Om OLLE…


Här är inledningen i en ny roman jag skriver på med bilder av fartyg och dokument om min fader OLLE .

     Året är i april 1943. Det andra världskriget i Europa och Asien rasar vidare med oförsonlig styrka. I Norden är våren i antågande. Ute på Ålands hav markerar vädret en bedarrande storm som hade dragit förbi med regn och fuktig kyla. Ett passagerare fartyg ångar fram i natten med en svans av rök från skorstenen som virvlande av vinden letar sig upp mot skyn . Fartyget häver sig i den fortfarande höga sjön. Destinationen är till Åland från Stockholm. Klockan har passerat midnatt. Fartyget är någon timme försenat.

index

Ombord ute på däck står en tjugoettårig sjöman och röker en cigarett. Han är på väg hem till ”klobben” efter att arbetat i ett Åländskt lastfartyg i maskinrummet som eldare. Seglat hade han ute i krigsspärrarna med förnödenheter till både Sverige och Finland. En torped hade en natt ute på Nordsjön träffat fartyget. Förintelse och död efter torpederingen följde honom i minnet. Ombord i passagerarfartyget stod han trotts allt som hade hänt i trygg förvissning om att han snart skulle han vara hemma. Han hade rest från Danmark för några dagar sedan med tåg upp till Stockholm. Resan hade varit lång på många vis. Fundersam står han i lä för vinden med cigaretten inne i handen som skydd mot vinden som letar sig till honom. Ihärdigt vräker sig sjön mot fartygsskrovet som kränger och slingrar sig som svar mot vågornas kamp mot fartyget. Långt ute i havet kunde han se fyren Marhällan där den markerande lyste upp mot fartyget för att visa vägen in bland skären till hamnen i Mariehamn.

─ Fy fan va kallt det måste vara där ute. Jävlar om man hamnar i vattnet. Då kan man nog hälsa hem för sista gången, tänkte han med blicken mot vågorna. I vattnet skulle han bli ett uppsvällt lik om han drunknade. Framför sin inre syn såg han hur tomma ögonglober flinade i skallen på honom samtidigt som han såg hur kroppen hade svällt upp som en svamp där han låg och flöt död i havet.

Tänkandet fortsatte flimra förbi honom. Tanken som sjöman fanns alltid inom honom i vad som kunde dölja sig nere i djupet under fartyget. Med något stirrande blick fortsatte han se ut över havet. Tanken for till kriget som pågick. Han hade erfarenheten om vad som kunde hända. Under havets yta fanns lömska ubåtar. Som rovfiskar smög de fram mot oskyddade fartyg. Hur människor raffinerat kunde sitta under havsytan i en ubåt och sedan skjuta på dem som flöt ovanför dem formades hos honom som både fegt och föraktligt.

─ Känslorna kom tillbaka till honom om vad han själv hade upplevt för några dygn sedan. Han såg sig själv ombord i lastfartygets maskinrum som hade exploderat under fötterna på honom. Tanken for till honom om hur fort allt hade gått då torpeden från en ubåt hade pressat sig in i maskinrummet där den exploderat med all den kraft den hade så att fartyget nästan gick av på mitten. Han mindes de otaliga timmarna före smällen då minuterna hade segat sig fram i maskinrummet. Allt samlade sig i huvudet på honom där han i omgångar hade suttit och stirrat på den nitade fartygsplåten och vad som fanns bakom den. I fantasin hade han sett hur en torped borrade sig fram mot honom. Tanken blev verkligheten en kväll ute på Nordsjön. Allt for med en rysning genom kroppen på honom där han stod och såg ut mot ett brusande Ålandshav. Han hade överlevt efter att suttit i en livbåt några timmar i öppet hav innan ett fartyg uppenbara sig och plockade upp dem som överlevt smällen. Åtta sjömän försvann i Nordsjöns djup. Själv levde han kvar i tanken om egen överlevnad. Han hade varit på väg upp på lejdaren från maskinrummet. Han hade öppnat maskinrumsdörren ut till däck då smällen kom. Hade han inte hunnit upp från maskinrummet kunde han lika säkert som amen i kyrkan blivit dränkt som en råtta. Då hade han blivit en av liken som fortfarande flöt omkring i Nordsjön. Att möta Liemannen bakom fartygsplåten hade följt honom ständigt när han skötte sitt arbete som eldare i maskinrummet. Skräcken var nedplöjd i kroppen. Där hade den hade varit och funnits tillsammans med oron som ständigt fanns inom honom sedan barndomen. Allt var som en knytnäve i magen. Vad som hände en sen kväll på Nordsjön hade blivit en sanning som nu följde honom mer än någonsin tidigare.

10906426_770681153026034_8851002590699922939_n

Ändå kände han sig ganska så trygg samtidigt som oron i kroppen samlade sig dold hos honom efter torpederingen. En avlägsen bakfylla bar han på av all den sprit han hade hällt i sig dagarna efter han hade kommit iland i Danmark för att dämpa sin oro och komma från verkligheten. Ännu hade han känningar efter kalaset. Stupfull hade han varit några kvällar och tappat minnet om tid och rum. Uppvaknandet från ruset kom utanför en kyrkomur ute på landet. Hur han hade hamnat där hade han ingen aning om. Efter några samtal med en hel hög danskar hade han till sist tagit sig till Köpenhamn där han sedan tog tåget till Stockholm för att sedan ta sig hem till Åland.

Nu skulle han försöka lämna minnen bakom sig ett tag. Han var ju för helvete ledig. Svårt var det ändå för honom att lämna tanken om att det även nu kunde finnas en ubåt därute på Ålands hav som kunde skicka iväg en torped mot fartyget där han nu befann sig helt oskyddat mot en karriärsugen ubåtskapten som kunde få syn på dem. Passagerare fartyget hade gått i öppen sjö över tre timmar från den svenska kusten. Oron och vemodet fortsatte att gnaga inom honom när han tänkte på hur många sjömän som hade mist sina liv under det krig som pågick. Kriget var en böld och fasa för många av sjömännen som arbetade ute på havet. Kriget hade skördat många. Själv hade han klarat sig.

─ Hoppas för fan att detta jävla krig snart tar slut, tänkte han där han stod bredbent och följde med fartygets rullande där sjöhävning gjorde att havet letade sig in på däck över relingen. Det var som om sjön ville upp och hälsa på honom tänkte han samtidigt som det salta vattnet yrde och stänkte runt fartyget. Han kände smaken på sina läppar samtidigt som den kalla luften svepte förbi honom där han ännu stod kvar i lä mot vinden. Han började känna av kylan. Nu får jag nog gå in i värmen tänkte han då han såg fyren Marhällan hur den gungade förbi honom där den visade för honom att fartyget var inne i den Åländska skärgården.

cropped-04311.jpg      Han hade sett fyren ett bra tag. Som vanligt då han kom med båt till ön gick han ut på däck för att få se beviset stå där i havet och markera att nu var han hemma. Fyren var för honom ett väsen som alltid välkomnade honom. Allt kändes märkbart då vågorna från havet dämpades. Nu kunde han stå rak utan att behöva parera fartygets rörelser som han hade fått göra i ett par timmar i tid över det stormiga havet. Han såg och kände hur fartyget blev lugnare i sin gång med lä för vinden innanför öarna. Ljusen från Mariehamn började allt mer skymta mellan kobbarna. Snart var han åter hemma. En kluven känsla hade han. Att åter komma hem till den ö han var född och uppvuxen på var identiteten han bar inom sig. Efter att ha växt upp som ett fosterbarn kände han sig ofta övergiven som människa. En ensamvarg var han och som alltid hade tagit han hand om sig själv. Modern fick lämna bort honom och hans syster då han var tio år till andra människor. Tanken for ofta till en fader som han aldrig fick lära känna där han låg död och begraven ute på landet. Med blandade känslor och tankar gick han in fartygets värmande korridorer. Snart skulle det bli skönt att äntligen få ligga i en riktig säng. Tanken att undgå höra och känna ett fartygs stönande och stampande skulle bli befriande. Funderingar han bar på kanske skulle lämna honom om han fick vila. Att komma ifrån och inte höra det ständiga klampet av fötter som varskodde att det var dags att stiga upp och göra sitt pass i maskinrummet ombord i något fartyg var för honom i stunden avlägset. Nu skulle han bara vara sig själv och inte bry sig särskilt. Allt tänkte han på då han genom en av fartygets ventiler såg hur fartyget i god fart plöjde sig fram mellan kobbar och skär som visade vägen till hamnen i Mariehamn.

252429_367273370020269_1936266549_n

     Fartyget lade till vid kajen. Sjömannen gick långsamt ned på landgången som hade lagts ut för passagerarna. Landgången var en träbrygga som var våt och hal av regnet som vräkte ned. Han såg på träden vid kajen hur de böjde sig protesterande i vinden. Regnet piskade mot honom och alla passagerare som tog sig ned till kajen. Försiktigt vaggade han iland för att inte halka. Nu gällde det för honom att få tak över huvudet. Han måste få en säng att sova i. Egentligen skulle han ta sig ut på landet där hans moder alltid väntade på honom. Men först skulle han sova och vila ut. När han hade sovit ut skulle han ta bussen ut till landet. Han sprang mot raden av taxibilar som stod i rad på kajen med gula skyltar på taket som inbjudande lyste i regnet. Något andfådd kom han fram till den första i raden av bilarna där en skylt med röd text vid förarplatsens vindruta lämnade meddelande om för honom att bilen var ledig. Det var inte första gången han kom hem till ön från arbetet ute på sjön. Han hade vanan inne om vart han skulle ta vägen för att vila ut och få tak över huvudet mot vädret som var…

============================================================

Så börjar den roman jag nu skriver på och som i all väsentlighet handlar om min fader som jag  försöker lära känna då jag under min barndom aldrig fick leva med honom. Själv hamnade jag på barnhem samtidigt som min fader hamnade på dåtidens mentalsjukhus vilket jag försöker dokumentera i en roman om honom samtidigt som jag berättar om hur vi båda två hamnade in i samhällets vård.

olle

Olle levde halva sitt liv inom institutionsvården där han sedan avled 54 år gammal. Vad jag vet om min fader är att enligt läkare så hade han sjukdomen Schizofreni. Med detta har jag försökt få ut hans sjukhusjournaler för att skaffa mig vetskap om vad läkarna dokumenterat om honom.

Att få ut dessa journaler har man nekat mig. Olle som levde i Finland dit Åland tillhör har en lagstiftning som säger att ingen har tillträde till någon annans journaler. Inte heller någon anhörig ska få vetskap om vad man gjorde och hur man vårdade de som kallades för att vara sinnessjuka.

Frågan är för mig vad man har att dölja. Att leva sitt liv på ett mentalsjukhus och där även avlida är säkerligen inte ett liv någon skulle vilja leva i. Säkerligen har man inte rent mjöl i påsen. Fortsättning följer i berättelsen om vad man har bestämt att man ska dölja. I mitt skrivande hävdar jag att dem man sade sig vårda förvarade man med att droga dem igenom livet vilket man gjorde med min fader som endast blev femtiofyra år gammal…

OBS. Längst ned på sidan kan man läsa dokument om min begäran avseende journaler…

 SS Kirstaimg087img089 (2)001Här kan man läsa min anhållan om journaler samt överklagande av beslut från Högsta Domstolen i Helsingfors…

dok 1

dok 2Besvärsanvisning.docx

Till Högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors.

 Överklagande.

Härmed överklagar jag beslut ang. Min begäran att erhålla Patientjournaluppgifter från Grelsby Sjukhus på Åland efter min fader Olof Lumme enligt bifogade bilagor.

Jag överklagar detta beslut i första hand därför att jag anser beslutet strider mot den demokratiska ordning Finland säger sig tillhöra där EU medlemskapet förpliktigar enlighet internationell rätt. Detta för egen del då jag anser mig äga denna rätt om att få ta del av min faders öde vilket jag även anser höra till en mänsklig rättighet då det gäller myndigheter i allmänhet och som här i detta fall då den psykiatriska sjukvården på Åland.

Beslutet som tagits mot mig visar på en odemokratisk ordning där en enda beslutande Byråchef stöder sig på en lagstiftning från gällande förmodade blankett lagar som tagits på Åland där medborgaren tydligt kan undanhållas myndighetsbeslut ang. den enskilde vilket hänvisas till i de paragrafer man syftar till i avslaget jag själverhållit.

Beslutet är även högst anstötligt i den bemärkelsen att en enda person kan avgöra detta på ett högst anmärkningsvärt sätt där man inte tar hänsyn till min rätt att få vetskap om och hur min fader vårdades och de beslut man tagit då det gäller hans vistelse på Grelsby sjukhus under de nästan 25 år han levde sitt liv inom institutionsvården.

Beslutet visar även på hur en enskild tjänsteman i sin argumentering näst intill i kränkande ordalag använder ord som enbart ”nyfiken” i motivering till avslaget då detta i sammanhanget gäller min fader ang. arvsanlag mm mot mina barn och barnbarn.

Mitt fasta beslut är att få vetskap om hur den myndighetsutövning som användes i vården mot min fader är hur den av sjukvården tillämpades. Med all säkerhet praktiserades kemisk lobotomering mot honom vilket som med all säkerhet även detta avgjorde att han dog vid 54 års ålder. Om man i övrigt även använde fysisk lobotomering har jag ingen aning om. Jag anser mig äga den rätten att få vetskap om hur sjukvården behandlade honom vilket jag anser vara min rättighet då det gäller främst arvsanlag mm. Allt detta enligt internationella lagar om mänskliga rättigheter och vad som ingår där vilket är en del av min ovetskap som jag hänvisar till här.

Jag kräver här med detta överklagande att myndigheterna tillsammans med sjukvården på Åland redovisar hur de vårdade min fader och varför de ansåg honom var så sjuk att han stängdes in inom institutionsvården under de 25 år han var intagen på Grelsby sjukhus. Därmed anser jag äga den rätt att få ta del av de journaler man vägrat att lämna ut vilket ställer frågan främst om vad man egentligen döljer?

 

Krister Lumme                                                     Mariefred 2014─11─18

Stenvägen 85 C

64731 Mariefred

tfn Hem +4615910315

mobil 072 211 67 73

krister.lumme@telia.com

www.lumme.info

 

 

 

lummeloggaSvaret från högsta domstolen:

Nu har jag svar från högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors som avgivit en dom om att mitt överklagande från Åland inte bifölls om att få ta del av min faders sjukhusjournaler under den tid han vårdades för sin schizofreni på Åland. Frågan jag ställer mig är vad det är som de DSC_0009-284x300döljer då de inte tänker lämna ut journaler från det sk dårhuset på Åland som allmänt kallades för Grelsby sjukhus där man vårdade Ålänningar som min fader var där de i folkmun allmänt kallades för att vara dårar.Frågan jag även ställer mig är vad som är så betydelsefullt för samhället om och hur man vårdade psykiskt sjuka  människor som man måste hålla hemligt.

Det är nu 42 år sedan min fader dog. Då jag läser domen säger man att man inte kan utlämna dokument enbart därför att jag är nyfiken som man säger. Själv har jag aldrig skrivit en rad eller heller nämnt att jag på något sätt är nyfiken. Jag har nogsamt deklarerat varför jag vill veta. Nyfiken är jag inte i den bemärkelsen att jag vill veta och sedan inte bry mig. Vad jag gör är att jag skriver på en roman om min fader där mitt första argument är att min fader ska få den upprättelse han bör ha då jag vet att på den institution där min fader levde över halva sitt liv blev han med all säkerhet både kränkt och nedvärderad som människa. Både då det gäller allmän syn på sjukdomen lika som han med all säkerhet blev medicinskt lobotomerad så att han sedan dog endast 54 år gammal.

Med eget facit efter att jag själv överlevt min fader med 16 år kan jag konstatera att vad han råkade ut för blev min egen olycka i barndomen. Samtidigt som jag hamnade på barnhem där jag blev slagen och misshandlad blev han intagen på dårhuset. Vad han erhöll av samhället blev säkerligen inte lyckligare än vad jag fick uppleva. Ständig ångest och en hel del därtill blev hans vardag och liv bakom dårhusets väggar.

Jag känner idag en oerhörd revansch att ta på samhället och berätta om ovärdigheten att bli vårdad som man blev under den tid min fader fanns inom psykiatrins stängsel. Säkerligen blev Olles död en befrielse från helvetet på jorden då han dog i en hjärtinfarkt som tog honom från jorden inom några sekunder. Detta känns för mig idag befriande att han slapp bli än mer söndervårdad som med säker hade fått uppleva om han hamnat inom långvårdens klor som på många sätt under denna tid även då var en ännu mer präglad fångenskap i kroppen än den tid man kunde gå och stå på egna ben.

Vad som är symtomatiskt med samhället idag är att man även idag döljer vad man ofta gör med sekretess och annat som skyddar de individer som de är utsedda för att handlägga de sjuka individers väl och ve. Tyvärr är inte samhället annorlunda idag trots att politiker och samhällsbärare säger något catsannat. Vad allt handlar om är mycket frekvent om och hur den friska människan tjänar pengar på den säger sig ska ta hand om. Många är till vissa delar seriösa i den mening att de har ett mer klingade samvete än andra som säger till då allt är alldeles orättvist och fel. Dåligt samvete är ett friskhetssymptom hos människan. Flertalet finns däremot i en annan dimension. Man tar bra betalt där man sitter och administrerar lagar som samhället stifta för att hålla ordning där man sedan bringar en skål i att man blivit rik och begåvad på andras olycka.

Nu skriver jag om gårdagen. Jag skriver om Olle. Symtomatiskt kan jag konstatera att samhället fortfarande gömmer hur de vårdat sjuka människor där min fader var en av dem. Avslutningsvis kan jag än en gång konstatera att vad man döljer kommer jag att berätta om. Om det är sanningen eller ej får läsaren avgöra. Samhället i sig själv kan inte säga vad som är rätt och vad som är fel då de valt att lägga locket på. Ifrågasättande om min sanning kommer de inte att kommentera för omvärlden. Inom tid som går kommer allt att förr eller senare ändå vad som hänt då det gäller min fader och många individers vård att avslöjas även på Åland. Kungar och överhet från förr har avslöjats i all sin nakenhet. Så kommer det även bli i en mindre skala då min fader inte var en dignitär i samhället . Historien kommer säkerligen att säga sitt. Då lever inte jag. Vad jag ändå lämnar efter mig är en bok där jag finns i himlen eller i helvetet kan konstatera att ”Vad var det jag sa…”

Här kan man läsa och själv få en uppfattning om man i Finland vill dölja sanningen eller inte?

HD Finland 1HD Finland 2HD Finland 3HD Finland 4HD Finland 5HD Finland 6