En mästare minns…

Trodde inte jag skulle få se en bild av mig då jag tävlade som barn på barnhemsanstalten som sockerbets gallrare. Åländsk mästare var jag i hela två år. På anstalten Stiftelsen Hemmet ute i Lemland Granboda tronade pokalen på en hylla i matsalen framför mathissen ned från köket. Minns hur ångan från grötkastrullen ångade runt pokalen på morgnarna där det sedan rann vatten av pokalen fram tills då hissen tog kastrullen tillbaks ned till köket.

Stoltheten att visa upp mina färdigheter som sockerbets gallrare mot femtontalet i kollektivet av gossar på hemmet som dagligen bråkade och slog söder saker i avundsjukans tecken var intecknat i kroppen hos mig. Förvånande är för mig idag att ingen under två års tid slog söder pokalen.

Där stod den och tronade med budskapet om att det var ”Råttan” på hemmet som hade tagit hem en seger ingen av dem kom i närheten av. Avundsjukan speglades alltid i kollektivet att man skulle avrätta den som nådde framgång. Själv lärde jag mig att inte skryta i onödan. Då kunde man åka på stryk eller på annat sätt bli trakasserad. Diplomati var något jag lärde mig med framgång som hunsat barn. Med tystnad nådde jag seger. För mig räckte det att se på den stora pokalen där mitt namn Krister Lumme var inristat med stora bokstäver. Alla visste att jag var mästare. Ingen kunde heller ta pokalen och slå sönder den. Stolt var jag. Stolt är jag ännu idag av att jag lärde mig en hel del under dessa år att visa vem man är utan att skryta. Med detta som tolvåring på bilden här planerade jag den ultimata segern med att ta hem pokalen även det tredje året.

Dagen då bilden här togs kom jag tvåa i tävlingen. Detta trots att jag gallrade betor över tjugo meter längre än vad han som tog titeln av mig gjorde. Sammantaget räknade man längden alla kröp i sockerbetsraderna samtidigt som man gjorde stickkontroller om hur man gallrade och hur man rensade ogräs samtidigt. Ett system som var mycket godtyckligt då man poängsatte det hela utan att kontrollera hela längden man krupit i landet. Som jämförelsevis växte det ogräs mer hos en del och mindre hos andra. Mindes att jag hade mycket ogräs som jag kämpade mot samtidigt jag gjorde det bästa för att vinna.

Trodde att jag hade vunnit när tävlingstiden var ute. När man utropade segraren var det inte jag. Besvikelsen var stor. Tillbaka till anstalten fick jag höra att jag var en förlorare av de större gossarna som inte gillade att jag hade varit mästaren. Om jag vunnit hade vandringspokalen för alltid hamnat hos mig. Då hade jag fixat den ultimata segern. Pokalen var nästan en halv meter hög. Under nästan 60 år har jag undrat vart den tog vägen. Tog någon annan pokalen? Själv vet jag att ingen före mig då det begav sig hade haft den i två år. Att någon skulle nå tre år vet jag inte idag. Skulle bli väldigt glad om jag visste var pokalen finns. Då skulle jag omgående komma till klobben och ta ett foto på något som för mig var en seger och trumf över att jag kunde visa trots mitt ringa värde på Åland att även jag var en vinnare. Som tyranniserat barn kunde jag som sockerbets gallrare vinna tilliten till mig själv över något som för mig på anstalten från vuxenvärlden under barndomen varit helt försumbar.

Lämna en kommentar