Recension av Mognad

Recension

mognadlumme

                                                                                                       Foto: Jan Kronholm

img1

Svår mognad i Lummes tredje roman

Publicerad: idag 06:55 Kulturnyheter Thomas Luma, huvudpersonen i Krister Lummes (bilden) romansvit har fortfarande svårt att finna fotfäste och stadga i livet. ”Mognad” är titeln på den tredje delen som nu är ute. När jag för snart tre år sedan skrev om Krister Lummes självbiografiska roman ”Tvivlaren” (PQR-kultur) blev rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet”. Boken var en uppföljare till debutromanen ”Guds lilla barnaskara” där huvudpersonen Thomas Lumas upplevelser av ett hårt barnhemsliv på Åland stod i centrum. Jag skrev avslutningsvis att ”Tvivlaren” får ett något abrupt slut just när Thomas, bliven sjöman, är på väg ut på en ny båt.
Nu har Krister Lumme gett ut fortsättningen, på eget förlag den här gången men i samarbete med Podium Distribution, inom Författarcentrum Öst. Lumme är bosatt i Mariefred.

Fortfarande vilsen
Rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet” kunde något omformulerad passa också på ”Mognad”. För det är bara att konstatera att Thomas fortfarande bär på sitt tunga bagage från barndomen och att han fortfarande har svårt att få fotfäste i livet. Trots att han redan har trätt in i vuxenlivet har han svårt med orienteringen. Rastlösheten rider honom. Han vill så förfärligt mycket, har så goda ambitioner, men saknar uthållighet.
I ”Tvivlaren” förälskade han sig i den finska Liisa, som han först träffade i Köpenhamn, och när han nu går i land från den resa han inledde i slutet av den boken och möter henne i Stockholm finner han att han snart skall bli pappa. Liisa är trygg och jordnära och med henne öppnar sig möjligheten till ett enkelt, men någorlunda tryggt, liv. Thomas hinner i boken till och med bli pappa en gång till men han har svårt med det inrutade liv som erbjuds på den bruksort där man försöker rota sig. Thomas inser vad han nu har och vad han kan förlora men han är illa rustad att stå emot vardagens svårigheter och då lockar puben med snacket och det förrädiska mellanölet och, i nästa steg, sjölivet.

Självömkan
Thomas mognad kantas av ambitioner som han inte orkar leva upp till. Och alltid finns sveket från barndomen att skylla på:
”Han ältade ständigt barndomen när han kände sig underlägsen… Egoistiskt och självömkande berättade han för alla som ville höra på om den kärlekslösa barndomen. En egoist var han långt inne i själen. Samtidigt ville han ändå göra rätt för sig…”
Krister Lumme har berättartalang. Han skriver med socialt patos i en genre som – i positiv mening – kan karaktäriseras som klassisk svensk arbetarlitteratur med traditioner från gamla Folket i bilds förlag, en typ av vardagsnära prosahantverk som väl inte på länge varit riktigt inne, men som fortfarande lever på olika småförlag.

Förutsägbart
Något förutsägbar känns ”Mognad” och något kan man irriteras över att texten ibland gör lite väl snabba kast, utan sammanbindande övergångar och fördjupning, men Lumme förmår ändå hålla läsintresset uppe. Om temat håller också för en fjärde romandel må vara osagt.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax

Ny bok.
Krister Lumme: ”Mognad”. Lumme Info Förlag i samarbete med Podium Distribution, 2008. 234 s.

Lumme om kampen för att hitta sin plats

Förlag: Lumme Info Förlag 2008
Antal sidor: 235

Del tre av Krister Lummes självbiografiska romanserie har kommit ut,”Mognad” heter den. De tidigare delarna är ”Guds lilla barnaskara” och ”Tvivlaren”.

I centrum för berättelsen står Thomas Luma,författarens alterego. En illa behandlad barnhemspojke, en vilsen tonåring och, i årets roman, en vilsen ung man som letar efter en plats i samhället och en mening med livet. Romanens tid är sent 60-tal som snart ska bli 70-tal. Thomas förhållande med Liisa fördjupas och i den här romanen hinner Thomas bli tvåbarnsfar men innan romanen är slut har han hittat en ny kvinna.

Arbete i centrum

Som i de tidigare romanerna är det skildringen av arbetsliv, av den gemenskap som arbete ger, som är en central del av skildringen. Lumme kan sina arbetsmiljöer, ombord på fartyg som mest är rostholkar eller på järnbruk i Oxelösund. Miljöerna och förhållandet mellan anställda och förmän skildrar han på ett bra vis. Lumme är arbetarförfattare i ordets rätta bemärkelse, han gör inget för att glorifiera miljöerna. Och nog ligger det ljusår mellan Lummes beskrivningar av arbetsplatser och de arbetsplatser som beskrivs i chiclit-romanerna där alla jobbar i tjusiga miljöer.

För nära

Det är när det gäller att skildra Thomas Lumas inre utveckling som romanerna blir  problematiska. Det beror troligen mest på att författaren står huvudpersonen så nära. Det är inte lätt att ta ett steg bort ifrån sig själv för att få ett perspektiv. Krister Lumme känner varmt för sin huvudperson, han förstår honom så bra. Men att förmedla varför Thomas ibland beter sig så fäaktigt kan han inte förklara. Då kommer han genast in på barndomens trauma och modern som svek honom. Han har en bra bit kvar till mognad och självkännedom. Det är synd för det finns onekligen stoff till romaner i författarens liv.

Mer fördjupning

Men det är inte enkelt att göra livet till roman. Ändå lyckades han väl med det i ”Guds lilla barnaskara”, en skildring av ett barnahelvete som stannar kvar i läsarens medvetande. I den romanen skildras parallella livsöden, när bara Thomas står i centrum så blir bredden lidande.

De två senaste romanerna skulle må bra av att författaren skildrade andra på ett djupare psykologiskt plan. Kvinnorna till exempel, de är och förblir bara skissartade och fungerar bara som objekt för Tomas känslor. Som tidsdokumentation och som beskrivning av ”vägen ut” för många åländska unga män har  skildringarna sitt värde. Thomas Lumas kamp för en plats i världen är en del av 1900-talets historia.

BENITA MATTSSON-EKLUND
kulturen@alandstidningen.ax
tel:26635

Lämna en kommentar