Även i Strängnäs kommun vanvårdade och misshandlade man barn…

Detta inlägg här skrev jag ned för några år sedan. Nu skriver jag om det igen därför att detta hände en ung kvinna och hennes kamrat i Strängnäs kommun under den sk vanvården av barn . Ute i Stallarholmen  inne i den sk Jaktvillan huserade en man som misshandlade och slog de barn han skulle ta hand om medan socialnämnden i Strängnäs några mil bort blundade samtidigt som de glömde bort de barn de hade ansvar för.

 

Här lägger jag ut ett brev från Suzan som blev slagen och misshandlad ute i Stallarholmen och som Strängnäs kommun hade ansvaret för. Hon skriver om vad hon tänker då det gäller den ersättning och ursäkt den svenska staten gett henne och hennes gelikar som plåster på de sår samhället en förorsakade dem. Egentligen är det en stor skam hur man återigen visade noll humanism mot dem som var i behov av stöd pga. av den tid de fick uppleva i barndomen.

Suzan här är en del av Strängnäs kommuns medverkan. Jag har skrivit om detta tidigare. Någon större notis om och hur man tog hand om barn även i vår kommun har media inte medverkat till där historiens dimma fortfarande gömmer vad som hände ute i Stallarholmen inte för så länge sedan.

Staten har bett om ursäkt. Men det var kommunerna som administrerade helheten. Kommunerna har inte bett om ursäkt. Inte heller Strängnäs. Man har och gömt sig bakom staten. Förhoppningsvis borde man lärt sig av historien. Själv kan jag konstatera att staten inte har gett alla upprättelse av ekonomisk art därför att de inte tog detta på fullt allvar . Hälften av dem de skulle ge ersättning både spottade och pinkade man på än en gång. Nu i vuxen ålder. De sk experterna har dömt. De som fanns med i utredningen och som vet frågar man inte om deras erfarenhet. Själv ser jag hur allt blev godtyckligt då kompetens inte fanns hos de som avgjorde vem och vilka som erhöll de 250 00 kronorna som Suzan här berättar om i ett brev till mig. Läs sedan vad Suzan skriver idag vad hon tycker och känner om både ursäkt och den sk kompensation staten inte ville ge men som ändå blev ett hyckleri efter ett sk politiskt käbbel…

 

    Idag finns det en klarlagd utredning på regeringsnivå som utrett vanvården av barn under tidigt 40 tal fram till åttiotalet inom både barnhem och i fosterhem. Många har intervjuas om hur man blev kränkta och nedvärderade där dom placerades ut av samhället för att få en värdig barndom som blev något helt annat. Här en berättelse från Strängnäs kommun som tilldrog sig i de sk ”Jaktvillan” ute i Stallarholmen där omhändertagna fosterbarn fanns under samhällets vård med kommunens goda minne.

 

 Läs här utdrag ur berättelsen om ”STYVBARNET” som jag fick i ett brev tillsänd till mig för några år sedan…

   

Suzan berättar:    Mitt liv började på Bö barnhem i Kyrkbyn på Hisingen. Kom sedan till Stallarholmen i Strängnäs där allt för en flicka i elva års åldern inte blev vad man kan vänta sig utav att en flicka skall ha det som barn…

    När socialen kom på besök till ”Jakt-villan” i Stallarholmen fick jag ett hagelgevär i pannan med löfte om att han (styvfadern Sture) skulle blåsa utav mig skallen och att jag aldrig mer skulle få se min mamma igen. En gång sade jag till honom att han skulle skjuta för jag brydde mig inte längre om att vi blev misshandlade. Vi hade stora blaffor till blåmärken på kroppen, men trots smärtan så fortsatte vi arbeta i den jävla ”pråmen” som han lät oss bygga, inreda mm. Pråmen var ett tomt skal han hade köpt för att han sedan skulle ta oss ungdomar på båtresa till Västindien!! Var har vi hört detta förut??

    Vi var tvungna att gå upp 06:00 varje morgon oavsett dag. Hur många gånger som jag och Alexander fått hammaren i huvudet vet jag ej men efteråt sa alltid Sture: Kolla!! Nu är du väl glad att du bar skyddshjälm!!

    Vi hade en sk veckolista. Från måndag till söndag, där det stod våra namn och sysslor vi skulle göra. Denna lista är av samma som vi idag ser på, typ Nanny-jouren på tv. Ryser utav tanken.

    Att vi fick jobba hårt var tärande både psykiskt och fysiskt. Speciellt då jag har skolios (sned ryggrad)och hade korsett. Sture tyckte den hindrade mig från att jobba effektivt. Därmed brände han upp den. Han sade att arbetet skulle fixa ryggen. Självklart gjorde den det och min rygg blev allt snedare och jag hade ont i den hela tiden. Läkare var han också? Han kunde minsann allt och lite till…

    Sture fick en gång för sig att hans sambo Marianne var otrogen mot honom. En dag packande han in oss, Alexander och mig i bilen där vi spenderade dagar i att förfölja henne runt om i Stockholm…

    Sture och Marianne tog med oss till några möten med andra styvföräldrar där de hade konferenser av något slag. Minns ej så noga men dom satt en gång med oss barn och visade en sk. Snuff Movie, där en riktig kvinna trodde hon skulle vara med i en porrfilm. I filmen fick tjejen en påle uppkörd mellan benen som slutligen kom ut i halsen!! Detta lämnade en mörk fläck i mitt unga liv. Varför dom visade oss detta mm har jag glömt och förträngt…

    Alexander hade ingen kontakt med sin mamma, men jag hade det. När jag fick ringa till henne hade Sture kopplat en högtalare till telefonen. Om något sades som han inte gillade då bröt han samtalet och jag fick straff. Oftast blev jag inlåst i pråmen där det lilla utrymmet var fuktigt och kallt bland alla verktyg och bråten som fanns där, men så småningom kände jag mig trygg där…

    Sture hade en tam Kaja (fågel) som flög fritt i huset och som sket överallt. Det var vi som fick torka fågelskit från morgon till kväll. För att göra det lite roligare och intressant så fick vi 10 öre skiten!…

    Varje gång Sture skulle till stan körde han över oss i en båt över till en liten ö där vi oavsett väder fick sitta tills det passade sig att hämta oss. Jag äter inte julskinka längre för det var det enda vi fick med oss en gång till ön när han åkte iväg och var borta i tre dagar. Skinkan var äcklig och gammal. Det vänder mig i kroppen varje gång jag ser en julskinka idag…

     En dag hade någon glömt att göra rent i buren hos kaninerna. Ingen visste om att det hade varit en råtta som hade kommit in eller om kaninen själv hade gnagt på sitt ben. Kaninen hade ett stort sår på tassen. Sture hämtade Alexander, och sade att han hade varit här längst och borde ha bättre koll. Han gav Alexander en planka med två rostiga spikar i och sade att han skulle slå ihjäl kaninen. Alexander vägrade. Då tog Sture plankan och slog Alexander över knäna där han vände på plankan i sista stund så spikarna inte skulle skada honom. Sedan tog han plankan med kaninen i öronen, min kanin och slog kaninen så att blodet sprutade i våra ansikten. Jag blev svårt chockad och såg på Alexander där han grät över smärtan han fått då plankan for över knäna. Denna dag förlorade jag något i mig själv. Nu visste jag att GUD hade övergivit mig. Detta påverkade mig mentalt så mitt samvete försvann. Efter detta har jag svårt att känna samvete för vad jag gjort eller så, för att inget kunde mäta sig till detta…

    Varje gång soc. kom på besök, vilket inte var ofta, kanske en gång eller två per år, så skrämde Sture skiten ur oss bokstavligt talat. Han tog sitt hagelgevär och tryckte pipan mot min panna och sade att han skulle skjuta ihjäl mig om jag sade något annat än att jag trivdes jättebra.  Alexander var tvungen att säga om att han själv ville att Sture och Marianne skulle adoptera honom…

    På kvällarna tvingade Sture mig att ligga på hans enorma mage. Jag låg där livrädd och apatisk. Många gånger lade jag mig frivilligt på den, för att söka tröst hos min baneman i tron om att om han gillade mig lite mer skulle han inte behandla mig så illa…

    Om jag frös när vi jobbade ute på vintern, speciellt om fötterna ryckte han tag i mig och slet av mig skorna och slog mig med sina stora handflator mot mina fotsulor tills jag skrek av smärta. Han sade att det fick igång blodcirkulationen. Det kanske var sant. Men det borde väl ändå varit bättre att jag fått gå in och värma mig…

    Själv sade jag till socialkärringen på allvar om hur jag tänkt ut hur jag skulle ta livet utav mig:  Glöm ej att jag var bara elva. Gud hade övergett mig. Idag har jag ännu ärr över mina ögon som syns fortfarande. Ärren fick jag en dag då en utav katterna pissat i sängen. Någon hade glömt att öppna dörren. Sture tog det kattpissade lakanet och gned mig i ögonen så glasögonen sprack…

    Sture Svensson är nu död. Av Alexander har jag fått ett vykort ifrån utlandet med nyheten. NU är jag både glad och ledsen över att jag inte fick konfrontera Sture i vuxen ålder, men känner ändå frid i sinnet att kanske Gud ändå straffade honom.

    Så skriver Suzan. Själv har jag redigerat en hel del i texten samtidigt som det finns mera i brevet som belyser hur illa barnen som lämnades bort med myndigheternas goda minne behandlades i min egen hemkommun Strängnäs ute i Stallarholmen. Allt är en bekräftelse i raden. Skammen har länge nog sopats under mattan samtidigt som detta skamliga även pågår idag. Detta är en berättelse utav vad små barn kunde få stå ut med. Uppskattningsvis var vi över flera hundra tusen. I nästa år får vi veta mer då utredningen på statlig nivå förhoppningsvis blir klar. Under tiden får vi som vet berätta vad vi vet. Detta här är en del i vår berättelse som hände långt in på åttiotalet…

    Om någon minns det sk ”Fallet Alexander” kan man söka och läsa om detta på vebben.  Alexander här i denna text är samma person… Klicka här : Mer om Alexander…

 Här kommentar från Suzan för något år sedan:

Comment from suzan (styhre) Time: maj 20, 2014, 6:06 f m

Hej, Detta var och fortfarande är jag! Mitt liv efter detta har påverkat mig hårt. Kom aldrig ur soc-fällan, Fyller 43 idag 20 maj, tänker att det är helt otroligt att jag ens lever trots många försök att avsluta allt.. Men här e jag kvar, ensam, rädd och utan vänner, barnen (2) mamma mm, lever i ett limbo med soc-ansök varje månad, psykiska problem så som, panik ångest, någon form av ADHD och utan tillhörighet, skuldsatt och hemlös….
Ingen lärde ju mig hur man skulle vara eller göra så jag fick uppfostra mig själv och det har ju gått åt helvete många ggr men ibland gör jag rätt, värst är att mina felbeslut har fått mig att hamna hos Kronofogden men jag visste ej bättre då utan levde från dag till dag o i viss mån än för det sitter så djupt rotat att imorgon kanske ej kommer…

Men jag kämpar vidare för även om dom vände mig ryggen så betyder inte det att jag gör så mot andra och hjälper alla, vilket i sig för med sig mängder andra problem och folk med problem som dragit in mig i skit…de få som finns i min närhet har alkohol eller drog problem, psykiska problem… men det gjorde att helt plötsligt fick jag andra problem med att bli utnyttjad och misshandlad av män och våldtagen, utnyttjad sexuellt från 13 års ålder…(även mkt tidigare i livet).

Men som ni ser e jag kvar och kämpar inte med mina nära o kära vid min sida som alla andra utan fortfarande står jag ensam, kämpandes och vet fortfarande inte varför ingen kämpar vid min sida eller för mig.

Fick ansökan om 250.000 för att jag farit ”illa”. Har ännu inte ej ens fyllt i mitt namn, av enkla anledningen att bara horor och såna man vill tysta tar emot pengar. Allt visar sig detta att jag ej är värt mer om mitt lidande eller liv.

Klart jag behöver pengarna. Men pengar tar ej hand om skulder eller ger mig en lägenhet… Är jag bara värt 250,000 så kan dom fan i mej behålla dom och jag fortsätter får min ”LÖN” från socialen!!! suzan

Comment from Krister Lumme Time: maj 20, 2014, 10:13 f m

Hej Suzan Känns bra att du hörde av dig. Tråkigt att du inte tar emot pengar om du får dem. Håller med dig om att 250 000 inte kan ersätta vad samhället en gång medverkade till. Det går inte att ersätta en stulen barndom. Ändå kan jag känna att samhället ändå bett om ursäkt. Pengarna ska ses som en verifikation på att man ändå menade allvar i att vad man lät ske inte skulle fått ske men ändå skedde detta. Tycker du ska söka pengarna och ta dem och göra vad du tycker är bäst. Pengarna kan inte köpa dig fri från vad du råkat ut för, men kan ändå göra dig mer oberoende på många sätt.

Själv får jag inga pengar från Sverige då jag växte upp på Åland. Där utreder man hemmet jag växte upp på. Jag kommer att kräva ersättning. Pengarna kan inte ersätta min stulna barndom men det är en verifikation på att man menar allvar med ursäkten om den kommer.

 

Ha det bra Suzan trots det som är och vad som varit…

 

 

 

 

Lämna en kommentar