortfarande är jag! Mitt liv efter detta har påverkat mig hårt. Kom aldrig ur soc-fällan, Fyller 43 idag 20 maj, tänker att det är helt otroligt att jag ens lever trots många försök att avsluta allt.. Men här e jag kvar, ensam, rädd och utan vänner, barnen (2) mamma mm, lever i ett limbo med soc-ansök varje månad, psykiska problem så som, panik ångest, någon form av ADHD och utan tillhörighet, skuldsatt och hemlös….
Ingen lärde ju mig hur man skulle vara eller göra så jag fick uppfostra mig själv och det har ju gått åt helvete många ggr men ibland gör jag rätt, värst är att mina felbeslut har fått mig att hamna hos Kronofogden men jag visste ej bättre då utan levde från dag till dag o i viss mån än för det sitter så djupt rotat att imorgon kanske ej kommer…
Men jag kämpar vidare för även om dom vände mig ryggen så betyder inte det att jag gör så mot andra och hjälper alla, vilket i sig för med sig mängder andra problem och folk med problem som dragit in mig i skit…de få som finns i min närhet har alkohol eller drog problem, psykiska problem… men det gjorde att helt plötsligt fick jag andra problem med att bli utnyttjad och misshandlad av män och våldtagen, utnyttjad sexuellt från 13 års ålder…(även mkt tidigare i livet).
Men som ni ser e jag kvar och kämpar inte med mina nära o kära vid min sida som alla andra utan fortfarande står jag ensam, kämpandes och vet fortfarande inte varför ingen kämpar vid min sida eller för mig.
Fick ansökan om 250.000 för att jag farit ”illa”. Har ännu inte ej ens fyllt i mitt namn, av enkla anledningen att bara horor och såna man vill tysta tar emot pengar. Allt visar sig detta att jag ej är värt mer om mitt lidande eller liv.
Klart jag behöver pengarna. Men pengar tar ej hand om skulder eller ger mig en lägenhet… Är jag bara värt 250,000 så kan dom fan i mej behålla dom och jag fortsätter får min ”LÖN” från socialen!!! suzan
Comment from Krister Lumme Time: maj 20, 2014, 10:13 f m
Hej Suzan Känns bra att du hörde av dig. Tråkigt att du inte tar emot pengar om du får dem. Håller med dig om att 250 000 inte kan ersätta vad samhället en gång medverkade till. Det går inte att ersätta en stulen barndom. Ändå kan jag känna att samhället ändå bett om ursäkt. Pengarna ska ses som en verifikation på att man ändå menade allvar i att vad man lät ske inte skulle fått ske men ändå skedde detta. Tycker du ska söka pengarna och ta dem och göra vad du tycker är bäst. Pengarna kan inte köpa dig fri från vad du råkat ut för, men kan ändå göra dig mer oberoende på många sätt.
Själv får jag inga pengar från Sverige då jag växte upp på Åland. Där utreder man hemmet jag växte upp på. Jag kommer att kräva ersättning. Pengarna kan inte ersätta min stulna barndom men det är en verifikation på att man menar allvar med ursäkten om den kommer.
Ha det bra Suzan trots det som är och vad som varit…
