I Eskilstuna Tingsrätt där jag sitter som nämndeman har jag ett antal rättegångar som lekmannadomare avgjort vårdnadstvister när föräldrarna inte kommer överens om vem som ska ta hand om deras barn då de själva inte kan eller orkar leva med varandra. Ofta hamnar barnet i kläm när föräldrarna har barnet som vapen i att framhäva sig själva. Barnet hamnar ofta i andra hand. Erfarenhetsmässigt kan jag konstatera att när Tingsrätten tillämpar lagtext och annat för avgörande är det hos nämndemän och domare barnets bästa som tas tillvara och inte för föräldrarnas väl och ve.
Alltid känner jag då jag ska vara med och avgöra vilket är bäst för ett barn där föräldrarna tvistar om vem som ska vårda barnet bär jag i minnet om och hur min situation var som barn. Barndomen påminner mig alltid om hur jag fick erfara ett barn helvete. Minnet om hur jag blev bortförd till människor som sedan misshandlade och kränkte mig under min uppväxt är sår som har läkt till viss del men som aldrig kommer att läkas fullt ut. Ser jag till hur man idag tar hand om barn mot hur man behandlade mig på Åland där man avgjorde mitt öde rättsligt i samma forum som jag idag sitter i kan jag se skillnader. Ett slag mot ansiktet är ett brott som är misshandel i lagens mening. Det åländska samhället dömde mig till att jag skulle bli misshandlad. Hela mitt värde som individ stal man av mig med lagens namn bakom ryggen utan att samhället reagerade överhuvudtaget. Örfilar ersattes med rem och piska. Skamligt är det att på Åland och i Finland anser man att detta inte var något man behöver betala tillbaka. Vad en liten individ råkade ut för inte så länge sedan ställs av dagens politiker på Åland lika som i Finland att vad som hade hänt egentligen inte hade hänt. Därmed ansåg man inte ersätta detta misshandeln överhuvudtaget. Allt vad som visades var ett hyckleri där man bad om ursäkt med ett nigfande och bockande.
Tankens kranka blekhet om dom och dömmande blev än mer tydlig efter en lång dag i en Tingsrätts sal där ord flödade ut och in i min skalle. Tröttheten var befriande samtidigt som jag såg på en Gobeläng som jag hade med mig från barnhemmet då jag kom till Sverige i början på sextiotalet. Minnet drar människan. Tydligast blir det då minnet är öppna sår som inte läker. Gobelängen är ett minne jag har med mig där den idag hänger som ett monument i mitt rum där jag sitter och skriver. Gobelängen är det enda jag har kvar från barndomen. Minnen brukar bestå av fotografier. Några foton av mig från jag var fyra tills jag fyllde femton finns inte. Alla minnen stal det åländska samhället av mig. Egen betydelse som barn och individ var inget. Sådan var tiden sade man. Vi andra hade det inte sä lätt vi heller antydde några politiker jag talade med då ersättningsfrågan var uppe till debatt på Åland.
Gobelängen ersätter den tid jag kunde identifiera mig i att jag hade föräldrar som inte hörde av sig. Gobelängen var min egendom som jag hade fått av min fader. En ram runt Gobelängen visar betydelsen för mig efter att jag skickat den på kemtvätt då den legat nedpackad under många år. Gobelängen är det enda jag har som indikation på att även jag hade en familj men som jag inte visste var de fanns. Gobelängen köpte min fader i någon hamn han hade besökt som sjöman. Jag intygade min ägo med att skriva in mitt namn med oljekrita för att markera den som min ägodel. Gobelängen visade alla att även jag hade en familj. Märket efter kritan kan ses ovanför kamelen där märket ännu finns kvar och som försvann till viss del vid kemtvätten. Ingen av barnhemmets ungar hade något liknande hängande över sin säng. Märkligt kan jag tänka om hur det var då vi ständigt förstörde för varandra då man kände avundsjuka i att någon hade mer än vad man själv kunde uppnå. Otaliga timmar låg jag och såg på Gobelängen när jag var inlåst i rummet där fantasin växte sig in i bilden. Frågan jag ännu idag ställer mig är vad kvinnan på kamelen hade under sig där hon satt. Allt finns i betraktarens öga. Fötterna påminde mig om fångenskapen jag befann mig i. Kanske var det någon som skulle säljas på torget lika som man sålde mig till barnhemsanstalten där jag fick börja arbeta som åttaåring piskad och slagen om jag inte utförde vad jag hade blivit tillsagd att göra.
Ute i livet som vuxen har jag ofta och mycket tänkt på den orättvisa många barn fick samtidigt som många tjänade pengar på mitt och mina gelikars utanförskap. Det är stor skam och annat som finns bakom detta om hur samhället misshandlade sina barn frekvent och systematiskt för inte så länge sedan. Beklämmande är det att samma företeelse pågår idag lika som igår. Nu på ett mer raffinerat sätt. Även idag är barn och flyktingar en handelsvara. Symboliken på Gobelängen finns om man tänker som jag därför att ingen kan tänka som jag om man inte vet vad förlorad barndom är då man inte upplevt detta själv.
Kommentarer