Om OLLE…


Här är inledningen i en ny roman jag skriver på med bilder av fartyg och dokument om min fader OLLE . Till alla som väntat på att en ny bok ska levereras  kan jag meddela att nu har jag kommit igång med skrivandet på allvar.

Skrivandets konst är mycket beroende av motiveringen i att den som sitter bakom tangenterna orkar och ser livfullt in i vad som ska sägas. Min faders öde är en del av livets orättvisor som präglar människans tillvaro mot varandra.

Olles lott i livet  blev att han hamnade på mentalsjukhus. Där levde han nästan hela sitt liv innan han tog adjö av livet i sitt femtioandra levnadsår. Allt mycket beroende på en mentalvård som idkade en förvaring som utgick i att droga ned individen så han eller hon höll sig till den ordning man hade på de s.k. sjukhusen som fanns vid denna tid. 

Romanen om Olle handlar om honom hur han som ung träffade min moder där han avlade mig på en vind. Han sökte sitt ansvar som fader men hindrades av sjukdomen schizofreni i unga år. Min barndom blev måttet som fyllde bägaren hos oss båda som individer. Att skriva om en fader  jag aldrig fick uppleva barndomen tillsammans med pga. av samhällets vanvård av mig ställer frågan varför. Någon bitterhet i detta vill jag med kraft hävda finns inte. Vad jag skriver om är att jag kritiskt formulerar livets orättvisor på både gott och ont…

==========================================================

    

     Året är i april 1945. Världskriget ute i Europa och Asien rasar vidare med oförsonlig styrka. I Norden är våren i antågande med att föra med sig varmare vindar efter vintern som varit. Ute på Ålands hav markerar vädret en bedarrande storm som hade dragit förbi med regn och fuktig kyla. Ett passagerare fartyg ångar fram i natten med en svans av rök från skorstenen som virvlande av vinden letar sig upp mot skyn. Fartyget häver sig i den fortfarande höga sjön. Destinationen är till Åland från Stockholm. Klockan har passerat midnatt. Fartyget som hade kämpat sig genom det öppna havet är några timmar försenat. Ankomsten för nattbåten till ön beräknas vara vid ettiden.

Ombord ute på däck står en ung man och ser ut mot havet samtidigt som han röker en cigarett. Han är på väg hem till ”klobben” efter att ha arbetet ombord i ett åländskt lastfartyg som hade förlist utanför den svenska kusten. Fartyget hade seglat genom krigsspärrarna med förnödenheter till både Sverige och Finland när en torped hade träffat fartyget.

Förintelse och död efter torpederingen följde den tjugoettårige sjömannen Olle i minnet. Trygg var han där han stod ombord i passagerare fartyget och såg mot ön som snart skulle välkomna honom tillbaka hem från allt han hade varit med om i lastfartyget som nu låg begravd på havets botten. Snart skulle han vara hemma. Fundersam står han i lä ute vid relingen som skyddade honom från havet. Cigaretten höll han inne i handen som skydd mot vinden som letade sig till honom. Sjön häver och vräker sig ihärdigt mot fartyget som kränger och slingrar sig som svar mot vågornas kamp mot skrovet. Långt ute i havet kunde han se fyren Marhällan hur den markerande lyste upp mot fartyget för att visa vägen in bland skären in till hamnen i Mariehamn.

− Fy fan vad kallt det måste vara där ute. Jävlar om man hamnar i vattnet. Då kunde man nog hälsa hem för sista gången tänkte Olle med blicken fastnaglad ut mot vågorna. Framför sig såg han sig själv som ett uppsvällt lik med tomma ögonglober flinande i skallen på honom. I fantasin såg han hur kroppen hade svällt upp som en svamp där han låg och flöt död i havet. Med stirrande blick fortsatte han att se ut över havet. Tanken fanns inom honom om vad som kunde dölja sig nere i djupet. Kriget som pågick var ett ok som tyngde honom tillsammans med alla sjömän som riskerade sina liv för att försörja sig. Under havets yta fanns lömska ubåtar. Som rovfiskar smög de fram mot oskyddade fartyg för att skapa död och förintelse. Hur människan raffinerat kunde sitta under havsytan i en ubåt och skjuta på dem som flöt ovanför dem formades hos sjömannen Olle som både fegt och föraktligt. Erfarenheten hade han om vad som kunde hända.

Känslorna kom tillbaka till honom där han stod och såg ut mot havet i verkligheten med fartyget under sina fötter slingrande sig i vågorna framåt mot den åländska kusten. Åter såg han framför sig vad han hade upplevt för några dygn sedan. Som vanligt hade han gått ned i maskinrummet för att skyffla kol in i fartygets ångpannor. Minnet om hur en kylig bris hade mött honom ute på däck innan han hade gått ned till maskinrummet kom åter till honom. Vädret annonserade att ännu hade inte vintern givit plats för våren att värma upp havets vatten. Allt blev åter tydlig för honom. Den blanka vindstilla havsytan hade markerat dimman som steg upp mot fartyget. Tystnaden blandade sig tillsammans med ljudet från vågskvalpet från fartyget med pysande ventiler från skorstenen tillsammans med ångmaskinens monotona malande. Sjömännen ombord såg fram mot att om något dygn vara framme i Helsingfors. Där skulle de känna sig trygga i hamn från krigets Europa. I Finland slickade man såren från kriget med ryssen. Ombord i fartyget som hade lastat kol i Polen till Finland levde traumat om krigets fasor i medvetandet hos besättningen. Vetskapen om vad som kunde hända var ständigt närvarande. Ubåtar och minor kunde sänka dem på några minuter. Vad som fanns i havet bar de ständigt med sig med innehåll om både död och förintelse. Krigets helvete präglade livet ombord. Osäkerheten om vad som kunde hända i vatten där ubåtar och minor fanns för att sänka fartyg som transporterade förnödenheter över havet under krigets dagar var ständigt närvarande. Ett lika ständigt helvete malde i skallen hos Olle om vad som kunde hända om en mina eller en torped sprängde fartyget. Ovissheten om liv eller död kunde för honom bli ett avgörande möte fortare än han kunde ana eller heller göra något åt med ödet som sällskap.

Jakten på lastfartyg var intensiv från ubåtarna och deras torpeder som kunde explodera in i fartyget utan vetskap från någon. Sjömän försvann i havets djup utan att någon visste var eller när de försvann. Överlevande skadades för alltid fram i livet inom både kropp och psyke om de hade turen att bli räddade från drunkningsdöden.

Ombord i ss Lurö hade rutinen varit den vanliga. Fyra timmars vakt med åtta timmar ledigt till nästa pass. Tiden var den samma för både dem som arbetade i fartygets maskin och för dem som arbetade ute på däck. Uppe på fartygets kommandobrygga stod styrmannen tillsammans med en av däcksbesättningen på utkik. Chansen att i den mjölkvita dimman se längre än ett par meter var minimal. Hoppet om att göra en undanmanöver om de såg en ubåt eller en mina levde i sinnet där de stod och såg ut i dimman på havet. Släckta landtärnor var rutin. Fartygets enda säkerhet mot ett angrepp från en ubåt var att inte synas på natten. Trotts detta fick en ubåt syn på ss Lurö som skulle få avsluta sin seglats på Östersjöns botten innan nästa dag grydde.

I maskinrummet fanns tre man under fartygets vattenlinje. Olle var en av dem då en ubåt fick korn på fartyget. Där pågick ett ständigt arbete om att hålla ångtrycket maximalt för att propellern skulle mala fram fartyget till hamnen redaren destinerat den till. Natten då torpeden borrade sig in maskinrummet fanns som en stämpel inom Olle. Mönstrad som eldare som var hans titel ombord skyfflade han kol in fartygets pannor för att hålla ångans tryck till det maximala trycket. Mellan klockan tolv och fyra genom dygnets tjugofyra timmar fanns han nere i fartygets maskinrum. Tjugoettårig ung stod han och höll i spaden där han hivade in kolet in i eldhärden. Manometern som visade pannans ångtryck styrde arbetstempot genom vaktens timmar. Vevstakarnas ständiga vevande var hjärtat som gav kraften till fartygets propeller. Maskintelegrafen annonserat full fart från kommandobryggan. Med 11 knop ångade ss Lurö fram i havet. Vid manöverbordet stod maskinisten Koivisto i beredskap för att slå back i maskinen om bryggan varskodde att något hade hänt ute på havet för att få stopp på fartyget. Med van hand kastades kolet in i eldstaden av Olle tillsammans med vaktkamraten Risto. Blicken hos Olle stannade vid det nitade fartygsskottet. Fantasin skenade iväg med honom. Lika fort som han inbillade sig hur en torped kom in maskinrummet fanns han i verkligheten. Snabbt skakade han av sig vad han hade tänkt och sett framför sig. Medvetet tog han åter tag kolskyffeln och hivade in kol in i pannan samtidigt som han kände Ristos hand på sin axel.

− Luma. Fixa lite kaffe. Jag varskor Koivisto om att du går upp till mässen sade Risto. Att det skulle bli sista gången Olle såg honom i livet hade han ingen aning om där han stod och såg hur ansiktet hos Risto badade i svett. Minnet om hur kroppsvätskan hade runnit i rännilar ned för halsen ned under skjortan som var dyblöt av det samlande kroppsfettet naglades fast i Olles medvetande. Upp för lejdaren från maskinrummet hade han tagit i handtaget till maskinrumsdörren ut till däck. Då kom smällen. Han flög av tryckvågen ut på däcket där han landade mot fartygets lastrumslucka. Smärtan for i kroppen på honom. Helskinnad var han. Ristos längtan efter kaffe blev Olles överlevnad. Maskinisten Koivisto tillsammans med eldaren Risto kom aldrig upp från maskinrummet…

============================================================

Så börjar den roman jag nu skriver på och som i all väsentlighet handlar om min fader som jag  försöker lära känna då jag under min barndom aldrig fick leva med honom. Själv hamnade jag på barnhem samtidigt som min fader hamnade på dåtidens mentalsjukhus vilket jag försöker dokumentera i en roman om honom samtidigt som jag berättar om hur vi båda två hamnade in i samhällets vård.

olle

Olle levde halva sitt liv inom institutionsvården där han sedan avled 54 år gammal. Vad jag vet om min fader är att enligt läkare så hade han sjukdomen Schizofreni. Med detta har jag försökt få ut hans sjukhusjournaler för att skaffa mig vetskap om vad läkarna dokumenterat om honom.

Att få ut dessa journaler har man nekat mig. Olle som levde i Finland dit Åland tillhör har en lagstiftning som säger att ingen har tillträde till någon annans journaler. Inte heller någon anhörig ska få vetskap om vad man gjorde och hur man vårdade de som kallades för att vara sinnessjuka.

Frågan är för mig vad man har att dölja. Att leva sitt liv på ett mentalsjukhus och där även avlida är säkerligen inte ett liv någon skulle vilja leva i. Säkerligen har man inte rent mjöl i påsen. Fortsättning följer i berättelsen om vad man har bestämt att man ska dölja. I mitt skrivande hävdar jag att dem man sade sig vårda förvarade man med att droga dem igenom livet vilket man gjorde med min fader som endast blev femtiofyra år gammal…

OBS. Längst ned på sidan kan man läsa dokument om min begäran avseende journaler…

 SS Kirstaimg087img089 (2)001Här kan man läsa min anhållan om journaler samt överklagande av beslut från Högsta Domstolen i Helsingfors…

dok 1

dok 2Besvärsanvisning.docx

Till Högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors.

 Överklagande.

Härmed överklagar jag beslut ang. Min begäran att erhålla Patientjournaluppgifter från Grelsby Sjukhus på Åland efter min fader Olof Lumme enligt bifogade bilagor.

Jag överklagar detta beslut i första hand därför att jag anser beslutet strider mot den demokratiska ordning Finland säger sig tillhöra där EU medlemskapet förpliktigar enlighet internationell rätt. Detta för egen del då jag anser mig äga denna rätt om att få ta del av min faders öde vilket jag även anser höra till en mänsklig rättighet då det gäller myndigheter i allmänhet och som här i detta fall då den psykiatriska sjukvården på Åland.

Beslutet som tagits mot mig visar på en odemokratisk ordning där en enda beslutande Byråchef stöder sig på en lagstiftning från gällande förmodade blankett lagar som tagits på Åland där medborgaren tydligt kan undanhållas myndighetsbeslut ang. den enskilde vilket hänvisas till i de paragrafer man syftar till i avslaget jag själverhållit.

Beslutet är även högst anstötligt i den bemärkelsen att en enda person kan avgöra detta på ett högst anmärkningsvärt sätt där man inte tar hänsyn till min rätt att få vetskap om och hur min fader vårdades och de beslut man tagit då det gäller hans vistelse på Grelsby sjukhus under de nästan 25 år han levde sitt liv inom institutionsvården.

Beslutet visar även på hur en enskild tjänsteman i sin argumentering näst intill i kränkande ordalag använder ord som enbart ”nyfiken” i motivering till avslaget då detta i sammanhanget gäller min fader ang. arvsanlag mm mot mina barn och barnbarn.

Mitt fasta beslut är att få vetskap om hur den myndighetsutövning som användes i vården mot min fader är hur den av sjukvården tillämpades. Med all säkerhet praktiserades kemisk lobotomering mot honom vilket som med all säkerhet även detta avgjorde att han dog vid 54 års ålder. Om man i övrigt även använde fysisk lobotomering har jag ingen aning om. Jag anser mig äga den rätten att få vetskap om hur sjukvården behandlade honom vilket jag anser vara min rättighet då det gäller främst arvsanlag mm. Allt detta enligt internationella lagar om mänskliga rättigheter och vad som ingår där vilket är en del av min ovetskap som jag hänvisar till här.

Jag kräver här med detta överklagande att myndigheterna tillsammans med sjukvården på Åland redovisar hur de vårdade min fader och varför de ansåg honom var så sjuk att han stängdes in inom institutionsvården under de 25 år han var intagen på Grelsby sjukhus. Därmed anser jag äga den rätt att få ta del av de journaler man vägrat att lämna ut vilket ställer frågan främst om vad man egentligen döljer?

 

Krister Lumme                                                     Mariefred 2014─11─18

Stenvägen 85 C

64731 Mariefred

tfn Hem +4615910315

mobil 072 211 67 73

krister.lumme@telia.com

www.lumme.info

 

 

 

lummeloggaSvaret från högsta domstolen:

Här får jag svar från högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors som avgivit dom om att mitt överklagande från Åland som inte bifölls om att jag skulle få ta del av min faders sjukhusjournaler under den tid han vårdades för sin schizofreni på Åland. Frågan jag ställer mig är vad det är som de DSC_0009-284x300döljer då de inte tänker lämna ut journaler från det sk dårhuset på Åland som allmänt kallades för Grelsby sjukhus där man vårdade Ålänningar som min fader var där de i folkmun allmänt kallades för att vara dårar.Frågan jag även ställer mig är vad som är så betydelsefullt för samhället om och hur man vårdade psykiskt sjuka  människor som man måste hålla hemligt.

Det är nu 45 år sedan min fader dog. När jag läser domen säger man att man inte kan utlämna dokument enbart därför att jag är nyfiken som man säger. Själv har jag aldrig skrivit en rad eller heller nämnt att jag på något sätt är nyfiken. Jag har nogsamt deklarerat varför jag vill veta. Nyfiken är jag inte i den bemärkelsen att jag vill veta och sedan inte bry mig. Vad jag gör är att jag skriver på en roman om min fader där mitt första argument är att min fader ska få den upprättelse han bör ha då jag vet att på den institution där han levde över halva sitt liv kränkt och nedvärderad som människa. Både då det gäller allmän syn på sjukdomen lika som han med all säkerhet blev medicinskt lobotomerad så att han sedan dog endast 54 år gammal.

Med eget facit efter att jag själv överlevt min fader med 45 år kan jag konstatera att vad han råkade ut för blev min egen olycka i barndomen. Samtidigt som jag hamnade på barnhem där jag blev slagen och misshandlad blev han intagen på dårhuset. Vad han erhöll av samhället blev säkerligen inte lyckligare än vad jag fick uppleva. Ständig ångest och en hel del därtill blev hans vardag och liv bakom dårhusets väggar.

Jag känner idag en oerhörd revansch att ta på samhället och berätta om ovärdigheten att bli vårdad som man blev under den tid min fader fanns inom psykiatrins stängsel. Säkerligen blev Olles död en befrielse från helvetet på jorden då han dog i en hjärtinfarkt som tog honom från jorden inom några sekunder. Detta känns för mig idag befriande att han slapp bli än mer söndervårdad som med säker hade fått uppleva om han hamnat inom långvårdens klor som på många sätt under denna tid även då var en ännu mer präglad fångenskap i kroppen än den tid man kunde gå och stå på egna ben.

Vad som är symtomatiskt med samhället idag är att man även idag döljer vad man ofta gör med sekretess och annat som skyddar de individer som de är utsedda för att handlägga de sjuka individers väl och ve. Tyvärr är inte samhället annorlunda idag trots att politiker och samhällsbärare säger något catsannat. Vad allt handlar om är mycket frekvent om och hur den friska människan tjänar pengar på den säger sig ska ta hand om. Många är till vissa delar seriösa i den mening att de har ett mer klingade samvete än andra som säger till då allt är alldeles orättvist och fel. Dåligt samvete är ett friskhetssymptom hos människan. Flertalet finns däremot i en annan dimension. Man tar bra betalt där man sitter och administrerar lagar som samhället stifta för att hålla ordning där man sedan bringar en skål i att man blivit rik och begåvad på andras olycka.

Nu skriver jag om gårdagen. Jag skriver om Olle. Symtomatiskt kan jag konstatera att samhället fortfarande gömmer hur de vårdat sjuka människor där min fader var en av dem. Avslutningsvis kan jag än en gång konstatera att vad man döljer kommer jag att berätta om. Om det är sanningen eller ej får läsaren avgöra. Samhället i sig själv kan inte säga vad som är rätt och vad som är fel då de valt att lägga locket på. Ifrågasättande om min sanning kommer de inte att kommentera för omvärlden. Inom tid som går kommer allt att förr eller senare ändå vad som hänt då det gäller min fader och många individers vård att avslöjas även på Åland. Kungar och överhet från förr har avslöjats i all sin nakenhet. Så kommer det även bli i en mindre skala då min fader inte var en dignitär i samhället . Historien kommer säkerligen att säga sitt. Då lever inte jag. Vad jag ändå lämnar efter mig är en bok där jag finns i himlen eller i helvetet kan konstatera att ”Vad var det jag sa…”

Här kan man läsa och själv få en uppfattning om man i Finland vill dölja sanningen eller inte?

HD Finland 1HD Finland 2HD Finland 3HD Finland 4HD Finland 5HD Finland 6