0

Jag gillar inte halvmesyrer…

Jag gillar inte halvmesyrer. Jag gillar inte heller politiker som säger en sak men gör något helt annat. Så är det då det gäller flyktingfrågan i mångt och mycket. Och då i synnerhet idag ang. den sk EBO Lagen. Syftet med lagen var att undanröja segregationen i samhället. Trots detta har segregationen ökat samtidigt som kommunala politiker hittar på undantag eller så ser de annat i skuggorna av de inte vill se och som de själva administrerat. Politikerna har tillsammans med kommunens socialtjänster sett till att de som kommit hit vare sig de är flyktingar eller invandrare samlat dem som kommit hit från krig och elände i kommunala bostäder där det är billigast att bo och att då man föser ihop dem på samma plats kan man även spara pengar i socialbudgeten.

Beslut har tagits i riksdagen om att vi ska ta emot flyktingar. Alla politiker vet att invandringen är av stor betydelse för landet. Invandrare kallar man flyktingar för. Vokabulären är den samma som Sverigedemokraternas främlingsfientlighet mot de som kommer hit till landet och där med även hos politiker som hävdar undantag från EBO lagen.

Den nya lagen med undantaget säger följande:

De nya reglerna för eget boende, innebär bland annat att asylsökande som väljer att bosätta sig i områden med socioekonomiska utmaningar, inte ska ha rätt till dagersättning eller bidrag. Förslaget syftar till att asylsökande hellre ska bosätta sig i områden där det finns goda förutsättningar för snabb integration.

Häpp… säger jag. Asylsökande ska bosätta sig i områden där det finns goda förutsättningar för snabb integration säger man. Min fråga är. Var finns dom? Det finns inga bostäder överhuvudtaget som inte skapar segregation om man inte har viljan att stötta dem som kommer hit mer än man föser ihop dem där det är billigast för kommunerna att förvara dem som jag anser de gör. I många av kommunerna där man vill göra undantag vill man även skicka dem till kommuner där det står tomma bostäder PGA av det inte finns några jobb vilket ökar segregationen än mer men som de kommunala politiker som vill bli av med dem från egna kommuner, rent ut sagt skiter i.

Nej och åter nej. Jag anser vi har råd att ta emot dem vi har i landet. Politiker som anser annat om att flytta på människor de anser inte räcker till bryr sig inte heller om hur de mår och vad de kommer att ta sig för. Mera bryr de sig om att skaffa sig populistiska förtecken där humanism och annat tänkande har blåst ur deras skallar.

Vi har ett främlingsfientligt parti i Sverige som bereder marken mer och mer i landet för att ta över makten tillsammans med fascistiska förtecken. Kommunala politiker ser idag hur de tappar mark mot dem och därmed är risken stor att de till nästa val kan tappa makten de har idag. Främlingsfientligheten är betydande i landet för deras röster. Därmed fiskar de i grumligt vatten för att öka sin popularitet. Att därmed märka ut sig med att vi minsann låter inte främlingar få mer än vad den vanlige svensken får är tydligt populistiskt. Undantaget från EBO lagen om att fösa flyktingar dit man anser det är bäst för dem gör att man ökar utanförskapet än mer i landet samtidigt som man inte satsar en enda krona på förbyggande åtgärder mot allas lika värde i samhället.

Det är här min kritik ligger. Kommunala politiker kan bättre. Finns mycket att göra för att stoppa segregationen. Socialdemokratin har gått mycket till höger. Jag säger. Marsch rätt om till vänster…

27 november 2019

Nya regler gällande eget boende för asylsökande (EBO)

Idag röstade riksdagen ja till en förändring av den så kallade EBO-lagen. Förändringen syftar till att få fler asylsökande att bosätta sig där det finns bättre möjligheter till snabb integration. Förslagen röstades igenom av en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.

– Vi socialdemokrater har länge velat avskaffa EBO-lagen. Många socialdemokratiska kommunalråd har larmat om den ohållbara situationen EBO medfört, inte minst i kommuner som Södertälje och Malmö. EBO-lagen har haft förödande konsekvenser för integrationen, säger Rikard Larsson, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet.

De nya reglerna för eget boende, innebär bland annat att asylsökande som väljer att bosätta sig i områden med socioekonomiska utmaningar, inte ska ha rätt till dagersättning eller bidrag. Förslaget syftar till att asylsökande hellre ska bosätta sig i områden där det finns goda förutsättningar för snabb integration.

– Tillsammans med anvisningslagen är detta en av de viktigaste åtgärderna för att motverka segregation och skapa ett hållbart mottagande av nyanlända. Inte minst för de kommuner som har tagit allra störst ansvar de senaste åren, och redan befinner sig i en mycket ansträngd situation. Vi har kämpat för det här väldigt länge och det känns därför bra att vi nu kan leverera på detta, säger Rikard Larsson.

Socialdemokraterna vill samtidigt gå ännu längre och avskaffa EBO-lagen i sin nuvarande form.

– Det här ett stort steg i rätt riktning. Men om vi på allvar ska ta itu med samhällsproblem som segregation och trångboddhet måste EBO-lagen avskaffas helt.


Lagändringen träder i kraft den 1 januari 2020.

Uppdaterades senaste: 27 november 2019

0

Uppmaning: FAMILJEHEMSPLACERADE BARN MÅSTE FÅ BÄTTRE SKYDD.

Inlägg från Familjehemmens riksförbund.

Mer om Riksförbundet här.

De familjehemsplacerade barnen måste få bättre skydd, det är hög tid att det tillsätts en utredning för att säkerställa att samhället alltid primärt står på de familjehemsplacerade barnens sida. Och det brådskar.

Ett av de viktigaste uppdragen i samhället, är uppdraget att skydda våra barn. Med utgångspunkt från ett hem med en eller två vårdnadshavare, finns också hela samhället med i detta skyddsnät. Allt från BVC till förskola, skola och olika fritidsaktiviteter spelar en stor och viktig roll som komplement till barnets hemmiljö. Det är få saker som berör så många av oss, som när barn far illa.

Det finns dock, varje år, många barn som trots förebyggande insatser bedöms inte kunna bo kvar hos sin eller sina föräldrar för längre eller kortare tid. Samhällets yttersta insats är då att fatta beslut om att omhänderta barnet och hitta en ny familj och ett nytt hem, ett familjehem.

Vi som skriver denna artikel finns inom paraplyorganisationen Forum för familjevård och har tillsammans mängder av års erfarenhet av att ta hand om utsatta barn. Flera av oss är också familjehem och jourhem. Tillsammans representerar vi organisationer som varje år, genom sina medlemmar, tar emot hundratals utsatta barn som socialtjänsten behöver placera.

Vår erfarenhet är att de allra flesta människor ser det som självklart att samhället alltid utgår ifrån vad som är barnets bästa. Detta gäller inte minst när man måste flytta ett barn från sina föräldrar. Från rikspolitiker och kommunpolitiker lyfter man gärna fram barnperspektivet som självklarhet och om detta råder det i det närmaste total samsyn över partigränserna.

Men i praktiken kan det se annorlunda ut. Verkligheten stämmer inte alltid överens med den retorik som finns kring barnets bästa i centrum. Vi har många exempel från olika familjehemsföräldrar där man kunnat konstatera att barnets bästa fått stå tillbaka till förmån för föräldrars rätt till sina barn.

I ett radioprogram för några år sedan hörde vi uttrycket: ”Ett barn har alltid rätt till sina föräldrar, men föräldrar har inte alltid rätt till sina barn”. Vi tycker detta uttryck mycket väl fångar det som är vår uppfattning.

De senaste veckorna har vi genom media tagit del av en stor tragedi där kammarrätten gjorde en annan bedömning än socialtjänsten om hur lämpligt det var att låta barnets biologiska föräldrar få tillbaka omsorgen om barnet från det familjehem där barnet var placerat. Socialtjänstens uppfattning var mycket tydlig, det var i familjehemmet barnet skulle få det bäst, utifrån barnets behov. Kammarrätten gjorde dock en annan bedömning och barnet flyttades till sina biologiska föräldrar. Resultatet blev en tragedi för alla inblandade, men framförallt för barnet som inte är i livet längre.

Skyddet för barnet måste därför stärkas. Det få aldrig handla om vad som kan vara bäst för ett barns föräldrar när det gäller sitt barn. Det måste alltid och enbart handla om vad som är bäst för barnet.

Att skilja ett barn från sina föräldrar är ett av de svåraste och mest omtumlande beslut som fattas inom Myndighetssverige. Vi har respekt för att det är en av de mest komplexa bedömningar som ska göras. Mellan barn och föräldrar med omsorgsbrister, finns ofta både kärlek, längtan och lojalitet. Rättsvårdande myndigheter, socialtjänst och familjehemsföräldrar ska klara av att navigera i den hetluften med barnens bästa för ögonen.

Vår övertygelse är dock att det, baserat på våra erfarenheter, finns ett brådskande behov av se över lagstiftningen och säkerställa att barnets bästa alltid ska ha en solklar fördel i jämförelse med föräldrars behov av sitt eller sina barn.

Men vi vill också säkerställa att landets jour- och familjehem får det stöd och den support de behöver för att fullfölja detta viktiga uppdrag. Idag är skillnaderna mellan olika kommuners möjlighet till stöd åt familjehemsföräldrar mycket varierande över landet, vilket också riskerar att ytterst drabba det placerade barnet.

Vi menar att det nu skyndsamt behövs åtgärder från regering och riksdag som både tydliggör och uppvärderar familjehemsvården. En professionalisering av dessa uppdrag med särskilt fokus på uppföljning och på fortbildning.

Och själva utgångspunkten för dessa åtgärder om familje- och jourhem måste vara att stärka barnets position och utgå från barnets bästa. Det placerade barnet måste få känna sig trygg i sin nya vardag. I dagsläget är det inte så. Tvärtom duggar det tätt av exempel där biologiska föräldrars behov av sitt barn bedöms vara större än barnets behov av trygghet. Många är exemplen på barn som levt i limbo under många år då man inte vet om man ska få stanna kvar i familjehemmet eller inte.

En utredning måste därför se över hur samhället alltid primärt står på barnets sida, när ett barn behöver placeras utanför det egna hemmet. Det ska aldrig vara något tvivel om att barnets bästa ska vara det centrala vid myndighetsutövning från en socialnämnd samt i våra domstolar.

En sådan utredning behöver ta ett helhetsgrepp där familjehemsvården får de bästa förutsättningar att fungera på det sätt som behövs i vår tid. Det tror vi även skapar förutsättningar för att ännu fler familjer ska öppna upp sina hem för utsatta barn, vilket det är ett skriande behov utav. Och ytterst att det barn som behöver ett nytt hem och en ny familj, alltid ska känna att samhället står på barnets sida. Och det är åtgärder som inte kan vänta. Detta arbete måste påbörjas nu. Sveriges jour- och familjehem måste få bättre stöd. De familjehemsplacerade barnen måste få bättre skydd.

Thomas Ardenfors. Ordförande i paraplyorganisationen ”Forum för familjevård” samt familjehemspappa i drygt 26 år.

Christina Jansén. FR – Familjehemmens riksförbund

Anneli Abrahamsson. FaCO – Familjehemmens centralorganisation

Olle Hammarberg. RSMH – Riksförbundet för Social och Mental Hälsa

Marit Arnbom. AFO – Organisationen för Vuxna Adopterade och Fosterbarn

Annika Qvarfordt. FSF – Föreningen Socionomer inom Familjehemsvården

Suzanne Juhlin. RFF – Riksförbundet för Förstärkt Familjevård

Lena Morin. nxtME – Jobbar med personer som utsatts för incest, sexuella övergrepp i barndomen

”Lilla hjärtat” låg död i hemmet i flera dagar

Socialtjänstens nya utredning efter att den treåriga flickan – känd som ”Lilla hjärtat” – hittades död i Norrköping avslöjar nya skrämmande fakta om flickans sista tid efter att hon tvingats flytta hem till sina biologiska föräldrar.

Efter vinsten i kammarrätten fortsatte de att missbruka droger och isolerade flickan – trots att flera hembesök från socialtjänsten avbokades av föräldrarna.

Enligt utredningen lät föräldrarna flickan ligga död i hemmet i flera dagar innan hon hittades av polis

0

Det finns inga frivilla brandmän…

I brandbilen som frivillig räddningsledare…

Som ofta och mycket hamnar man i bryderi då man läser om hur skillnader uppträder i samhället. Mitt fokus handlar alltid i att då jag ser skillnader som utgår i okunskap eller något annat där klassindelningar gör att människor värderas mindre än någon annan blir jag förbannad och irriterad.

I nära nog trettio år arbetade jag som deltidsbrandman i Mariefred där jag bor. De sista 20 åren åren som räddningsledare samt även företrädare då det gällde avtal och lön. Idag är jag pensionär. Att vara brandman anställd på deltid innebar att jag var tredje vecka året om gick en sk beredskap där jag hade sex minuter på mig till brandstationen för att klä om och vara redo att åka ur brandstationen på en olycka eller ett brandlarm. Allt hände vid larm med början på mitt ordinarie arbete eller om jag var hemma oavsett om det var dag eller natt.

Under åren då jag började arbetet som sk deltidare såg jag skillnader. Jag engagerade mig fackligt där jag sedan var med och utvecklade räddningstjänsten i Strängnäs kommun till mycket av hur den ser ut idag. Under sjuttiotalet var skillnaden mellan den heltidsanställde brandmannen markerad så att vi som agerade på deltid inte ansågs vara de riktiga brandmännen som arbetade på heltid där de fanns på brandstationerna som s.k. heltidare mot oss deltidare.

Mycket som då var byggde på den dåtidens räddningstjänst. Kvarlevan om den sk borgarbrandmannen som vid denna tid arbetade frivilligt med att ta sig till en brandstation då samhället behövde deras hjälp levde långt kvar vilket den även nu idag gör då man ser och hör hur politiker även de markera skillnader inom skrået. Utbildningen vid denna tid var obefintlig. Idealiteten var vad som drev brandmannens arbete som deltidare vid denna tid. Det var därför man var med. Då var man i sanning frivillig.

Utvecklingen tog dock tag i samhället. I Sverige och i andra länder började man allt mer utbilda brandmän som arbetade som deltidsanställd. Jag själv var en av dem. Regeringen och räddningsverk ansåg att alla brandmän i landet skulle ha likvärdig utbildning vilket resulterade i att ingen skillnad skulle ses mellan de som arbetade deltid och de som arbetade heltid. Kraven och utbildningen var likställda då de skulle arbeta tillsammans för att hjälpa samhällets medborgare då de kom in nöd för att erhålla hjälpen.

Vad som hände var att även deltidsbrandmännen bildade ett eget förbund som tog vara på deltidsbrandmannens intressen. Här var jag en av dem som även här drog lasset om likvärdighet och lön för arbetet. Trots denna utveckling blev skillnaderna ändå markanta mellan heltid och deltid. Heltidsbrandmännen profilerade sig som den enda brandmannen medan de som arbetade på deltid fick epitetet ”gnist trampare” och en hel del namn som visade på skillnader mellan den heltidsanställde och de som fanns i deltiden.

I arbetet som frivillig vid en garage brand på 1900 talet…

Även ute bland de politiker som hade ansvaret i att se räddningstjänsten som en helhet fanns det skillnader i synen på brandmän. Långt in på 1900 talet talades det om borgarbrandmän och frivilliga brandmän. Ännu lever kvarlevan kvar bland politiker som i sin barndom lekte med brandbilar samtidigt som deras dröm var att bli brandmän. Allt grundade sig i att bilden på brandmannen var han som fanns på affischer i tidningar och andra ställen där de visade sin bringa på julkalendrar och andra ställen. Bilden var att här fanns det en man kunde lita på. Deltidsbrandmannen däremot var inget man drömde sig till. Han var en frivillig man. Kvinnor skulle inte heller göra sig besvär. Att vara brandman var ett karlgöra. Inget för veklingar. Den riktige brandmannen fanns på brandstationen. Han som var hemma var ingen riktig brandman.

Idag har äntligen verkligheten kommit som visar på att jämlikheten har utvecklats på både gott och ont. Ändå kan man idag läsa och se hur politiker uttrycker sig då de fortfarande lever i villfarelsen om den riktige brandmannen som finns på brandstationen i huvudstädernas centrum. Brandmannen ute i obygden som håller svensk räddningstjänst till vad den är idag räknas fortfarande som frivillig. Allt verkar på politikers tro som uttrycker sig på detta sätt att de inte vet vad de talar om. Att markera skillnader som frivillig bygger på att de inte heller har några avtal som politikern behöver forma sig till då de beslutar om räddningstjänstens trygghet för allmänheten.  Att även uttrycka sig till att de har viss lön pekar på att de är sämre i sin utövning och ska då inte heller ha samma lön som den önske Rambon man ser finns på stationen inne i stan.

Varför skriver jag då detta. Man må kalla mig gnällspik eller vad som helst. Jag har sett utvecklingen och ser den ännu idag om hur man bygger räddningstjänsterna centralt medan man glömmer landsorten. Skogsbränderna som varit de senaste åren är en utveckling som politikerna stått för och som de fortfarande står för därför att de utvecklar inget nu heller innan nästa skogsbrand står i farstun. I Mariefred där jag bor har man dragit ned räddningstjänsten med sex man under ett antal år. Man har även dragit in en tankbil som varit grunden för att kunna släcka en skogsbrand snabbare än att vänta på en brandbil fyra mil bort. Sommartid finns inga brandmän att tillgå i staden. Neddragningarna har varit lika här som i övriga kommuner ute i landet.

 Satsa på deltidsbrandmännen och deras lokalsinne. Ge dem betalt för fritiden de försakar. Idag få de skatta bort det mesta av vad de tjänar. Ingen vill vara frivillig och ska banne mig inte heller vara det. Ryggraden idag är deltidsbrandmannen i svensk räddningstjänst.  Politiker som bygger brandstationer endast för heltidsbrandmän har inte helheten av räddningstjänsten klar för sig där de bor i stadens kärna och räknar med hjälp efter ett par minuter medan de som finns ute på landsbygden får ta resterna av tiden politikerna bjudit sig själva.

Politiken är frivillig. Politiker som pratar om andras frivillighet talar ofta i egen sak. De glömmer ofta bort att deras uppgift de är valda till är att även deras arbete är frivilligt med medborgarnas vilja. Dagens politiker betraktar sig trots detta mer och mer som anställda där de tror sig veta bäst och mest därför att väljaren köper deras frivillighet…

0

Dags att syna hyckleriet !

När det gäller den sociala barn och ungdomsvården i Sverige vet de flesta som hängt med att den svenska staten tillsammans med många övriga länder idkade misshandel av barn samtidigt som de kränkte barn de skulle vårda. Jag själv är en av dem. Jag misshandlades och vårdades på ett sk barnhem på Åland som utvecklades till en anstalt där jag sedan vanvårdades och blev nedtrampad utan mänskligt värde tillsammans med det finländska samhällets goda minne.

Under många år ältade utanförskapet jag hamnat i. Min utveckling som individ var bitvis ett trauma jag till sist klarade av då jag själv tog mig i kragen samtidigt som jag även tog ansvar barn jag satte till världen. Efter att jag fyllt femtio år satte jag mig i skrubb och skrev av mig skiten som jag även kallade allt jag upplevt som barn. Året 2004 skrev jag min första bok om Guds lilla barnaskara samtidigt som jag även engagerade mig i att berätta om vanvården av barn både i Finland och på Åland men mest i Sverige där jag och några till fick upp detta till allmänt beskådande. Allt resulterade i att den svenska regeringen tillsatte en utredning vilket resulterade i att alla som drabbats skulle erhålla en symbolisk ersättning för den misshandeln de fått utstå.

En utredning tillsattes. En ersättningsnämnd skulle se till att alla skulle få del av ersättningen som bestod i en hel miljard som den dåvarande borgerliga regeringen Reinfeldt ansåg skulle ersätta dem som misshandlats.

Vad som hände var följande. Hälften av de som skulle få ersättning blev utan. Motiveringen var att de inte blev tillräckligt misshandlade. Så resonerade ersättningsnämnden. Hur de kunde enväldigt räknade ut vem och vilka som skulle få ersättning är både skamligt och kränkande. Därmed skickade de tillbaka till statsbudgeten över en halv miljard kronor samtidigt som de åter kränkte och pissade på dem de skulle ersätta. Deras sätt att motivera att de inte blev tillräcklig misshandlade så över hälften av de ersättningsberättigade blev utan ersättning är både skamligt och nedvärderande. Alla vet idag att en örfil man delar ut till ett barn är i lagens bokstav misshandel. Motiveringen i att de ansåg att de barn som blev omhändertagna inte ens fick en örfil visar på ett gammaldags cyniskt sätt att tänka att sådan var tiden. Då kunde man misshandla barn utan att se misshandeln som även bär en psykisk prägel viket de rent ut sagt sket i som vi vanliga människor uttrycker oss då vi anser något är åt helvetet.

Jag är mycket glad idag att man i Göteborg har fortsatt visa på den ovärdighet främst kommunerna administrerade då det gäller vanvården av barn. Jag är glad att de fortsätter den kamp jag själv arbetade och drog igång år 2004 där jag var en av dem som mest drev frågan om vanvården. Idag kan jag se hur kommunerna återgår till samma vanvård av barn tillsammans i en modernare variant där barn även idag blir inlåsta och kränkta på de hem kommunerna ansvarar för vilket de även hade ansvar för då det gäller den gånga vanvården.

Tydligt kan man åter idag se att då ingen visat med hela handen att vanvård av barn inte ska löna sig med att man blir av med dem då man samlar dem inom institutionsvården som man gjorde då vanvården begav sig. Beteendet av idag visar på att när man inte ansåg sig behöva ge ersättning till dem man ansåg inte blev misshandlade tillräckligt visar man på att man är tillbaka till samma tid då man slog och misshandlade barn mer öppet än idag. Beteendet visar även på att ger man inte alla dem som kommunerna vanvårdat och misshandlat den ersättning de är berättigade till kommer detta att fortsätta. Kommunerna måste få fingervisningen om att vanvårdar man barn ska detta kosta samhället lika som enskilda individer får betala då de blir dömda för misshandel av barn de ska vårda. Enskilda politiker som sitter i socialnämnderna borde ställas till ansvar om de låter detta ske. Vad som händer idag är att de aldrig blir ifrågasatta då de alltid ställer ansvaret till tjänstemännen samtidigt som de själva bestämt vad tjänstemännen ska göra.

Vad allt handlar om är att det är politiken som gömmer sig då något de beslutat om själva kommer upp ljuset. Bästa ordningen borde vara att de själva fick betala för misshandeln de administrerat med beslut som därmed inte alltid följer de lagar vi har i landet. Skulle detta genomföras kommer mycket att bli vunnet.

Idag i Sverige exploderar dubbelmoralen hos socialnämnderna ute i kommunerna tillsammans med hyckleriet. Dags att bötfälla kommunerna och att de ska betala för vad de bevisligen har utfört i gången tid.

Mer om hur man ute i kommunerna har jag skrivit om då det även gäller biblioteken. Folkbiblioteken av idag visar ett löjes skimmer då det gäller kulturen som borde visa på vår historia. Där ger man sig vinn om att tysta mitt skrivande. Romanerna jag skrivit om min egen vanvård och vägen ut i livet efter det att man på Åland stal min barndom är inget man ute i kommunernas bibliotek behöver visa upp i sina hyllor.

Frågan är om detta är medvetet? Frågan kommer att ställas lika som den gör då det gäller att de kommer att bli stämda för den vanvården de utförde på barn men som de inte vill att någon ska berätta om…

Läs här under. Kommunerna stäms för vanvård av barn:

Dags att syna hyckleriet !

0

Vanmakt berör…

Har i dagarna Googlat och försökt få fram en bild om det kulturella Sverige. Allt i synnerhet då det gäller de så kallade experterna som skriver i tidningar och i sociala medier om hur kulturella de är och hur begåvade de anser sig vara då de recenserar och ger betyg åt författare som skriver i detta land.

Bilden som jag fångat av dessa kulturvetare visar allt väsentligt hur de kråmar och hurrar för etablissemangets författare så de själva sedan kan få framträda och mingla tillsammans med den så kallade kulturella eliten. En elit som vet det mesta om kulturen samtidigt som de räknar med handens alla fingrar att vad de skriver ska ge dem guld i massor. Här framträder tidningarnas kulturskribenter där de sedan går hem och skriver guldkantade recensioner som tack till att de fick vara med på festen.

Mitt eget engagemang som författare grundar sig i att jag vill berätta och att någon sedan berättar för medborgarna så de läser mina alster och att de även köper mina böcker så jag får ihop vad jag lagt ut för att få ekonomin att gå ihop. Här har jag lyckts ganska bra i motsats till många som inte blir uppmärksammade överhuvudtaget därför att etablissemangets recensenter finns i salongerna och häver i sig champagne utan tanke på att samhällets framtid grundar sig mycket på historiska händelser. I mitt eget fall berättar jag i fyra böcker om  mitt liv som barnhems anstalts unge som höll på och fördärvade mitt liv i omgångar. Själv tog mig i kragen och berättade om hur samhället misshandlade och kränkte mig som barn och många därtill vilket jag även har sett till att kom fram till vetskap på Åland och i Finland samt främst i Sverige där jag bor med finskt påbrå i blodet.

Vanmakt berör skrev en recensent ifrån Åland. Jag stryker inte heller det intellektuella kulturetablissemanget medhårs och serverar den vanliga gräddbakelsen. Självklart är det att jag inte hyllar individer som mest ser egen förträfflighet framför andra. Ser man till hur man på de flesta av Sveriges bibliotek ratat mina  böcker blir man fundersam. En bibliotekarie skyllde på att han fick för lite pengar från politiken samtidigt som han sade att Btj. Dvs bibliotekstjänst inte har recenserat mig i sitt bibliotek. Att detta är en förbannad lögn gör mig ilsken och arg. Bästa recensionerna om mitt skrivande har jag fått därifrån samtidigt som jag inte platsar i hyllorna på de så kallade folkbiblioteken i Sverige.

”Fy fan” sa han som spottade i näven. Nu går jag vidare i mitt eget kulturella spår vilket jag anser vara  långt mer sanningsenligt kulturellt än vad biblioteket och även bokhandlare har på sin agenda då de mest ser till profitens gåvor främst  i stället för att värdera kulturen i ordets rätta bemärkelse.

0

Ett politiskt hyckleri…

En ersättnings nämnd fick 1,2 miljarder att fördela till de vanvårdade barnen i Sverige. Pengarna är nu fördelade. Halva summan blev kvar. 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning. Ett större politiskt hyckleri går inte att uppbringa då det gäller humanism mot vad man har sagt och vad man egentligen visar då det gäller barn från politiskt håll i Sverige. Vanvården av barn är på väg att åter upprepas. Detta i samklang med att man inte ansåg att de barn man misshandlade och slog i gången tid inte blev tillräckligt slagna…

En jämförelse kan göras med de som blev tvångssteriliserade i Sverige under 1900-talet. En särskild nämnd prövade även då om ersättning för vad samhället hade åsamkat dem. Mellan 2 100 och 2 400 ansökningar kom in. Åttio procent beviljades ersättning.

Motsatsen mot detta kan ses i hur samhället än en gång idag inne i det moderna Sverige hur de åter än en gång visar sitt agg mot de barn de skulle vårda. Nu i vuxen ålder. Mellan åren 1920–95 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem i Sverige. 54 procent av de 5 000 personer som sökt ersättning och intervjuats av ersättningsnämnden fick avslag. En miljard kronor skulle de ersättas med. Hälften användes aldrig.

Resultatet av ersättningsnämndens arbete måste ses som en av vår tids rättsskandaler. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016. Idag går det inte längre att kontakta myndigheten. De barn som omhändertogs har svikits i flera omgångar av den svenska samhällsvården. Än värre nu som vuxna. Att det fanns avsatta pengar kvar hos ersättningsnämnden är bevis på att barns lidande och försummelse inte tagits på allvar. Tanken med pengarna var inte att det skulle finnas kvar när perioden var slut. Allt blev uppenbart när endast 46 procent fick ersättningen för den vanvård de blivit utsatt för. Mer rätt visar vanvårdsutredningens avslutning på att vad det hela handlade om är ett rent hyckleri från den politiska bänken.

En ny förening i Göteborg som heter Styvbarnen där Susanne Altsund är ordförande har man nu börjat arbetet med att kräva ersättning till alla de som samhället svek med att inte ersätta dem för den misshandel de fick utstå som barn. Föreningen har flera jurister kopplade till sig som kommer att driva processerna mot de kommuner som inte vill ge ersättning till de vanvårdade barnen. Ersättningsnämnden fick höra de vanvårdade barnens tragiska historier som framfördes under stor psykisk press. När domen kom om deras berättelse fick de än en gång uppleva förnedringen de erhöll som barn. Då deras berättelser inte var var tillräcklig för nämndens beslut kändes allt som en upprepning av vad man fick utstå. Samhället nonchalerade dem åter med att de som inte fick ersättningen enligt ersättnings nämndens beslut, inte blev tillräckligt vanvårdade.

Nu kommer nya skadeståndskrav efter påstådd vanvård av barn. I Göteborg har sex personer yrkat på skadestånd av Göteborgs stad för bristande tillsyn under placering på familjehem och barnhem. Kraven ligger på drygt 2,2 miljoner kronor. Kommunen bestrider kraven trotts att vanvårdsutredningen konstaterat att i Göteborg där man administrerade Sveriges vi denna tid största barnhem misshandlades och kränktes barn mest i hela Sverige. Advokat Monica Crusner, som hjälper Styvbarnen, menar att det är bara en liten del. Hon menar att skadestånden kommer hamna på tresiffriga miljonbelopp.

Nu börjar kanske processerna igen. Fortsättning följer. Undertecknad kommer att nogsamt följa vad som kommer att hända. I Sverige kom man halva vägen om ersättning. I Norge och i övriga världen ersatte man de som vanvårdades fullt ut inom rimliga gränser. Där visade man empati mot de barn man hade misshandlat och kränkt.

I Finland där jag upplevde samma förnedring hycklade man än värre. Där kränkte man oss i hyckleriets tecken samtidigt som man visade på att barn kan man slå utan att någon erhåller straffet. Någon ersättning diskuterades inte där överhuvudtaget. Allt tyder på att i Finland får man inget straff för att vanvårda och misshandla barn. Där kan man tydligt fortsätta lika som förr med att även pissa på dem, nu i vuxen ålder med att fortsättningsvis kränka dem hela vägen ut i livet…