Lummes Blogg/Info

Skrivelse och inlägg till Utredningen på Åland.

 

1485143sDen Åländska utredningen är nu snart klar för att presenteras till de Åländska politikerna och samhället i stort. Mitt inlägg till rapporten kan man läsa här vilket jag hoppas man tar intryck av lika som man inte heller kan bortse från en rapport som i sin helhet är ett verklighets dokument som belyser vad som även hände på Åland den tid jag själv växte upp som barn.

Ett sanningsdokument som inte kan kastas i sopkorgen.

Efter många skrivelser och krav om utredning av vanvård i den sociala barn och ungdomsvården på Åland har det nu avlämnats en rapport som visar på att vad undertecknad hävdat äntligen kommit upp ljuset för allmänt beskådande. Utredningen visar på att vanvård av barn var lika vanlig på Åland som den var i Sverige och då främsta vad som hände på Stiftelsen Hemmet. Kravet om utredning krävde jag redan år 2006. Detta avfärdades av den dåvarande politiska majoriteten i Lagtinget som onödig, men som till slut verkställdes då man i Sverige presenterade en rapport om en vanvård av barn som förskräcker och som Ålänningarna till slut tog intryck av. Jag är därför tillgodosedd och glad idag över att man även på Åland har utrett om att vad som hände i den sociala barn och ungdomsvården var både ovärdig och kränkande mot de barn och ungdomar det Åländska samhället skulle vårda och skydda.

Utredningsrapporten visar klart och tydligt att samhällets svek. Allt visar på att samma vanvård som praktiserades på Åland är likställd med vad som hände i Sverige samt ute i många andra delar av världen. En upprättelse måste därför vidimeras denna rapport på ett värdigt och sannfärdigt sätt utan undanflykter eller att på annat sätt avfärda detta som inte trovärdigt eller sanningsenligt.

Vad som hände på Åland och då i synnerhet på Stiftelsen Hemmet var att man lämnade barnen i händerna på människor som var helt olämpliga att vårda barn som behövde samhällets stöd. Barnen blev inte vårdade. Barnen förvarades som brottslingar där brottet var att föräldraskapets svek. De som har intervjuats och som rapporten refererar till fanns i den så kallade vården vilket för dem var en fångenskap de hamnade in i på hemmet. Alla som intervjuats pekar tveklöst på hur inlåsning och misshandel blev en daglig ingrediens samtidigt de intagna blev utnyttjande i arbete där de skulle vara glada över att de fick mat för dagen. Vårdaren praktiserade barnarbete med piskan i handen vilket är en del av Åländsk historia om innehåll av både skam och svek mot dem de skulle vårda.

Samhället på Åland bröt mot alla de konventioner som fanns under denna tid som utredningen utrett. Man bröt mot de mänskliga rättigheterna. Man bröt mot alla de internationella konventioner som fanns under den tid vanvården på stiftelsen tilläts praktiseras. Sammantaget noterar jag här vad som gällde under denna tid:

1924 Nationernas förbund fastlägger fem grundprinciper för barnens skydd och välfärd.

1948 fastställs FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

1950 Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna fastställs – Europakonventionen.

1959 Förenta Nationerna antar Deklarationen om barnens rättigheter.

Avseende rapporten och vad den säger bygger den på intervjuer som berättats av sex individer där fem av dem fanns i den så kallade vården på Stiftelsen Hemmet. Många som fortfarande lever kan och ville inte ställa upp på någon intervju därför att de inte förmådde sig till att än en gång berätta och därmed uppleva allt de utsattes för i barndomen en gång till och då främst på Stiftelsen Hemmet. Många av dem som växte upp på stiftelsen är även avlidna och kan därför inte heller vittna om vad de fått utstå. Många av dem gick bort i tidig ålder därför att de inte klarade av att leva ute i samhället på grund av vad de drabbades av under sin barndom. Den svenska utredningen säger att övervägande var att de som fanns inom den dåvarande vården inte uppnådde femtioårs åldern vilket även med all säkerhet är den samma om de som befunnit sig under uppväxten på Stiftelsen Hemmet.

Rapporten vidimerar berättelserna på ett analytiskt sätt. Den verifierar och berättar om en vanvård som det Åländska samhället måste ställas till ansvar för lika som i Sverige där man än mer tydligt med ett vida större underlag pekat på hur vanvården administrerades vilket är lika i vad som hände på Åland.

Avslutningsvis vill jag tacka Utredarna som gjort ett grannlaga arbete med de förutsättningar som varit till förfogande idag då många år har gått sedan vanvården tilläts få verka mot alla dem som sedan fick leva med den ryggsäck från barndomen de fick bära med sig genom livet. Förhoppningsvis medverkar rapporten till att det Åländska samhället ber om ursäkt och att en ekonomisk kompensation vidimerar ursäkten. Jag hoppas att vad som hände oss inte ska glömmas bort och att vanvård av barn på Åland aldrig mer ska få upprepas i framtiden. Avslutningsvis vill jag citera en Åländsk skribent (Nya Åland 20.09 2011) som säger följande då man beslöt sig för en utredning:

När tidigare landskapsregeringar sagt nej till en utredning har man dels inte insett allvaret i frågan, dels oroat sig för eventuella ersättningskrav. Poängen i det hela är inte pengarna. Det är trots allt en relativt sett väldigt liten grupp människor som efter denna långa tid kan påvisa så allvarliga övergrepp att det skulle berättiga till översättning. Det viktiga är att samhället, när det agerar förälder, måste ta på sig förälderns ansvar och erkänna sina misstag och be om ursäkt för dem.

Inte för att det skulle finnas en kollektiv skuld på samhället som aldrig går att tvätta bort, utan för att offren för alla missförhållandena ska slippa den. Precis som när det gäller våldtäktsoffer var barn som i samhällets vård for illa maktlösa inför en auktoritet, och oskyldiga till det som drabbade dem, men de har ändå fått bära på skammen och skulden hela sina liv.

Det är ingen stor sak att en gång för alla reda ut detta, och en gång för alla slå fast att det var fel och fult. Och om en ekonomisk kompensation blir aktuell så är det för att den är rimlig och rättvis, inte för att tidigare barnhemsbarn är giriga.

Krister Lumme som förlorade sin barndom på Stiftelsen Hemmet.

ATT00018