Ny Roman skrivs om OLLE…

 Här är inledningen i en ny roman jag skriver om Olle min fader.

Min fader Olle var en man som hamnade på mentalsjukhus i unga år då han skulle ta hand om sin familj. Han kämpade med att läsa in en examen som maskinmästare som han till slut erhöll men som han aldrig sedan kunde utnyttja ute i livet. Samhället på Åland placerade honom inom psykiatrin där han fanns ända till sin död 54 år gammal. I övriga inlägg här på min hemsida kan man läsa om hur jag försökt att få ut hans journaler från sjukhuset vilket man nekat mig. Läs mer i nästa inlägg här om svar från myndigheterna i Finland.

   

  

Året är i april 1943. Världskriget i Europa rasar vidare med oförsonlig styrka. I Norden är våren förestående. Ute på Ålands hav markerar vädret en bedarrande storm som hade dragit förbi med regn och fuktig kyla. Ett passagerarfartyg ångar fram i natten med en svans av rök från skorstenen som virvlande av vinden letar sig upp mot skyn i den mörka natten. Fartyget häver sig i den fortfarande höga sjön. Destinationen är från Stockholm till Mariehamn på Åland. Klockan har passerat midnatt. Fartyget är någon timme försenat. Ankomsten för nattbåten till ön beräknas vara vid ettiden.

Ombord ute på däck står en tjugoettårig sjöman och röker en cigarett. Han är på väg hem till ”klobben” efter att ha arbetet ombord i ett åländskt lastfartyg som hade förlist utanför den svenska kusten. Ombord i fartygets ångmaskin hade han arbetat som eldare. Fartyget seglade genom krigsspärrarna med förnödenheter till både Sverige och Finland. En torped hade en natt träffat fartyget. Förintelse och död efter torpederingen följde sjömannen Olle i minnet. Trygg var han ombord i passagerare fartyget där han stod och såg ut över havet. Snart skulle han vara hemma. Fundersam står han i lä i brädgången ute på däck med en cigarett inne i handen som skydd mot vinden som letade sig till honom. Sjön vräker sig ihärdigt mot fartyget som kränger och slingrar sig som svar mot vågornas kamp mot fartygsskrovet. Långt ute i havet kunde han se fyren Marhällan hur den markerande lyste upp mot fartyget för att visa vägen bland skären in till hamnen i Mariehamn.

− Fy fan vad kallt det måste vara där ute. Jävlar om man hamnar i vattnet. Då kan man nog hälsa hem för sista gången, tänkte sjömannen Olle med blicken ut mot vågorna. Han kunde se sig själv som ett uppsvällt lik om han drunknade. Framför sig såg han hur tomma ögonglober flinade i skallen på honom samtidigt som kroppen hade svällt upp som en svamp där han låg och flöt död i havet.

Med en något stirrande blick fortsatte han att se ut över havet. Tanken som sjöman fanns inom honom i vad som kunde dölja sig nere i djupet under fartyget. Kriget som pågick var ett ok som tyngde honom tillsammans med alla sjömän som riskerade sina liv för att försörja sig. Under havets yta fanns lömska ubåtar. Som rovfiskar smög de fram mot oskyddade fartyg. Hur människan raffinerat kunde sitta under havsytan i en ubåt och skjuta på dem som flöt ovanför dem formades hos sjömannen Olle som både fegt och föraktligt. Erfarenheten hade han om vad som kunde hända. Känslorna kom tillbaka till honom där han stod och såg ut mot havet i verkligheten med fartyget under sina fötter slingrande sig i vågorna framåt mot kusten den åländska kusten.

I minnet såg han framför sig vad han hade upplevt för några dygn sedan. Klockan hade passerat slaget två mitt i natten där han stod och kom tillbaka till infernot han hade upplevt. En kylig bris ute på däck hade annonserat om att vintern inte hade givit plats för våren att värma upp havets vatten. Den blanka vindstilla havsytan markerade dimman som steg upp mot fartyget. Tystnaden blandade sig tillsammans med ljudet från ångmaskinens monotona malande. Sjömännen ombord såg fram emot att om något dygn komma fram till Helsingfors. Där skulle Olle tillsammans med besättningen känna sig trygg i hamnen från krigets Europa. Traumat om krigets fasor fanns i medvetandet hos besättningen. Ute i havet fanns ubåtar som kunde sänka dem på några minuter. En lömsk mina kunde även träffa fartygets skrov med innehåll om både död och förintelse. Jakten på lastfartyg var intensiv från Nazisten Hitlers ubåtar och deras torpeder som kunde explodera in i fartyget utan vetskap från någon. Sjömän försvann i havets djup utan att någon visste var eller när de försvann. Överlevande skadades för alltid fram i livet inom både kropp och själ om de hade turen att bli räddade från drunkningsdöden. Krigets helvete präglade livet ombord i fartygen. Osäkerheten om vad som kunde hända i vatten där ubåtar och minor fanns för att sänka fartyg som transporterade förnödenheter över havet under krigets dagar var ständigt närvarande. Ett lika ständigt helvete malde i skallen hos sjömännen om vad som kunde hända om en mina eller en torped sprängde fartyget. Ovissheten om liv eller död kunde för alla ombord bli ett avgörande möte fortare än någon kunde ana eller heller göra något åt med ödet som sällskap.

Ombord i ss Lurö hade rutinen varit den vanliga. Fyra timmars vakt med åtta timmar ledigt till nästa pass. Tiden i arbetspassen var den samma för både dem som arbetade i fartygets maskin som den var för dem som arbetade ute på däck. Uppe på fartygets kommandobrygga stod styrmannen tillsammans med en av däcksbesättningen på utkik. Chansen att i den mjölkvita dimman se längre än ett par meter var minimal. Hoppet om att i sista sekunden göra en undanmanöver levde i sinnet där de stod och såg ut i dimman. Släckta land tärnor var rutin. Fartygets enda säkerhet mot ett angrepp från en ubåt var att inte synas på natten. Trotts detta fick en ubåt syn på ss Lurö som skulle avsluta sin seglats på Östersjöns botten innan nästa dag grydde.

I maskinrummet fanns tre man som skulle bli den sista för ss Lurö. Nere under fartygets vattenlinje pågick en ständig kamp om att hålla ångtrycket maximalt för att propellern skulle mala fram fartyget till hamnen redaren destinerat den till. Olle hade haft hundvakten natten då torpeden borrade sig in maskinrummet. Mönstrad som eldare ombord skyfflade han kol in fartygets pannor för att hålla ångans tryck till det maximala trycket. Mellan klockan tolv och fyra genom dygnets tjugofyra timmar fanns han nere i fartygets maskinrum. Tjugoettårig ung stod han och höll i spaden där han hivade in kolet in i eldhärden. Manometern som visade pannans ångtryck styrde hans arbetstempo genom vaktens timmar. Vevstakarnas ständiga vevande var hjärtat som gav kraften till fartygets propeller. Maskintelegrafen annonserat full fart från kommandobryggan. Med 11 knop ångade ss Lurö fram i havet. Vid manöverbordet stod maskinisten Koivisto i beredskap för att slå back i maskinen om bryggan varskodde att något hade hänt ute på havet för att få stopp på fartyget. Med van hand kastades kolet in i eldstaden av Olle tillsammans med vaktkamraten Risto. Blicken hos Olle stannade vid det nitade fartygsskottet då han fick en rast i skovlandet. Fantasin skenade iväg med honom. Lika fort som han inbillade sig hur en torped kom in maskinrummet fanns han i verkligheten. Snabbt skakade han av sig vad han hade tänkt och sett framför sig. Omedvetet tog han kolskyffeln och hivade in mer kol in i pannan samtidigt som han kände en hand på sin axel.

− Luma. Kan du fixa lite kaffe. Jag varskor Koivisto om att du går upp till mässen. Att det skulle bli den sista gången han såg Risto i livet hade han ingen aning om. Olle såg i minnet hur ansiktet badade i svett hos honom. Minnet om hur svetten hade runnit i rännilar ned för Ristos hals under skjortan som var dyblöt av det samlande kroppsfettet naglades fast i Olles medvetande. På väg upp för lejdaren från maskinrummet då han tog tag i handtaget till maskinrumsdörren ut till däck kom smällen. Ristos längtan efter kaffe blev Olles överlevnad. Maskinisten Koivisto tillsammans med eldaren Risto kom aldrig upp från maskinrummet. Olle ryste då han tänkte på att han själv kunde blivit kvar i fartyget tillsammans med några till som försvann i havets djup. Havets blanka yta hade speglat sig i mörkret mot fartygets svarta utsida. Allt såg han framför sig där han hade suttit i en livbåt och sett hur fartyget började försvinna från ytan ned till havets botten. Ett fiskefartyg hade uppenbarat sig i mörkret. Männen ombord plockade upp dem som överlevt torpederingen. Åtta sjömän försvann i Östersjöns djup.

Olle stod kvar i tanken om egen överlevnad ombord i passagerarfartyget. Hade han inte gått upp till däck från maskinrummet kunde han lika säkert som amen i kyrkan blivit dränkt som en råtta tillsammans med maskinmästaren Koivisto och eldaren Risto. Då hade han nu varit ett av liken som fortfarande fanns i Östersjöns vatten inte långt ifrån där han just nu själv befann sig. Allt begrundande han där han stod och såg ut över havet.

Att möta Liemannen bakom fartygsplåten följde honom ständigt där han skötte sitt arbete som eldare nere i fartygens maskinrum. Sjöman hade han varit under många år. Skräcken fanns ständigt nedplöjd i kroppen hos honom om att något kunde hända. Där hade den funnits tillsammans med oron som ständigt fanns inom honom sedan barndomen. Allt var som en knytnäve i magen. Vad som hände en sen kväll på Nordsjön hade blivit en sanning som följde honom mer än någonsin. Ändå kände han sig ganska så trygg samtidigt som oron i kroppen samlande satte sig dold i kroppen hos honom efter torpederingen. En avlägsen bakfylla bar han även på av all den sprit han hade hällt i sig dagarna efter han hade kommit iland till svenska Åhus. Nu måste han dämpa sin oro och komma från verkligheten som varit in i den verklighet han befann sig i på väg mot den åländska kusten. Ännu hade han känningar efter kalaset. Stupfull hade han varit några kvällar och tappat minnet om tid och rum. Uppvaknandet från ruset kom utanför en kyrkomur ute på landet. Hur han hade hamnat där hade han ingen aning om. Efter några dagar hade han tagit sig till Stockholm för att ta sig hem till Åland. Övriga från besättningen reste omgående till ön för att träffa sina anhöriga. Olle orkade inte ta sig i kragen för att resa hem. Han hade heller ingen brådska då han inte hade någon som väntade på honom mer än modern. Tanken kom svepande mot honom om den verklighet han fanns i och som han levde i.

Barndomens tid på Åland hade Olle upplevt med både krig och elände. Han föddes på Åland av föräldrar som flyttade från Finland till Åland under vinterkriget då Finland stred för sin självständighet från Ryssland. Olles far dog då han var sju år gammal. Alltid när han ställdes ansikte mot ansikte med fadern kände han medlidsamt om hur han hade sett honom där han låg utmärglad och hålögd fyrtio år gammal på dödsbädden. Minnet gjorde honom alltid nedstämd och sorgsen. Spanska sjukan hade ätit upp fadern bit för bit innan han slapp pinan och slöt ögonen. Minnet om hur fadern blev begravd med sand över sig lämnade Olle aldrig då han hade sett högen man kastade över faderns kista vid begravningen. Förbannad var han då han såg hur överklassen alltid klarade sig undan fattigdomen han själv och fadern fanns i. Att han var en samhällsmedborgare från underklassens Åland tillsammans med faderns lott funderade han ständigt på. Bonddräng och skogsarbetare var fadern då kroppen orkade med arbetet. Tanken gjorde honom missmodig. Fadern kunde väl för helvete fått en anständig begravning med riktig jord. Inte enbart en hög med sand som han fick över sig till den sista vilan.

Tankens kranka blekhet sköljde alltid över Olle då han tänkte på sin fader. Sandhögen blev mantrat om fattigdomen. Minnen ville han lämna bakom sig. Ungdomen fanns i hans kropp. Nu skulle han ta igen sig. Han var ju för helvete ledig. Blicken sög sig fast i havets vågor som ständigt vältrade sig mot fartyget. Tanken om att en ubåt kunde skicka iväg en torped mot fartyget där han befann sig helt oskyddat om en karriärsugen ubåtskapten hade fått syn på dem började formalisera sig i skallen på honom där passagerare fartyget hade gått i öppen sjö från den svenska kusten ute på Ålands hav.

Oron och vemodet fortsatte att gnaga inom Olle när han tänkte på hur många sjömän som hade mist sina liv under kriget som pågick. För sjömännen var detta en böld med innehåll om rädsla vad de kunde råka ut för. Kriget hade skördat många sjömän. Själv hade han klarat sig. Hitler och vad han hade ställt till med ute i Europa var något han ständigt levde in sig i och ville ha klarhet i. Hur en enda man kunde skapa död och förintelse blev för Olle något han försökte skaffa sig vetskap om. Han ville ha klarhet. Diktatorns Mein Kampf låg på havets botten. Boken hade han inköpt av nyfikenhet för att förstå Hitlers mantra om den tyska rasens överlägsenhet. Ställning hade han tagit. Han kunde inte förstå dem som hyllade Hitler som om han var en ny Jesus. Det fina folket kröp för Hitler. Att de rika alltid fanns hos kungar i överhöghetens närhet för att slicka alla skålar och lite till hade han sett och tagit ställning mot allt för väl. Under uppväxten såg han hur bönderna svärmade utanför kyrkan för att där få syndernas förlåtelse. Vad Olle inte heller kunde förlika sig med var att även de som skyfflade kol i fartygets pannor hade den tyske diktatorn som idol. Ofta hyllades krigsherren med att han skulle göra hela världen lycklig. När världen började förstå och se hur mördandet började visa sig tonade Heil Hitler ned sig. När det började visa sig att skitstöveln lagt hela Europa i ruiner lägrade sig tystnaden hos Diktatorns beundrare. Fega kräk var dom tänkte Olle sakta inom sig samtidigt som såg ut över havet där han visste vad som pågick på den andra sidan av horisonten.

− Hoppas för fan att detta jävla krig snart tar slut, tänkte han där han stod bredbent och följde med fartygets rullande. Sjöhävningen gjorde att havet letade sig in på däck över relingen. Det var som om sjön ville upp och hälsa på honom samtidigt som det salta vattnet yrde och stänkte runt fartyget. Olle kände smaken på sina läppar samtidigt som den kalla luften svepte förbi honom där han ännu stod kvar i lä mot vinden. Han började känna kylan som letade sig in i hans kropp. Nu får jag nog gå in i värmen, tänkte han då han såg fyren Marhällan hur den gungade förbi honom där den visade för honom att fartyget var inne i den åländska skärgården. Han hade sett fyren ett bra tag. Alltid då han kom med båt till ön gick han ut på däck för att få se beviset stå i havet och markera att han var hemma. Fyren var för honom ett väsen som alltid välkomnade honom. Allt kändes märkbart då vågorna från havet dämpades. Åter kunde han stå rak utan att behöva parera fartygets rörelser som han hade fått göra i ett par timmar i tid över det stormiga havet. Han såg och kände hur fartyget blev lugnare i sin gång med lä för vinden innanför öarna. Ljusen från Mariehamn började allt mer skymta mellan kobbarna. Snart var han åter hemma…


Här ett brev hem till modern 1944…

Så börjar den roman jag nu skriver på och som i all väsentlighet handlar om min fader som jag  nu försöker lära känna då jag under min barndom aldrig fick leva med honom. Själv hamnade jag på barnhem samtidigt som Olle hamnade på dåtidens mentalsjukhus. Allt om honom  försöker jag dokumentera i en roman om honom samtidigt som jag berättar om hur vi båda två hamnade in i samhällets vård.

olle

Olle levde halva sitt liv inom institutionsvården där han sedan avled 54 år gammal. Vad jag vet om min fader är att enligt läkare och andra som vet mer än jag själv så hade han sjukdomen Schizofreni. Med detta försöker jag nu få ut hans sjukhusjournaler för att skaffa mig vetskap om vad läkarna dokumenterat om honom.

Att få ut dessa journaler har man nekat mig. Olle som levde i Finland dit Åland tillhör har en lagstiftning som säger att ingen har tillträde till någon annans journaler. Inte heller någon anhörig ska få vetskap om vad man gjorde och hur man vårdade de som då kallades för att vara sinnessjuka. Jag väntar nu på ett skriftligt svar om min förfrågan. Därefter kommer jag att överklaga beslutet som tydligen avgörs i Helsingfors.

Frågan är för mig vad man har att dölja. Att leva sitt liv på ett mentalsjukhus och där även avlida är säkerligen inte ett liv som någon skulle vilja leva i. Jag vill nu ha vetskap om varför. Säkerligen har man inte rent mjöl i påsen. Fortsättning följer. Jag kommer att lägga ut allt om Olle här på hemsidan samtidigt som mitt skrivande fortsätter.

OBS. Mer om krav att lämna ut journaler ang min faders sjukdom kan man läsa i nästkommande inlägg här om OLLE. Dokument finns om Anhållan- Överklagande samt Beslut från högsta domstolen i Helsingfors.

 SS Kirstaimg087img089 (2)

Olle Sjöfartsläroverket Betyg som PDF fil

Åländska fartyg Olle seglade i som befäl.

001

Lämna en kommentar